Grupper

Rätt som det är anslutet jag mig till någon ny facebookgrupp. Men att läsa alla inlägg i alla dessa grupper tar lång tid, alltför lång tid. Därför har jag börjat scanna förbi det mesta utan att läsa - om inte blicken fastnar på något speciellt.

Härom dagen föll dock ögonen på en bild av en "gammal" skolkamrat och tillika Wf-vän. Vi råkar båda vara med i en gemensam läsgrupp och där tipsade hon om boken "Fallers stora kärlek" av Thommie Bayer. Jag kollade på bibliotekets hemsida, var boken fanns "i lager" - sen var det bara att åka dit och låna.

"Fallers stora kärlek" är en trevlig och mycket lättläst bok - en bladvändare - med ett till hälften överraskande slut.

En äldre man kommer in i ett antikvariat och gör sig bekant med dess unge ägaren. Några dagar senare är de ute på en gemensam roadtrip genom Tyskland.

Under resan pratar de om än det ena och än det andra - inte minst böcker och kärlek. Man får boktips efter boktips. En av de författare som nämns är Kerstin Ekman - författare till bokcirkelns septemberbok.

Jag funderade på om jag skulle skriva upp namnen på de författare som de två resenärerna pratar om. Men innan jag börjat notera upptäckte jag att hela förteckningen fanns längst bak i boken - var bara att fota av.

Kvinnorna har en sidoordnad roll i boken och någonstans läste jag att de objektifierades. Detta störde dock inte mig. Nej, jag tyckte det var roligt att läsa en bok där handlingen utspelar sig i Tyskland och kretsar kring böcker och som dessutom fick en oväntad upplösning.

Kärlekens antaktis

Sara Stridsbergs bok "Kärlekens antarktis" är en vacker och mycket sorglig bok.

Jag vet inte om jag någonsin har karaktäriserat en bok som vacker i alla fall inte en bok som handlar om död, våldtäkt, missbruk och ett liv i elände.

Sara S ger, i "Kärlekens antarktis" förståelse för föraktade människor. Människor vi inte känner men trots det ser ned på. Det är människor som är som vi, som älskar sina barn lika mycket som vi älskar våra, men inte mäktar ta hand om dem eftersom det finns något de älskar ännu mer.

Kristina, bokens huvudperson och berättare, har redan från det hon är liten känt sig underlägsen. En känsla som sitter i hela livet. För att få kontroll över sitt självförakt tar hon till heroinet. Kristina har bråttom. Allt ska ske fort - till och med döden ska komma tidigt.

Boken handlar om saknad. Saknaden efter en död bror, efter en mamma som inte klarar av att vara mamma, efter förlorade barn.

Men boken handlar också om kärlek och om ett mord. Ett långt utdraget mord där man inte får reda på vem mördaren är för Kristina kan inte prata. Om hon kunnat prata skulle ändå ingen ha lyssnat på henne för ingen lyssnar på en knarkande, utslag människa - och det vet Kristina för hon säger: "Om jag kunde säga vem som gjorde det skulle ingen tro mig".

"Kärlekens antarktis" är en gripande och sorglig bok som jag hade svårt att lägga i från mig - och då visste jag ändå hur illa det skulle sluta.

Kruthus

På Djurgården fanns en gång tre kruthus. De var en del av Stockholms fasta försvar. Kruthus nr två, ligger på Hundudden och finns fortfarande kvar - jättefint. Det har restaurerats och används numera som kafé.

o

I går, när vi var ute och rekognoserade inför ett kommande "stadsbesök" av våra sommargrannar, åt vi var sin ägg- och ansjovissmörgås där.

Vi åkte till Blockhusudden och tittade på tsunamimonumentet. Denna, i mitt tycke vackra hyllning och påminnelse om livets skörhet, har klarat den varma, torra sommaren riktigt bra.

Sen fortsatte vi mot Djurgårdsbrunnskanalen men svängde till höger i stället för vänster när vi gått över bron och kom så till Hundudden. Trots att vi promenerat här otaliga gånger har vi aldrig tidigare svängt till höger.

Vid Hundudden finns, förutom kruthuset, en stor marina med massor med båtar. 

Vi fortsatte (efter kaffe och smörgås) att gå i samma riktning  och hamnade slutligen vid Kaknästornet och kunde ta bussen hemåt.

Förvånande, att vi som promenerat runt på Djurgården massor med gånger, plötsligt kan upptäcka områden vi aldrig tidigare sett.

Performation

Francis Uppritchard

I går gjorde vi Birkagårdselever terminens första studiebesök. Vi tittade på utställningen "Nymaterialism" på Bonniers konsthall.

Under besöket fick jag lära mig ett nytt ord - performation. Två personer, troligen två keramiker, stod bakom en disk och jobbade med lera - en bearbetade leran den andre drejade. Sina verk förvarade de på hyllor runt själva "performationsområdet". De jobbade på uppdrag av en (japansk) konstnär och gjorde bl.a. lerplattor. Plattorna ska, när de är klara (förmodligen efter att ha målats och bränts), sättas upp på en vägg på Palais de Tokyo i Paris.

Rolig utställning där man samtidigt fick se både skapandet och resultatet i form av konstverk (även om det inte var samma verk) och så fick jag lära mig ordet performation - hoppas bara jag uppfattade det rätt.

Några axplock från utställningen:

Petrit Halilaj

Andrea Büttner

Britta Marakatt-Labba

Lee Mingwei

Francis Uppritchard

Sheila Higgs

I utställningsbroschyren läste jag: "Hand, öga, hjärna: det är den magiska triangeln".

Ps; En bild på Palais de Tokyo i Paris. Kanske ett framtida studiebesök för att se lerplattor.

Spökskrivare

Måste man se bra ut för att bli författare?

Funderade på det när jag läste Kerstin Ekmans bok "Grand final i skojarbranschen" - septembers bokcirkelbok.

Inte får väl Kerstin Ekman hjälp av någon när hon skriver sina böcker? Möjligen kan hon själv ha hjälpt någon eller känna till någon som agerat spökskrivare åt en kändis och inte vill avslöja det rakt av. 

För visst måste det väl finnas anledning till att hon skriver om att en icke iögonfallande person skriver åt en som är vacker och låter den vackra ta åt sig ära och berömmelse. Men förmodligen är boken bara ett inlägg i debatten om yta - alla ska vara vackra, smala och helst också långa (för att inte säga ranka) om de ska kunna bli publicerade.

Det mest naturliga hade varit om både "författare" och spökskrivare haft sina namn på försättsbladet - men då hade det förstås inte blivit någon bok.

Kerstin Ekmans språk är  nyanserat, rikt och roligt. Blev lite förvånad att Kerstin E var rolig - hade inte förväntat mig det (var väldigt länge sen jag läste något av henne). Hon knäpper t.ex. ett känt bokförlag på näsan genom att döpa det  till "Rabben och Schabben". Kerstin Ekman är en ordekvilibrist (för att använda ett svårt ord) och hon excellerar med ovanliga ord. 

Det är många anspelningar hit och dit och man måste vara både beläst och allmänbildad för att hänga med. Känner mig lite osäker på vad jag tycker. Samtidigt som det är roligt med dessa referenser är det också ett sätt att stänga ute läsare. Men jag gillar hennes miljö- och personbeskrivningar - inte minst hennes naturskildringar.

Jag läste "Grand final i skojarbranschen" med stor  behållning. När boken avslutas med "autofiktion" blir jag än mer fundersam på vad Kerstin Ekman vill säga.

Alla cirkeldeltagarna tyckte det var en trevlig och rolig bok men alla var inte inne på min tanke att boken handlade om hur viktigt det yttre är. Flera trodde att bokens två huvudpersoner var två sidor av Kersin Ekman själv - den tanken hade dock aldrig jag.

Dalior

"Mer dalior åt folket! Den devisen fick ett gäng entusiaster att på ideell basis skapa en 'pocket park' fylld med färg och form." Så började ett reportage om dalior i favorittidningen Trädgårdsliv.

I går åkte jag och en trädgårdsintresserad vän till Enskede Gård, gick genom en park och kom fram till ett område med kolonilotter. När vi gått igenom området med lotter kom vi rätt på "daliaparken". Lätt att hitta.

Så enkelt och så trevligt och så roligt att kommunen underlättar för personer som vill göra det fint i sin omgivning. 

Några daliaentusiaster har "fått" en bit mark av kommunen där de kan plantera och sköta om sina dalior till glädje och fröjd för alla som kommer dit. En färgklick.

Vi gick runt en stund och njöt. Sen pratade vi med en av "grundarna". Hon gav oss rådet att dra upp knölarna inomhus innan det blir dags för utplantering - för naturligtvis måste vi odla dalior nästa år. Frågan är bara vilken färg man ska satsa på.

Bäckström

I våras ägnade vi en halv konstlektion, på Birkagården, åt Miriam Bäckström och hennes robottillverkade tapet. Efteråt åkte jag till Moderna för att titta på konstverket irl men tyvärr pågick omhängning så gobelängen var inlåst.

Idag var det läge att göra ett nytt försök. Jag skulle in till stan för att klippa mig. Med maken kvar i stugan och inget annat planerat för eftermiddagen passade det bra att göra ett nytt försök att se Miriam Bäckström.

Nyfrissad och fin promenerade jag till Skeppsholmen och kunde strosa runt på museet nästan själv (torsdag förmiddag verkar vara en bra museidag).

Rummet med Miriam Bs verk var öppet och jag kunde både se och läsa om hennes tapet.

Snyggt och häftigt - är mitt omdöme.

Så här beskrivs gobelängen: "Den maskinvävda tapeten är ett sätt att utforska möjligheter och begränsningar inom fotografisk bild för Miriam Bäckström. ... MB lät sin kamera panorera ett spegeltäckt rum med spegelklädda personer i. Hon intresserar sig för hur vi använder kameran som en spegel med minne."

Det här skulle man ju inte begripa alls om man inte får det förklarat men det är häftigt att både ha speglar på väggar och på de personer som finns i rummet, fotografera allt och sedan väva en tapet av det som fotats.

Själv tycker jag det är roligt att ta kort med telefonen - kort som jag sedan använder för att minnas var jag varit och vad jag gjort. Sen använder jag vissa kort i min blogg för att göra minnet ännu starkare.

Tredje gånger

Tänk att jag åkte till Artipelag ytterligare en gång - en tredje gång - för att titta på utställningen om  Bloomsburygruppen!

Mrs Dalloway, en av Virginia Woolfs böcker, fanns med på utställningen i orginallayout. Det var evigheter sen jag läste boken men det geniala greppet - att återge ett helt liv på en enda dag - kommer jag ihåg.

Långt senare skrev Michael Cunningham en roman där Mrs  Dalloway än en gång spelar en viktig roll. Boken Timmarna filmatiserades - en jättebra film.

I går kväll fick jag för mig att jag skulle titta om Timmarna. Skulle inte vara någon match -  inte när man har en "smart-tv". Jag skulle kunna sitta kvar i soffan och klicka på några knappar så skulle filmen visas hemma i mitt vardagsrum. Jag skulle inte ens behöva gå ut för att hyra den utan kunna stanna kvar inne och ändå förflyttas till såväl England som USA.

Men, hör och häpna, Timmarna fanns inte med i utbudet. Hur var detta möjligt? Skulle en så fantastisk film inte gå att hyra?Försökte på olika sätt (maken var inte hemma så jag hade ingen att rådfråga) och till slut kom jag på orsaken. Filmens originaltitel är inte Timmarna utan The Hours.

Allt var löst och filmen var lika bra som jag mindes. Den utspelas på tre plan som alla har koppling till varandra. Virginia Woolf skriver på boken Mrs Dalloway, en ung kvinna läser boken och kvinnans son kallar sin vän Mrs Dalloway. Allt hänger ihop men utspelas i tre olika tider. Toppenfilm.

Aktiviteter

När ska jag lära mig att barn inte behöver så mycket variation?

Har haft Göteborgsboende barnbarnet på besök och lagt in aktiviteter som till vuxenbesök.

På lördagen skulle vi åka till polismuseet - samma dag som 1000-tals kvinnor sprang tjejmilen! Trafikkaos! All busstrafik inställd! Vi fick gå från Karlaplan - ganska långt - men det gick bra.

Kusinerna sprang och sprang utefter Djurgårdsbrunnskanalen och hade så trevligt. De gillade sitt springande och lekande lika mycket som museet.

På söndag tyckte jag vi skulle besöka det trevliga akvariet, som också ligger på Djurgården. Började utfärden med båt in till stan. Så långt var allt bra men väl i stan möttes vi av trafikkaos - igen! Tog oss timmar att komma till Djurgården. Då var det kris. Vi fick börja med lunch sen var det nästan tid att åka till stationen. (Viss överdrift).

Varför stannade vi inte kvar i Gröndal, gick till lekparken, åt glass och tog det lugnt?

Frågan är om jag har lärt mig något - kanske, kanske inte. Minnet är numera ganska kort men man kan ju hoppas.

Krilon II

För ett tag sedan läste vi i bokcirkeln en metaroman, en bok om en bok (Dauds; Fallet Meursault) och i går såg jag en metapjäs.

I början av sommaren, precis när vi börjat med cirkelboken Krilon, kom det ett erbjudande att man fick gå två till priset av en på stadsteaterns uppsättning av just Krilon.

Jag är glad att jag läst "Grupp Krilon" innan jag tittade på pjäsen - skulle inte haft en chans att hänga med annars. Jag är också glad att jag inte visste att föreställningen var fem timmar lång - skulle aldrig gått på en så lång föreställning annars.

Pjäsen var en "provföreställning" - en granskningskommitté skulle godkänna uppsättningen. Denna granskningskommitté tyckte vid flera tillfällen att de var tvungna att ingripa. Man ändrade t.ex. slutet så att det blev väldigt tydligt vad som kommer att hända i ett samhälle där totalitära krafter tar över.

Jag tror inte alla uppfattade slutet på samma sätt som jag gjorde, för flera blev upprörda över slutet, reste sig och gick (eller så var det en del av själva uppsättningen).

Jag är glad att jag inte visste om pjäsens längd. De fem timmarna gick fort, jag gillade uppsättningen och nu behöver jag inte läsa de 1300 återstående sidorna i Krilontriologin.

Krilon I

Varje år utser stadsbiblioteket i Stockholm en bok de kallar "Stockholm läser".

När vår bibliotekarie fråga om vi inte skulle läsa årets "Stockholm-läserbok" kunde vi inte annat än säga "ja" eftersom vi både får ha vår cirkel på biblan och blir bjudna på kaffe. Årets bok "Grupp Krilon" är första boken i en triologi skriven av Eyvind Johnson redan under andra världskrigets inledningsskede. Men vilken tjock bok vi lovat läsa - nästan 500 sidor.

Jag började läsa och somnade, började om igen och somnade - sen skärpte jag mig och vid fjärde eller femte omläsningen kom jag mer än två sidor. Sen var jag i gång och jag tyckte om boken även om den var halvt obegriplig.

Grupp Krilon började med den mest detaljrika skildring av en person jag någonsin läst. Det är bokens huvudperson Krilon som beskrivs in i minsta skrymsle - tror aldrig jag läst maken till personbeskrivning.

Huvudpersonen Krilon är medlem och inofficiell ledare för en samtalsgrupp. Gruppen har träffats varje söndag i tio år och avhandlat olika ämnen. Men plötsligt en dag ställs allt på sin kant. Krilon väljer att samtalet, den dagen, ska handla om "det tragiskas betydelse". Då låser sig allt och sakta börjar gruppen lösas upp.

Därefter skildras de olika gruppmedlemmarna. Alla blir mer och mer tveksamma till Krilon och hans ståndpunkt. När ryktesspridning väl är i gång, är det svårt att få stopp på den, svårt att argumentera emot, även om man inte håller med, svårt att få grepp om varför ryktet uppstått och vem som ligger bakom.

Krilon anser att "Man måste ta ställning". Man kan inte vara neutral. Man måste i alla lägen ta ställning för det goda. 

Boken är skriven 1941 när nazismen var som mest framgångsrik och är ett klart avståndstagande från dess idéer. Det är en svår men ytterst välskriven bok som trots långa, invecklade meningar var lättläst.

Krilon känns väldigt aktuell - grupp ställs mot grupp, rykten sprids och personer förtalas. Det gäller att alltid ta ställning, att i alla tider bekämpa det onda - så uppfattar jag bokens budskap.