Sanning

Roligt att jag nu kan koppla upp mig mot SVT-play och titta på hela serier. Snart kommer jag att kunna titta på Netflix och HBO också. Vilka möjligheter öppnar sig inte då!

Nackdelen är att allt tittande tar mycket tid. Men tid är väl det jag, som pensionär, har mest gott om - eller har jag som pensionär begränsad tid? Vet inte riktigt hur jag ska se på saken.

Hur som helst kopplade jag i går upp mig till SVT-play och tittade på "En engelsk skandal" med Hugh Grant (HG) som åldrad homosexuell politiker. Roligt att se HG i den här rollen. Man  känner igen många av hans manér - hans sätt förflytta sig, hans mimik osv. Han spelar bra - under den glättade ytan ser man hans oro och kanske också hans sorg.

Serien, som utspelar sig på 60-70-talet när homosexualitet var förbjudet i England, har verklighetsbakgrund. 

HG, som spelar politikern Jeremy Thorpe, anser sig stå över gängse lagar och regler. Han anser sig ha rätten att röja en gammal älskare ur vägen när denne hotar hans karriär. Han ljuger utan att blinka och lyckas dupera hela rättssystemet.

En riktigt bra serie som tydligt visar hur stor betydelse en persons bakgrund har för hans trovärdighet. Likhet inför lagen - blaha, blaha säger jag.

En piga bland pigor

I somras läste jag Fatima Bremmers bok "Ett jävla solsken" om journalisten och författaren Ester Blenda Nordström - mycket intressant skildring av en orädd kvinnas tuffa liv.

När jag, här om dagen, besökte biblan skyltade man med den bok som på sin tid gjorde Ester Blenda känd "En piga bland pigor". Eftersom Bremmers bok och även den film som gjorts om Ester Blendas liv blev succéer, har Ester Blendas egen bok från 1914 också fått ett uppsving.

Ester Blenda arbetade som journalist på  Svenska Dagbladet. När hon 1914 fick semester redan i maj ville hon utnyttja sin ledighet med ett "inifrånreportage" om piglivet - arbete och arbetsvillkor. Hon börjar själv jobba som piga på en gård i Sörmland - "Wallraffade" långt innan begreppet "att wallraffa" hade myntats.

Jag skulle inte vilja jobba som piga, skulle inte klara det - inte ens om jag var 20 år.

16 timmars arbetsdag, från klockan fem på morgonen till klockan nio på kvällen - vem pallar det. Dessutom jobb sju dagar i veckan, bara ledigt två timmar på söndag eftermiddag - korna måste ju mjölkas oavsett om det var måndag eller söndag och mat måste sättas fram och tallrikar måste diskas veckans alla dagar. För detta slit tjänade pigan 15 kronor i månaden. Hon stod längst ned. Till och med barnen i familjen fick köra med pigan. (Inte underligt att det var svårt att få tag i pigor - hellre emigrera än jobba som piga, var vad som gällde).

Livet som piga var tungt och slitigt men hade också sina glada stunder. Där fanns gemenskap och där fanns lördagsdanserna med sång och musik. Och så fanns lakfesten (man tvättade bara två gånger om året - vår och höst). Efter tre dagars bykande kom festernas fest - lakfesten. Då skulle askan, som gör klädena vita lakas ur. Folk från granngårdana kom för att hjälpa till. Då festades och lakades det till klockan fyra på natten. Sen fick pigorna sova ett par timmar innan det var dags att börja mjölka igen.

Denna lilla tunna, intressanta, välskrivna och roliga bok borde läsas av alla. Skulle ge dagens människor, som är så stressade och sjuka, perspektiv på tillvaron. Det skulle må hända vara nyttigt att jobba som piga en månad för många av oss. Då skulle vi nog njuta mer av vår tillvaro.

Julkrubba

På julaftons förmiddag brukar dotter med familj och jag (ibland även maken, dock inte i år) åka till någon kyrka och titta på julspel; "Samling vid krubban". 

Efteråt tar vi en promenad på stan och drick en kopp kaffe innan vi åker hem och gör oss iordning inför kvällen.

I år tyckte jag vi skulle åka till den pampiga storkyrkan i Gamla Stan. Hade kollat upp att de skulle ha julspel. Hade dock inte kollat upp tiden - tog för givet att det var klockan elva som det har varit alla andra gånger.

Men icke, sa Nicke. Storkyrkan skulle naturligtvis utmärka sig och ha sitt julspel redan klockan tio. Man kan säga att jag borde kollat bättre men man kan också fråga varför man ska göra det svårt för folk.

Vädersolstavlan

Vi missade alltså allt men kunde ändå titta runt i kyrkan, dricka kaffe och ta en promenad. Men lite besviken blev jag allt.

På hemvägen fick vi dock höra vacker sång när man öppnade den sista luckan i Gamla Stans levande kalender.

Sveriges minsta

I år tror jag vi har Sveriges minsta julskinka men kanske den godaste. Vi provåt den till frukost tillsammans med julgröten som också var perfekt. Är det månne för att man bara äter julmat en gång om året som den smakar så bra.

Här i Gröndal är allt klart inför julen. Lägenheten städad. Kroppen tvagad. Maten lagad. Julklapparna ordnade. Jag kan inte säga köpta för de flesta klapparna är cirkulationsklappar (=begagnade). Intressanta TV-program satta på inspelning. Inget stress här inte.

I fönstret står perfekt utslagna amaryllisar. Jag köpte dem vid Slussen i onsdags efter att ha gjort en minimal marknadsundersökning. På Hötorget fick man fyra blommor för 100 kr, såg fina ut med tre klockor på varje stängel. På NK fick man en, något större blomma för samma pris. Jag valde Slussen - tre kraftiga blommor med fyra klockor per stängel för universalpriset 100 kr. Jättefina och precis lagom utslagna.

Nu tror jag vi tar en tur in till stan, tittar på alla som stressar och sätter oss någonstans och njuter pensionärsjul med "gofika" medan vi väntar på ...

Varning

Nu är det julspelens tid.

I år har vi varit på, inte mindre än, fyra stycken - Storkyrkan, Blackebergs gymnasium, Immanuelskyrkan och Globenannexet. Alla var fint ordnade och överallt var det fullt med folk förutom på "Blackan".

På "Blackan" var det glest både med föräldrar och morföräldrar, alltså lätt att få sittplats. Dessutom höll luciatåget till en våning upp - perfekt ur åskådarperspektiv.

Vackrast sång har AF (Adolf Fredrik) men mest fart och fläkt var det på Kulturamas föreställning 'Batman' på annexet, dit vi åkte i går kväll.

"Batman" började kvart över åtta. Innan vi gav oss iväg satt vi hemma vid köksbordet med tända juleljus och åt hemköpt kinamat. Allt var perfekt.

Nån timma senare gav vi oss iväg och tre timmar senare kom vi tillbaka hem. Då brann fortfarande det stora ljuset. De fyra små hade brunnit ut. Vi hade åkt hemifrån utan att blåsa ut ljusen! Inte utan att jag fick en klump i magen när jag tänkte på vad som kunde ha hänt.

Jag är evigt tacksam att vi använder ljusstakar som inte är eldfängda. Trodde aldrig att jag skulle göra en sådan tabbe igen - inte sen jag satte fyr på min pappas egenhändigt tillverkade trästake för, si så där, 20 år sedan.

Kraków

Hela december har det gjorts reklam för en utställning på Hallwylska palatset - handgjorda julkrubbor från Kraków.

Idag kostade jag på mig 35 kronor och fick gå in i palatset och betrakta dessa fantastiska metallkrubbor. Men sedda på  nära håll visade det sig att krubborna inte alls vara gjorda av metall utan förmodligen av något tunt trämaterial.

Det var brist på material som gjorde att krubborna blev så säregna. Man sparade bl.a. karamell- och chokladpapper som man slätade ut och använda!

Trots att Polen under mer än 100 år inte existerade som stat fortsatta Krakówborna att bygga sina krubbor och behöll på så vis sin tradition och sin kultur.

Dessa krubbor blev under ockupationen symbol för såväl självständighet som den katolska tron.

Roligt att titta på dessa fina, kitschiga julkrubbor från Kraków - väl värt de 35 kr jag fick lägga ut i etréavgift.

Tre kronor

Vad kan det finnas inuti det gamla slottet Tre Kronor?

Jo, en tredjedel av årets julbak - saffransskorporna.

Julbaken blir mindre och mindre för varje år. Förr, när dottern var liten och bodde hemma, började vi baka före lucia och fortsatte ända till jul - en sort varje dag. Det var tider det.

I år koncentrerade jag hela baket till tre sorter, tre saffranssorter. Jag hade köpt en hel burk saffran och tyckte det var bäst att använda den direkt. Det kommer därför att finnas saffransbullar, saffransrulltårta och saffransskorpor på kaffebordet.

Vad jag ska göra om det kommer gäster som inte gillar smaken av saffran måste jag fundera vidare på.

Damen i fönstret

Efter vår kombinerade  bridge- och jullunchen  blev jag förkyld - tog kanske ut mig för mycket!!

När man är förkyld och orkeslös är "en bok i örat" suveränt. Man orkar inte läsa men ligga i soffan och lyssna är helt ok.

Först gällde; "Få se om hundarna är snälla i kväll..." Bra, men alldeles för kort för att räcka en hel lång förkylning.

Jag fortsatte därför direkt med en riktig tjockis; "Damen i fönstret" av A J Finn. Spännande, men ändå inte toppen, inte min typ av favoritbok eftersom jag vill ha mer koncentrerad handling. Det blev för mycket, för segt men, som sagt, spännande.

Efter en traumatisk upplevelse klarar bokens kvinnliga huvudperson inte längre av att gå ut. Hon ägnar hela dagarna åt att spionera på sina grannar och titta på gamla svart/vita deckare - företrädesvis Hitchcockfilmer. Bokens titel blinkar till Hitchcocks "Ett fönster mot gården". Filmernas repliker blir en del av handlingen.

Genom sitt fönster får hon se hur grannfrun blir nedhuggen. Men ingen tror en alkoholiserad kvinna med torgskräck och hallucinationer. Hon kämpar men hon kämpar ensam.

Även om jag inte blev heltänd på boken satt jag ändå fast. Många timmar om dan fick jag ägna åt detta mord för jag vet ju att mord ska lösas snabbt annars "kallnar" spåren (= man tappar tråden).

I stället för att träna mer på inkliv, hopp och dubbel sangöppning inför julbridgen låg jag på soffan med proppar i öronen och träningsvärk i magen. Man behöver inte gå till gym för att få träningsvärk - räcker med flera dagars intensiv hosta.

Till slut kom maken hem med hostmedicin. Den, tillsammans med att gåtan närmar sig sin lösning, gör att jag börjar se ljust på framtiden igen men hur det ska gå på den stora julbridgen står nog skrivet i stjärnorna efter denna pers.

Riddarhuset

Riddarhuset är ett palats byggt  för ca 400 år sedan. Huset ligger i Gamla stan alldeles vid Riddarholmen. Ett snyggt, pampigt hus som tyvärr ligger inklämt mellan hårt trafikerade vägar och tunnelbanan.

Huset ägs av ridderskapet och är bara öppet för allmänheten nån timma om dan men ibland får vi, pöbeln, komma in och titta runt -t.ex när det är konsert.

Jag var där härom dagen, tillsammans med en vän som är förtjust i brass, och lyssnade när arméns musikkår framträdde.

Ett pampigt hus och en pampig konsertsal. Väggarna var täckta med minivapensköldar i plåt. Ska, förutom att visa vilka som "hör hemma" i huset, också ge bra akustik.

Innan konserten började fick vi en föreläsning om huset och sköldarna. Om jag kommer ihåg rätt finns det mer än 2.300 sköldar runt om salen. Om man tittar på en sköld ska man förstå vilken ätt den representerar. Den siste som adlades i Sverige var Sven Hedin. Så här ser hans sköld ut.

Barnbarnets sköld, som han målade på Bohus fästning i somras, kommer aldrig att platsa eftersom den inte är gjord av plåt.

"Få se om hundarna är snälla ikväll..."

..är ett citat av Gösta Ekman (G). 

G är opererad och mycket sjuk. Har mardrömmar och hallucinationer. Är nära att dö. Han tror han blir angripen av hundar på nätterna.

Under Gs sjukdom sitter hans fru Marie-Louise Ekman hos honom och för dagbok. Läkarna har bett henne göra det. Kommer att bli till hjälp för G när han blir frisk, eftersom han inte kommer att minnas något från sin sjukdomstid. Perioden  kommer att vara som ett svart hål i hjärnan, en period helt utan minnen.

"Få se om....." var mycket intressant. En gripande, osentimental skildring av ett sjukdomsförlopp. En kärleksbok.

En liten tunn bok som jag plöjde när jag själv var förkyld. Jag tror "Få se om ..." är en bok som kan vara till hjälp och stöd för många anhöriga när en anförvant blir sjuk.

Alberte och friheten

Tänk att få bo i Paris några år - bara leva där, utan krav, få nya vänner, känna atmosfären och sitta på uteserveringar. Låter det inte härligt!

Men att bo högst upp i ett simpelt hotell i ett litet, litet rum, inte få laga sin egen mat, hitta råttor i handfatet när man kommer hem och måste gneta som modell för att få pengar att klara livhanken - låter inte lika förförisk.

I Albertes liv är det det senare alternativet som gäller och det är detta utsatta liv som skildras i månadens bokcirkelbok "Alberte och friheten" av Cora Sandel.

Albertes föräldrar har dött i en olycka. Hon har lämnat Nordnorge (livet i Tromsø skildras i "Alberte och Jacob") och begett sig till Paris. Där lever hon i fattigdom och misär utan fast jobb. Hon låter dagarna flyta på. Känner sig ensam men verkar inte ha vare sig kraft eller vilja att ändra sitt liv.

Detta bohemiska "drömliv" skildrar Cora Sandel på ett fantastiskt sätt.

Om man kan skriva om livet så att läsaren känner de unkna dunsterna i ett vindsrum i augusti, ryser när det kryper i madrassen och känna hungern gnaga och gnaga måste det vara självupplevt.

Alberte skriver minneslappar om sitt liv i Paris på 1910-talet. Jag tror Cora Sandel använder dessa anteckningar som underlag till autofiktionen om Alberte.

Det händer inte mycket i boken. Det gråa, trista livet flyter sakta fram nästan utan dialog men ändå är boken en riktig bladvändare. "Alberte och friheten" 1) har en av de bästa och mest levande miljöbeskrivningar jag läst. En toppenbok.

1) Detta är en länk till SR bokcirkel om Alberte, där avsnitt 3 och 4 under "Läsplan Alberte triologin" handlar om Alberte och friheten.

Aida

För många år sen promenerade maken och jag förbi Metropolitan Operan (Met) i New York. En av oss föreslog att vi skulle kolla om det fanns biljetter. På kvällen satt vi på läktaren förflyttade till Egypten. Grandiost.

I går gick jag i regn och blåst till Stockholmsoperan för att än en gång hälsa på den etiopiska prinsessan Aida.

Inte lika maffigt som på Met, inga levande djur på scenen och ingen förflyttning till Egypten men lika fullt storslaget. Tänk att det finns folk som är födda med stämband som kan åstadkomma så mycket sång.

Det är tveksamt om Stockholms Aida verkligen befann sig i Egypten och det framgick inte heller om hon lever idag, levde för femtio år sedan eller under förkristen tid.

De yttre ramarna var mycket olika i de två föreställningar och frågan är om det inte var till "Aidas" fördel att handlingens placering i tid och rum var så vag som den var i Stockholm.

Aida var årets första gemensamma operabesöket med mina kamrater på Birkagården.

Den röda adressboken

Två gånger i veckan går jag till vår brygga och väntar på pendelbåten som ska ta mig mot Birkagården. 

När båten dyker upp ur dimman går jag ombord, sätter mig ned, stoppar lurarna i öronen, börjar lyssna på en bok - just nu "Den röda adressboken" - och förflyttas till Paris (Sofia Lundberg).

Liten flicka utan pappa måste ta jobb hos fin dam när hon är 13 år. Flyttar med sin "madame" till Paris. Hårt liv följer bl.a. med mannekängjobb.

Gammal dam sitter vid köksbordet och tittar i sin adessbok. Den adressbok hon fick av pappan i födelsedagspresent strax innan han förolyckades. Hon sitter och bläddrar i den röda adressboken och tänker på de personer vars namn följs av ordet "död". Hon drömmer sig tillbaka.

Handlingen hoppar mellan den gamla damens ensamma liv i Stockholm och hennes unga liv i framför allt Paris men senare också USA.

"Den röda adressboken" liknar inledningsvis "Alberte och friheten" - två unga kvinnor som lever i Paris - men ju mer jag läser ju mer olika blir böckerna.

Jag skulle kanske ha tyckt mer om "Den röda adressboken" om jag inte hade läst den parallellt med "Alberte och friheten". Nu blev den en mycket blek bok, även om jag tycker upplägget att låta handlingen utgå från namnen i en adressboken är bra.

Mitt slutomdöme blir hårt; trög, enformig, trivial med oändligt många upprepningar. Jolmig. Ett pekoral utan trovärdig handling. En bok jag inte vare sig kan rekommendera eller skulle kunna tänka mig att läsa om.