Nu jäklar!

När jag slutade jobba bestämde jag mig för att leva ett sundare liv - mindre mat, mer motion. Promenader, det tar jag, går på gympa, det gör jag (dragen av BM) - men sen är det stopp. Jag äter som tidigare, alltså för mycket. Men nu ska det bli andra bullar (se kommande avsnitt)!

Redan halv tio i dag, traskade jag - pigg och alert - in på gymmet efter att ha beställt instruktionstid. Min "personlige tränare" hade gjort upp ett program som bestod av inte mindre än nio moment; benpress, ryggdrag, bröstpress, axellyft, ryggresning, situps, triceps, biceps, hantlar. Först är det 7 minuters uppvärmning. När det är klart ska jag vara svettig. Alltså, redan innan jag börjar min träning ska jag vara svettig! Varje moment ska i princip göras 2x15 gånger. Sen ska jag avsluta det hela med 7 stretchövningar, var och en på 30 sekunder. Allt detta ska göras minst två gånger i veckan!  Det är tur att jag är ledig - det finns ingen chans att hinna med något sådant här, när man jobbar.

Idag visade min personlige tränare varje moment - hur det skall göras, vilka muskler som ska arbeta osv.

Sen var det min tur att göra respektive övning.

Man ser tydligt att det finns potential till förbättringar - mer muskler, mindre fett!

Arundhati Roy; De Små Tingens Gud ****

Vilken fantastisk bok De Små Tingens Gud är!! Läs den!

Man befinner sig i Indien, när man läser boken. Man känner värmen, dofterna, smakerna - allt. Man "lever" i den familj boken handlar om. Handlingen är ofta skildrad ur barnens synvinkel - tvåäggstvillingarna som mer eller mindre lever i symbios. Roy har ett fantastiskt språk. Hon leker med orden. Språket och orden har en egen själ. Hon gör om verben till subjekt - hon bygger om språket (Roy är arkitekt). Hon är helt respektlös mot språkets syntax (kan stundtals vara svårt att förstå). Ibland, när det är barnen som pratar, skriver hon baklänges. Språket är hennes vapen.



Vad handlar då boken om? På det yttre planen handlar "De Små Tingens Gud" om en familj med två barn, deras mamma och mammans bror och hand dotter, barnens mormor och en gammelfaster samt en kastlös man som jobbar för familjen. Men man kan också säga att boken handlar om klassmotsättningar och de konflikter detta leder till, kvinnor/män, kasttillhörighet/kastlöshet, vuxna/barn och framför allt tror jag den handlar om makt - man slickar uppåt och vänder kappan efter vinden.

Bokens uppbyggnad är lite komplex - den följer ingen tidsaxel och Roy växlar mellan olika betraktare. Det kan vara lite svårt att tränga in i boken. Undan för undan får man en massa nycklar som jag tyckte vara svåra att tolka när jag läste boken för första gången. Man vet vad som ska hända men ändå vet man det inte. Jag var hela tiden rädd för att läsa vidare, samtidigt som jag ville veta hur det skulle sluta. Är det Velutha som är de små tingens gud?

Författaren Arundhati Roy är i 50-års åldern och utbildad arkitekt men också samhällsdebattör, fredsaktivist och politisk skribent. Hon har levt med den maoistiska gerillan i Indien. De små tingens gud fick Bookerpriset 1997 och har sålts i sex miljoner exemplar. Roy har bara skrivit denna enda roman och hon har sagt att den inte får filmas.

Blåhuset - första advent

När vi flyttade till Sundsvall fick vi erfara vad ordet VINTER betyder - kyla, mörker och snö. Och långa var de, dessa norrlandsvintrar. På skyltsöndagarna, när vi brukade gå en runda på stan, var det så fruktansvärt hemskt så vi måste inomhus så fort som möjligt. Där startade traditionen att äta middag på kinarestaurang första advent.

Under våra 33 år i Sundsvall har vädret successivt blivit bättre och bättre. Vintrarna är inte på långa, vägar lika kalla och jag tycker inte heller att mörkret är lika mörkt längre. Trots dessa förbättringar har vi hållit fast vid traditionen att äta middag på "Kina" första söndagen i advent - det gillar jag. Vi går nästan alltid till samma restaurang och den ser precis likadant ut idag som för mer än trettio år sedan. Man skulle kunna säga: "Allt förgår med Kinarestaurangen i Blåhuset består".

En snygg ost är en bra ost

Höstterminens sista fredagsföredrag (SUS) hade temat "En passionerad ostmästare talar ut" och ostmästaren själv, Björn Stigbjörn, hade skrudat sig i vit rock.

Redan 1908 startade Björns farfar ett mejeri i Bye i Jämtland och sen har livet löpt på i ostens tecken. Vi fick veta hur tufft det var att jobba i ysteri förr i tiden. Allt måste göras för hand - många tunga lyft, mycket rörande och pressande och så måste ostarna vändas varje dag under hela lagringstiden. I dag är arbetat både lättare och säkrare även om vissa avgörande moment fortfarande sker manuellt. Produktionen har rationaliserats kraftigt; 1968 fanns det 100 ysterier - idag är 12 kvar (plus ca 130 små gårdsmejerier). Björn redogjorde för vilka ostsorter vi har i Sverige och hur dessa har utvecklats. Mycket fakta, som var svårt att lägga på minnet men intressant var det.

 

Sen berättade Björn om Eleonora Lindström från Burträsk, som 1875 gav sig iväg ända till Degebergamejeriet i Västergötland (vilken resa!!) för at lära sig mer om ystning. Hon var borta ett helt år och när hon kom hem experimenterade hon tills hon hade fått fram en ost hon var nöjd med - då hade hon "skapat" den första Wästerbottenosten!

Björn berättade också hur Grevé-osten fick sitt namn. När man hade bestämt sig för att tillverka en svensk ost av Gruyère typ funderade man på att kalla den Grive (som sportjournalisten Bengt Grive). Detta satt man och spånade om under en bilresa - stannade och ringde upp Bengt och frågade om det var ok - nej Bengt ville inte bli förknippad med en ost så det blev nobben. Då ändrade man sig och kallade osten Grevé (det är alltså ingen gammal greve som varit i farten) och detta skedde på en parkeringsplats!.

Efter all denna nya ostkunskap var det självklart att vi skulle avsluta middagen med ostprovning - fransk Gruyère och svensk Grevé (båda av Emmentalertyp). Ganska lika i smak och konsistens. Den franska var kanske aningen godare men mycket dyrare - att jag tyckte den var godare kan ha berott på att jag visste vad den kostade. Jag tror inte jag skulle ha kunna avgöra vilken som var vilken i en blindtest.

Konklutionen av föredraget var. "En snygg ost är en bra ost"!

Dags att byta jobb??

Det har varit mycket snack om Håkan Juholt och hans framträdande i Ekots lördagsintervju. Det är svårt att tycka något när man inte har hört intervjun så därför bestämde jag mig för att ta följe med Håkan på min promenad idag (iPod är suveränt).


Två gamla bekantingar, som jag stötte på på vägen hem

När jag lyssnat färdigt på intervjun med Håkan J, måste jag tyvärr säga att jag håller med Anders Johansson, kommunalrådet från i Sigtuna som sågade Juholt i ett SMS (det som läckte ut till Expressen och blev allmänt känt). Jag tyckte HJ gjorde en mycket dålig intervju. Han var oprecis, gav undvikande svar och olika svar, han visste inte och han fladdrade som ett rö för vinden. Jag undrar om det inte är dags att börja leta efter nytt jobb Håkan!

Sundsvallsvy

När intervjun med HJ var klar, hade jag mer än halva vägen kvar innan jag skulle vara hemma igen. Jag hade därför gott om tid att lyssna på en person som vill byta jobb - Mats Odell. Han blev intervjuad i förra veckans lördagsintervju. Mats Odell har aldrig varit min favorit men se nu tyckte jag han var riktigt duktig. Han gav ett mycket kunnigt intryck, svarade på alla frågor, snirklade sig inte utan var riktigt bra.


Trähus i fem våningar - inre hamnen i Sundsvall

Det har hänt några gånger att jag kommit in i mitt i intervjuer (när jag slagit på bilradion) utan att veta vem som pratar efttersom jag har inte känt igen rösten. Då lyssnar man verkligen på VAD som sägs. Det är ganska märkligt hur annorlunda man lyssnar när man inte vet vem som pratar - inga förutfattade meningar och inget utseende som distraherar. Undrar vad jag hade tyckt om herrarna Juholt och Odell om jag bara lyssnad på dem utan att veta vilka de var.

Sundsvall läser och skriver - ett nätverk

Jag fick tips om facebookgruppen "Sundsvall läser och skriver"- tyckte det lät roligt och anslöt mig.

I går hittade jag en "kallelse" på FB. Det lilla nätverket skulle träffas och äta lunch med barnboksförfattaren Pija Lindenbaum, som var i Sundsvall, dels för att signera sina böcker (de trevliga Gittan-böckerna, ni vet.) dels för att delta på ett seminarium om barnlitteratur på Kulturmagasinet. Tyvärr råkade dessa aktiviteter gå in i varandra så någon tid för lunch blev det aldrig. Det vill säga - det blev inte tid för lunch med Pija L men nätverket hade en lååång och mycket trevlig gemensam lunch. Här kommer en bild på de glada lunchgästerna.

Jag är nog i grunden en varm Facebookanhängare, även om jag inte använder det så mycket. Jag måste också erkänna att jag inte behärskar dess funktioner fullt ut. Men tack vare FB fick jag plötsligt kontakt med fyra jättetrevliga tjejer, som jag åt lunch/fikade tillsammans med och pratade, pratade, pratade med. Jag tror man har ett uppdämt pratbehov när man är ensam hemma som jag. Mycket trevligt.

Tid att gå på julmarknad

Redan i slutet av november dyker de upp numera - julmarknaderna. I helgen, när vi hälsade på goda vänner i Falun, passade vi på att besöka en gammaldags traditionell på Gamla Staberg.

Gamla Staberg, en av de mest välbevarade bergsmansgårdarna i Kopparbergslagen, ligger strax utanför Falun. Gården ingår i världsarvet Falun och Kopparbergslagen och visar hur en förmögen bergsman levde på 1600-1700-talet när Falu Gruva hade sin storhetstid. Till gården hör en restaurerad barockträdgård.

Det var väldigt vackert vid Gamla Staberg dit vi kom just när det började skymma. Marschaller och ljus överallt men inte en gnutta snö. Inne i husen sålde man allehanda julpynt som stickade sockor, hembakade kakor och nybakat tunnbröd. Tyvärr glömde jag fota inne i bodarna så jag kan bara visa hur husen såg ut från utsidan. Jag kan inte heller visa hur barockträdgården ser ut när den är grön och prunkande - det får väl blir ett senare inlägg.

Den blomstertid som nu är

I morse (vilket betyder i går eftersom jag ofta ligger en dag efter i bloggen) såg det ut så här när jag drog upp gardinerna.

Dimma eller kondens (eller vad det nu är) hade lagt sig som ett lock över stan.  Solen sken, det var 7 grader varmt och mycket vackert. Jag bestämde mig för att ta en promenad och lyssna på Karin Broos Sommarprogram i min iPod. Så mycket mer jag hörde i detta program nu, när jag visste hur Karin målade (se tidigare inlägg). Vi har fortfarande ingen snö utan helt gröna gräsmattor (toppenbra) och blommande rabatter!!

Tänk att man i slutet av november, när det är dags att börja tänka på  amaryllis, azaleor, hyacinter, tazetter, julrosor och julstjärnor,  kan stöta på fullt blommande ringblommor i Sundsvall!!

Alma Löv

Karin och Marc Broos drev från 1998 till 2010 ett avantgardistiskt konstprojekt och en konstgård, som de kallade Alma Löv. På Alma Löv visade man varje sommar samtida konst i sexton mindre paviljonger och utställningslokaler. Trots att jag känt till Alma Löv och läst om det tog jag mig aldrig tid att åka dit och det var ju synd för rätt som det var blev det nedlagt. Men så fick jag helt plötsligt och oplanerat både "besöka" Alma och vara med om hennes begravning.

Almas begravning spelades in och filmen visades i medierummet hos Sven-Harrys (se tidigare inlägg).  Filmen visar en närmast munter begravning - en riktigt rolig film, tyckte jag. I medierummet visade man även filmen ”Shooting Star” av Sara Broos med musik av Sissela Broos. ”Shooting Star" baserades på arkivfilmer från Karin Broos barndom. De filmer man visade i Sven-Harrys medirum var riktigt trevliga.

Karin Broos

Karin Broos är konstnär och bosatt i Värmland, där hon tillsammans med sin man Marc drev konstmuseet Alma Löv. Jag har läst en del om Alma Löv men jag hann aldrig besöka det innan det stängde. Karin Broos tavlor visas nu på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.

Jag både tyckte om och inte tyckte om Karin Broos tavlor - ibland kändes de nästan lite hotfulla - men jag tyckte hennes sätt att måla vatten var enastående.  Jag skulle tro hon kan karaktäriseras som nutidsrealist (om det finns en sådan genre). Många tavlor hade naturmotiv, inte sällan i kombination med ett eller flera barn - ögonblicksbilder där man kan tänka sig att det har hänt något i anslutning till när bilden målades eller situationen fotograferades, för tavlornas motiv var så realistiska att de gav intryck av avmålade fotografier. I somras lyssnade jag på Karin Broos sommarprat Sommar i P1. Nu när jag vet hur hon målar, ska jag lyssna på programmet en gång till (podradio).

I medierummet visades filmer bl.a. från konstmuseet Alma Löv men det får jag skriva om i nästa inlägg - jag har blivit en hejare på cliffhangers - eller hur.

Sven-Harrys

Om man är riktigt rik kan man bygga sig ett gyllene hus mitt i Stockholm, låta återskapa sitt hem och öppna det för allmänheten samt bjuda in gäster.

Det är vad byggmästare Sven-Harry Karlsson har gjort. Han har byggt ett stort hus, alldeles vid Vasaparken - ett hus av guld!! I alla fall ser det ut som guld och ska väl ge intryck av rikedom även om det bara är mässing som glänser. I huset ska Sven-Harry återskapa en kopia av sitt tidigare hem och visa ett urval ur sin konstsamling. I huset finns också en utställningslokal - nu visas Karin Broos - och ett medierum i källaren. I dag besökte jag denna skapelse som heter - "Sven-Harrys".  När jag betalt entré biljetten så kändes det ganska signifikativt att detta skulle markeras med en liten guldflaga, att sätta på kläderna.

Säga vad man vill om ett hus som ska se ut som det är byggt av guld men det är i alla fall trevligt att det inrymmer ett konstmuseum. Dessutom blir hans lite udda namn - Sven-Harry - välkänt och ihågkommet (det kanske är huvudsyftet) vid sidan om att många får möjlighet att se SHs privata konstsamling. Det återskapade hemmet kommer att vara klart i december. Jag fick nöja mig med att titta på Karin Broos tavlor och de tre filmer som visades i medierummet. I morgon ska jag skriva lite vad jag tyckte om Karin Broos - ännu en cliffhanger!

Dags att börja jobba igen!

I dag har jag besökt Stockholm för första gången på riktigt länge. Förra gången jag "jobbade" hos dottern, var jag låst i huset med ett sjukt barnbarn men idag hade jag full frihet från nio på förmiddagen ända till halv fem på eftermiddagen. Så jag åkte in till stan och strosade runt - lääänge (ca 15 000 steg).

På NK hade man flyttat runt alla butiker - jag kan inte ha varit där på ett halvår. Hela huset var julsmyckat och fint och plötsligt insåg jag att det nog snart blir vinter - den fina hösten till trots. Det var hög tid att jag började rusta mig för vad som komma ska - nya tjocka handskar, långkallingar och mössa. När jag passerade Östermalmshallen gick jag in dit för att dricka en helt vanlig liten kopp kaffe - 28 kr!! Nej, så kan inte en "nästanpensionär" lyxa till det - jag fick allt gå till de gyllene bågarna i stället. Där fick jag både kaffe och äppelpaj för 15 pix.

När kaffet var slut var också friheten slut och jag gav mig skyndsamt tillbaka till förorten. När jag köpte "remsa" till pendeltåget sa försäljaren 200 kr - för du är väl inte pensionär!! Nej, det dröjer - blev svaret. Tänk vad klarsynta människor det finns ändå.

Härliga höst

Vi har en sådant fantastiskt väder - 9 grader varmt och inte en gnutta snö - ändå är det mitt i november.

Det här är med andra ord en toppenhöst. Jag kan vara ute och promenera utan att vara rädd för att halka. Jag njuter av alla vackra färger och jag fryser inte. Jag hoppas vi får behålla det här vädret länge, länge. Ja, jag skulle kunna klara mig utan snö hela vintern.

Man kan plocka blommor fortfarande och det lär även finna fjärilar (men det har inte jag sett några). Det man kan oroa sig för är att fästingarna får ännu bättre fäste och sprider sig norrut när det är så varmt. Men se, så är det inte! Även för fästingarna är det toppen - sett ur vår synvinkel, inte fästingarnas. Om fästingarna, pga det varma vädret, stannar uppe länge innan de kryper ned i jorden är det stor chans att de frysa ihjäl.

Filmen i mitt liv; del 2

Ja, visst var det Levisjeans man gjorde reklam för (se föregående inlägg). Det var inte tillåtet att importera jeans till Sverige förrän 1960 - dessförinnan gällde Algots. Algots, som hade som slogan "Säg Algots det räcker" och det gjorde det väl också - speciellt som vi inte fick importera andra märken.

Efter reklamfilmen visade Fride en film när hjältarna från fotbolls-VM 1994 kom hem till Sverige följt av en propagandafilm från partidagarna i Nurnberg 1934 (gjord av Leni Riefenstahl) och slutligen utdrag ur filmen Stjärnornas krig. Att dessa filmer är uppbyggda på samma sätt blev så uppenbart när man såg dem efter varandra. Slutligen visade Fride en "egen" film från VM och Nurnberg där han hade mixat ljudet - det tyska ljudet visades i VM-filmen och tvärt om - mycket intressant.

Vi tycks ha ett mycket stort behov av hjältar - hjältar som stiger ned till oss från himlen, hjältarna som kommer från ovan. Tänk t.ex. på hur ofta man visar USAs presidenter när han landar med helikopter och stiger ut och vinkar till folket. 

I Wikipedia kan man bl.a. läsa att Leni Riefenstahl föddes 1902 och dog 2003, 101 år gammal. Hon var dansare, skådespelerska, filmregissör och fotograf. Hennes mest kända film är den propagandafilm hon producerade för det tyska nazistpartiet 1934, Viljans triumf (Triumph des Willens).

Det var mycket intressant med dessa jämförelser och analyser och jag blev jättesugen att lära mig mer om hur man försöker manipulera oss. På kvällen gick jag för första gången på evigheter på bio och såg En dag, en film om två människor som träffar varandra samma dag år ut och år in. En gullig film som var rolig att titta på och - som jag uppfattade det - inte var det minsta manipulativ. SUS borde nog starta en egen filmstudio i Sundsvall där vi kan träffas,  titta på bra filmer och prata om dem - så som vi gör i bokcirkeln.

Filmen i mitt liv; del 1

I SUSs (mycket SUS aktiviteter just nu) föreläsningsserie var det nu dags för Fride Ek att prata under temat "Filmen i mitt liv". Det blev en toppenföreläsning.

För att få lite bakgrund till sitt stora filmintresse började Fride Ek berätta om sin barndom och uppväxt. Han har jobbat som lärare i filmkunskap och bildpedagogig men hade en gång tänkt bli regissör och kom ända till sista uttagningen på regissörslinjen men där blev han utslagen av Maj Wechselmann - politisk dokumentärfilmare.

Sen visade Fride en 60 sekunder lång reklamfil som innehöll inte mindre än 47 klipp. Först fick vi titta på filmen rakt av, sen fick vi titta på den en gång till men då stoppade han vid varje klipp och förklarade hur man hade tänkt. Mycket roligt upplägg.

Om man ser dessa scener i följd i en reklamfilm - vad tror ni då man gör reklam för?

• en kackerlacka i närbild - zoomas ut och blir otydlig
• ett fängelse i Mexico - visas med skärpedjup
• en fånge (Brad Pitt) kommer in i bilden - klädd i vita underkläder (vitt = oskyldig)
• fängelsechefen syns i bild - grym (ett svin)
• fången får sina ägodelar - bara en kamera i lådan (fången blåst på sina kläder)
• fängelsechefen flinar (nu kommer fången att att dö i öknen)
• fången lämnar fängelset - en Ford kommer in i bild
• en snygg "brud" kör bilen - stannar vid fången
• hon tittar upp, tar fram ett par byxor (jeans) ur baksätet
• tjejen tittar med öppna ögon, kryper intill killen och lyfter upp låret - de dansar
• chefen sur
• fången tittar på chefen medan han tar kort på tjejen
• fången vänder sig mot fängelset - kastar kameran till chefen (här får du några bildrutor av min tjej)
• fången och tjejen drar iväg i bilen (ut i friheten) - chefen kvar i fängelset

Den amerikanska drömmen!

Mer från föreläsningen och svaret på frågan vad man gör reklam för kommer i morgon (cliffhanger)!!

Gao Xingjian; En ensam människas bibel**(*)

En ensam människans bibel är exilkinesen Gao Xingjians berättelse om sitt liv i Kina under kulturrevolutionen. Boken var väldigt tjock och ordrik men (kanske p.g.a. ordrikedomen) lättläst. Gao Xingjian fick nobelpris 2000 för "ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik".

Gao X skriver både om i dag och i går - alltså två parallella tidsperspektiv. Han benämner sig själv som Du när han skriver om nutid och som Han när han skriver om kulturrevolutionen (dåtid). Ett intressant grepp som jag tyckte var enkelt att häng med i. Jag uppfattar att Gao tar avstånd från sitt "gamla" jag (hans jag under kulturrevolutionen) genom att benämna sitt "gamla" jag för Han. 

I boken beskriver Gao X hur han upplevde kulturrevolutionen och hur hans roll ändrades vartefter revolutionen fortskred. Boken skildrar vad huvudpersonen upplevde men inte vad han tänkte och kände. "Ensam" i titeln tror jag ska stå mot det kollektiv som rådde under kulturrevolutionen.  Boken beskriver inte sanningen eftersom det inte finns någon universell sanning enligt Gao -utan det är Gaos sanning som skildras - den verkliga sanningen finns i litteraturen och den är alltid individuell och subjektiv.

Det var intressant att läsa om Kina och få en känsla för hur det kanske var under kulturrevolutionen när allt ändrades från en dag till en annan - när ingen kunde känna sig trygg. Jag kommer inte att läsa "En ensam människas bibel" igen och jag skulle inte heller ha gett nobelpris för den men jag tycker det är bra att jag har läst den.

Jag hade lite svårt att bestämma om jag skulle ge boken två eller tre stjärnor. Jag började med tre men ändrade mig till två för att slutligen bestämma mig för två stjärnor plus en inom parentes.

Kjell-Albin Abrahamsson på besök

SUS (Senioruniversitet i Sundsvall) hade bjudit in en av mina favoriter - den före detta utrikeskorrespondenten Kjell-Albin Abrahamsson - att föreläsa under temat "Hur mår Europa?"

KAA började sin utblick mot Europa genom att citera Nils Martinsson ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” Vi i Sverige ser oss som det normala och ser andra folk som avvikande. Enligt KAA bor vi svenskar i trygghetsnarkomanernas epicentrum. Efter KAAs karakteristik av oss svenskar blickade han ut i världen bl.a. mot Europa, USA och Ryssland och sa att normaltillståndet för EU är kris. EU, som skapades av små gneta har uträttat väldigt mycket, kan jämföras med FN och dess stolta deklarationer, som inte uträttar något. Sedan fortsatte genomgången med olika exempel på det ena och det andra.

Det var ett roligt fördrag. KAA kryddade sin framställning med många historier men jag tyckte han raljerade för mycket och när han kom in på ämnet miljöförstöring var han, enligt mitt sätt att se på saker och ting, ute och cyklade. Han sa bl.a. att läget inte är allvarligt. Jag har alltid tyckt att Kjell-Albin Abrahamsson varit jättebra, nyanserad och saklig men det tyckte jag inte i dag. Jag roades under en och en halv timma men jag gick ifrån föreläsningen besviken.

Kim Thúy; ru****

Ru var en lättläst bok och det kändes bra med en sådan bok efter alla långa tunga böcker vi tidigare läst i SUS cirkel.

Ru - som på franska betyder bäck, flöde och på vietnamesiska vaggvisa eller "att vagga" - är en båtflyktings berättelse som sitt och sin familjs liv. Det är en välbärgad och välutbildad familj med ett franskt kontinentalt liv som skildras. Flykten är noga planerad. Familjen lämnade Vietnam av rädsla för kommunismen och bosatte sig i den franskspråkiga delen av Kanada. De flydde i båt men själva båtresan är bara en liten del av de minnen som skildras. Jag uppfattar händelserna som självupplevda men det är en roman.

Det är inte enkelt att komma som flykting till ett nytt land och möta en ny kultur. Huvudpersonens mamma har lyckats klara många svårigheter genom att följa devisen "Livet är en strid där sorg leder till nederlag". Boken är mycket vacker - fin omslagsbild, fina sidnummer och ett mycket vackert språk. Den stora historien står mot den lilla berättelsen, med minnen som blandas till synes utan ordning, i denna lyriska roman. Jag fångades direkt när jag börjat läsa och tyckte det var en av de finaste böcker jag läst.

Dagens kändis

På väg hem efter min förmiddagspromenad med efterföljande lunch gick jag rakt in i en stor folkhop på Storgatan. Så här mycket folk brukar det väl ändå inte stå på ett och samma ställe i Sundsvall - vad var nu detta?

Alla tittade åt ett och samma håll - mot Knaust port - och se vilka som hade varit där inne och lunchat! 



Gårdagens kändisskvaller

På Alla helgons dag följde maken och jag med på en guidad visning av GA-kyrkogården och fick samtidigt en historik över gamla "kändisar" från stan. Det måste vara ett nytt grepp av kyrkogårdsförvaltningen att ordna guidade turer på kyrkogården med efterföljande kyrkogårdskaffe.

Det var en intresserad grupp som deltog på rundvandringen och det var inte bara 60-plusare utan också några ungdomar i 20-års åldern. Damen som visade oss runt gick till vissa utvalda gravar och berättade vad de prominenta herrar och damer (2 st.) som låg begravda där hade gjort under sitt liv. Hon kryddade framställningen med lite gammalt skvaller. Oscar Knaust är nog den mest välkända person, som ligger begravd i Sundsvall.

Vi besökte också den judiska kyrkogården och kolumbariet (ett litet hus där man kan ställa urnor i nischer).

Vår guide berättade att man måste ha gravrättsinnehavarnas tillåtelse för att få göra något på en grav - det gäller även om man bara vill sätta dit en blomma. Den sista graven vi tittade på tillhörde Isak Boström, de strejkande sågverksarbetarnas talesman under Sundsvallsstrejken 1879. På hans vackra men förfallna grav stod det förvånande nog en liten blomma. Hur hade den kommit dit? Då berättade en av deltagarna att det var hennes man, som var mycket intresserad av Sundsvallsstrejken och beundrade Isak Boström, som hade varit där och satt dit den. Det tror jag gravrättsinnehavarna mer är gärna skulle ha gett sitt samtycke till.


Isak Boströms fina grav, med gravstenen infälld i ramen



Det gäller inte bara att komma i tid

Jag har inte alltid varit ute i god tid - snarare har jag ofta varit lite sen och då och då till och med kommit för sent. Nu tycker jag dock att jag blivit bättre på att passa tider och det händer ganska ofta att jag kommer först när jag ska träffa någon.

I går när jag skulle äta lunch med en arbetskamrat (=pensionär) blev jag därför inte förvånad att hon inte satt och väntade när jag kom - jag kom väl först igen. När hon inte kommit efter en stund beställde jag ändå lunch, gick och satte mig och tog upp telefonen för att ta reda på vad som hänt. Längre hann jag inte innan det ringde och min lunchkompis frågade var jag var någonstan.

Alltså - nu räcker det inte att tänka på att komma i tid, nu måste jag också tänka på att gå till rätt ställe!

Det var i grevens tid

När kungens män varit ute och krigat belönades de med stora jordegendomar för sina insatser. För att dessa egendomar skulle förbli intakta fick de status som fideikommiss - äldste sonen ärvde all jord och alla byggnader (=slott). 1810 infördes förbud mot att instifta nya fideikommiss och 1964 fick vi en avvecklingslag, som dock är väldigt mjuk och tillåter undantag när det gäller egendomar av "Synnerligt kulturhistoriskt värde". 2006 fanns det 24 fideikommiss med fast egendom kvar - dessa tillhör de största privata lantegendomarna i Sverige

I går kväll var jag med på ännu en bokaktivitet. Jag lyssnade på föreläsning med Björn af Kleen, Tomas Bannerhed och Svante Weyler (förläggare) - mycket trevligt. Tomas berättade om sin bok Korpen, som verkar vara mycket intressant och läsvärd (Augustnominerad) men det var Björns bok Jorden vi ärvde, som väckte det stora intresset. Den handlade om adelns privilegier i Sverige, där fideikommissen ingår.

Det är förunderligt att det kan vara så intressant med adelskapet och dess privilegier - ännu i denna dag. Att något så ålderdomligt och förlegat kan fascinera.

Fördragshållarna väntar på att få signera sina böcker

Så snart jag hinner ska jag läsa Jorden vi ärvde sen blir det nog också (den säkert mycket bättre) Korpen.

Söndagsbjörk

De sista fyra söndagarna har jag tagit mig en promenad ut på Stornäset, i det fina höstvädret.

Det är så fint ljus och otroligt vackert med alla höstfärger. Jag kan inte minnas en finare höst (har jag skrivit detta förut?). Varje gång jag har gått dit har jag fotat en och samma björk, för att se hur den förändras över tid.

 

9/10 2011

 


16/10 2011

 
 

23/10 2011





30/10 2011

 
Den här björken har jag hållit på att fota under flera år - så, så småningom kanske jag kan visa hur den förändras, sett ur ett årsperspektiv inte bara månadsperspektiv.

Tid för TV-tittande

Denna höst har jag ägnat mycket tid åt böcker.

Jag är med i två bokcirklar. Jag besöker då och då Bokprat (i Bokprat låter biblioteket olika personer berätta om "sina" böcker). Jag försöker hänga med bland nyutgivna böcker genom att prenumerera på tidningen Vi-läser och titta när Yukiko Duko recenserar nya böcker i TV1s morgonprogram.

Men när ska jag hinna läsa alla dessa bra böcker? Jag som knappt hinner läsa de böcker som ingår i cirklarna. Jag fattar inte heller hur så många förvärvsarbetande människor hinner läsa så mycket mer än hellediga jag gör. Kan det bero på att jag, trots mina föresatser, ägnar mer tid åt att titta på TV än att läsa  Jag tycker det är trevligt att så många andra kvinnor med grått hår gillar att läsa men var ska jag hitta mina gelikar när det gäller TV-tittande.

I dag rekommenderade Yukiko Duko:
David Grossman; På flykt undan ett sorgebud *****
Thomas Bernhard; Wittgesteins brorson *****
Stona Fitch; De illasinnade ***

Efter inslaget med Yukiko Duko berättade Stefan Einhorn om sin nya bok Änglarnas svar.