Serra

Maken och jag hade bestämt oss för att "erövra" Sydamerika tillsammans med två vänner från Sundsvall. Vi startade själva - våra vänner skulle ansluta efter några dagar.

Vi (LÅ och jag) tog ingen genväg till Peru – snarare en halv jordenruntresa. Start i Stockholm kvart i sex på morgonen, mellanlandning ett i London med två timmars väntetid och mellanlandning två i Toronto med ytterligare två timmar att slå ihjäl. När vi landat i Toronto fick vi en rejäl promenad innan vi kom fram till den terminal vi skulle åka vidare ifrån. Efter att ha suttit still i åtta timmar var det skönt att få röra på benen men nästan genast stannade en transportbil (en sådan där bred sak med plats för minst åtta passagerare) och frågade om vi ville åka med. Andra dagen i rad som detta händer. Jag kanske inte alls ser så ung ut som jag känner mig. Det är nästan så man börjar undra.

När vi vandrat klart, för naturligtvis tackade vi nej till erbjudandet om skjuts, kom vi fram till en stor rund passagerarväntsal. Mitt i salen stod ett enormt järnkonstverk format som fyra halvovaler. ”Det här känner jag igen” – tänkte jag. ”Det måste vara Serra”. Jag började leta efter namnskylt. Tredje gången jag gick runt ”statyn” hittade jag skylten - ingjuten i golvet. Det var Serra!

 

När jag för två år sedan avslutade min pilgrimsvandring med ett besök på Guggenheimmuseet i Bilbao var det just med en utställning av denne Serra. Roligt att en resa avslutas och en annan påbörjas på samma sätt.

Väl framme i Lima (efter 27 timmar) hade vi en förbeställd transport som körde oss direkt ”hem”. Väldigt skönt eftersom klockan hade hunnit bli nästan halv två på natten. När vi lämnade flygplatsen förundrades vi över att det kunde vara så oerhört mycket trafik mitt i natten – gatorna var näst intill igenkorkade och massor med folk strosade omkring – men sen svängde vi av och kom in i ett område som var helt tomt på både bilar och folk. Det var en kymig känsla att befinna sig i en miljonstad så långt hemifrån, i ett helt folktomt område, i en bil med en person vi inte kände. Det kändes som vad som helst skulle kunna hända (samma obehagskänsla som när man ser på en gangsterfilm) men det hände (naturligtvis) inget. Vår chaufför körde oss direkt till hotellet och det var bara att koja. Jag, som kan ha lite svårt att somna, slocknade direkt.