Första resan, nr 1 och 80

Linje 1 och 80

När man flyttar till en ny stad tar det ett tag innan man känner sig hemma och hittar något sånär. Flyttar man till en så stor stad som Stockholm tar det ytterligare tid innan man får känsla för hur man på bästa sätt tar sig från en plats till en annan.

På Lilla Essingen i väntan på ettan

Vi hittar numera ganska bra och använder SL-appen när vi väljer buss och tunnelbana. Men vi vet inte hur alla bussar går och kommer det ett "okänt" nummer vet vi aldrig om vi ska stå kvar eller hoppa på.

Vid ett sådant tillfälle föreslog maken att vi skulle ägna kommande vintrar åt att åka alla linjer. Då skulle vi i alla fall ha en känsla för om det är en "bra" buss som kommer eller en som ska få passera opåstigen.

Vi missade båten, linje 80

I går började vi med blå buss nr 1, som går från Stora Essingen till Frihamnen. Vi tog "vår" båt till Lilla Essingen, där klev vi på ettan och åkte över Kungsholmen till Kungsgatan, Sturegatan, Karlavägen, via några mindre gator till Sandhamnsgatan och vidare till Frihamnen. Resan tog så lång tid att vi missade vår anslutning tillbaka till stan.

Fika på en arbetarrestaurang i Frihamnen

Men efter ha tittat runt och druckit en kopp kaffe var det dags att stiga på båt nr 80 som skulle ta oss ända till Nybroviken. Båtresan tog 55 minuter. När vi närmade oss slutmålet var båten fullsatt.

Båt 80 närmar sig 

Resan tog stor del av dan men nu är vi på gång - återstår bara resten. Kanske 87 resor till om alla nummer används. Tur att vi har månadskort.

Dalénum

Kvarnholmen

Ifrågasatt nobelpris

Författaren Peter Handke fick 2019-års nobelpris och genast blev det diskussion. Ska en person med hans åsikter (sägs ha förnekat folkmordet i Screbrenica) verkligen få ett så fint pris?

Jag vet inte - har aldrig läst honom, kände inte till honom. För att få lite på fötterna började jag läsa vad som skrevs om honom i tidningar. Men de svårbegripliga artiklarna gjorde mig inte klokare. Då laddade jag hem hans film "Himmel över Berlin".

"Himmel över Berlin" var bra, till och med mycket bra - en vacker, gränsöverskridande, aningen svår film där olika tidsperioder blandas.

Vi får möta män med hästsvans i långa snygga överrockar. I början ser de så vanliga ut men det visar sig att de är änglar. De kan höra vad folk tänker, barn känner av dem men de kan inte ingripa i folks liv. De kan inte se färger (filmen blir svartvit), inte känna smaker, inte bli älskade men de har evigt liv. Är de lyckliga? Tveksamt.

Roligt att en deckare från Tv:ns barndom, Columbo, finns med i filmen. För mig var det återseendets glädje och jag blev förvånand att också han hade passerat gränsen.

Ska man döma utifrån "Himmel över Berlin" kan Handke gärna få sitt nobelpris men men..

Olika smak

När vi förra veckan hade besök från Norge passade vi på att gå till vårt "eget" galleri - Färgfabriken i Gröndal.

Vår eminenta gångväg klädd i höstfäger

På Färgfabriken visar man Niki Linroth von Bahrs utställning som jag hört mycket positivt om. En Birkagårdskompis, som sett utställningen en gång, sa att hon absolut skulle gå dit igen. En okänd kvinna stannade mig när jag promenerade förbi fabriken och sa att det var en av de bästa utställningar hon sett.

Vi började med lunch, sen gick vi upp en trappa till själva utställningen - "Något att minnas". NL har skapat hela världar med djurdockor. Dockor som varit skådespelare i hennes filmer.

Tyvärr har jag inte sett någon dockfilm och jag hade inte heller möjlighet att göra det under vårt besök trots att de visades på plats.

Jag tyckte det var roligt att titta in i NLs världar men det tyckte inte dom vi hade följe med. De var inte bara besvikna utan kände sig nästan lurade - att behöva se sån smörja.

Man upphör aldrig att förvånas över hur olika man kan tycka om samma sak. Själv hoppas jag snart få se NLs figurer agera.

Nyord

Rätt som det är får man höra ett ord man aldrig tidigare hört. Idag skrev jag själv ett nyord.

Hade "smsat" något helt obegripligt. Mottagaren kunde inte lista ut vad jag kunde ha menat och svarade med "?".

Det gick verkligen inte att förstå vad jag skrivit så jag fick förklara att jag inte hade skrivit konstigheterna som stod i textmeddelandet utan det underliga ordet hade telefonen fixat alldeles själv.

Då hittade jag på ett helt nytt ord och skrev att det var "telefonsvenska".

Telefonsvenska - ett så bra och beskrivande ord för telefonens omtolkning av vad den "tror" man menat. Ett helt nytt ord som nog snart kommer att finnas i var kvinnas/mans mun precis som "Ingen fara".

Wordfeud tillåter inga nyord

En av mina bridgevänner sa att hon ofta får svaret "Ingen fara" när hon tackar för något. Hon tyckte det var ett konstigt svar. Kunde jag hålla med om. Hade inte själv hört detta svar.

Då började jag lyssna vad jag själv fick för svar efter ett "Tack" och mycket riktigt, folk sa "Ingen fara".

Så gick det ett tag och rätt som det var hörde jag mig själv säga "Ingen fara" efter ett "Tack". Obegripligt hur lätt det är att hänga på en trend, även en knäpp trend. Det riktiga svaret efter ett "Tack" är ju och har väl alltid varit "Var så god" och så hoppas jag det förblir

Ord på "M", från mitt besök i nollan

Den talande utställning

På universitetsområdet Frescati har man gjort om ett gammalt fysiklab till galleri. Lokalen har fått namnet Accelerator.

Jag åkte dit tillsammans med en kamrat från Birkagården för att titta på deras första utställning. Väl framme fick vi stå i kö en stund eftersom man bara fick gå in en och en eller två och två på denna "talande utställning". När det blev vår tur hälsade en liten flicka på oss och frågade vad vi anser är "framsteg". Hon ledde oss från det ena vitmålade rummet till det andra medan vi pratade på om vår syn på framsteg.

Sen möttes vi av en tonåring som lotsade oss vidare medan vi pratade om ett annat ämne. Tonårspojken följdes av en kvinna i 30-40 års åldern. När vi mötte henne sa hon: "Jag har sagt upp alla mina sociala kontakter". Jag bemötte direkt hennes påstående - tyckte det var dumt agerat och frågade hur om skulle klara en ålderdom i isolering.

Den sista guiden, med det fjärde temat, var en kvinna på 65 år. När vi hade gått igenom alla vita rum, diskuterat fyra olika ämnen och var klara med utställningen frågade jag den sista vägvisaren om de hade fått välja sina ämnen själva eller om de hade fått förbestämda ämnen. Svaret var, konstigt nog, att de fått bestämma själva.

En sån annorlunda och intressant "utställning". Guider i stigande åldrar pratade med oss om ämnen som "hörde hemma" i deras egen ålder medan vi hela tiden promenerade genom helt kala, vitmålade rum. Själva samtalet blev konstverket.

Efter besöket fortsatte vi att prata om utställningen och de tankar vi hade om de olika ämnena.

Tino Sehgal

Denna originella utställningen, som var gjord av Tino Sehgal, föll verkligen på läppen - vi både gillade den och pratade om den, vi fortsatte att fundera både på upplägg och syfte. En utställning som ledde till eftertanke.

Konsthallen och två besökare

Korvgubbe irl

När Ekensbergsborna samlades för att beskåda det stora lyftet tyckte jag det hade varit kul om det dykt upp en korvgubbe och förgyllt vår väntan. Någon vecka senare blev vi bjudna till professorsinstallation på KI och då stod det verkligen en korvgubbe och väntade på oss, framför den röda mattan. Sånt trevligt, folkligt intryck detta gjorde - en korvgubbe bjöd på korv med bröd utanför aulan till den akademiska högborgen KI.

Men innan vi kom så långt hade vi funderat över hur vi skulle klä oss. Jag hade plockat fram några klänningar ur garderoben, strukit dem och provat. Valet föll på den halvlånga, svarta med glitterjacka inköp i H/M i Boston, under professorns post doc period - tyckte det passade bra. Till det hade jag på mig ett par färgmatchande skor med än fler år på nacken.

Innanför dörrarna på KI blev vi bjudna på bubbel och karra. Eftersom vi var ute i god tid hann vi titta runt i entrén innan vi gick upp till själva aulan i denna spektakulära byggnad ritad av Göteborgsarkitekten Gert Wingård.

Vattenfall, Ingegerd Råman

Hologram av, för mig, okänd konstnär

Promoveringen följde (tror jag) en gammal ritual med processioner och fanborg. Roligast och mest överraskande var de kortfilmer som varje professor hade gjort om sig själv, sin forskning och sina fritidsintressen. Det var trevliga filmer där man "lärde känna" personerna under hattarna. "Vår" professor ägnade sin fritid åt rollspel som han hävdade skulle vara bra för det strategiska tänkandet. En ägnade sin lediga tid åt att få fram det perfekta kaffet - han hade kanske läst mitt inlägg om kaffe och tänkt sig en dubbel akademisk karriär eller var det dubbel espresso?

Bra underhållning i aulan

Kvällen avslutades med stående middag.

Korvgubbe

På vår gata, inte långt hemifrån, började man lägga ut stora plåtplattor. Vad var nu på gång?

Förklaringen stod att läsa i stadsdelstidningen - man skulle installera en ny transformator i Bredäng. Transformatorn skulle komma sjövägen från Västerås. Den skulle alltså transporteras på Mälaren fram till Ekensberg med båt. Där skulle den lyftas i land och köras med "bil" till slutdestinationen.

För att gatan skulle klara den tunga transporten hade man förstärkt vägen på känsliga ställen ända från oss till Bredäng. Vilket jobb!

Så kom då kvällen när transformatorn skulle lyftas i land. Maken följde transporten över Mälaren på sin dator. Själv var jag mer intresserad av att titta på själva lyftet. Hur skulle man klara att lyfta ca 400 ton (om jag minns saken rätt)?

Jag var inte ensam om att vilja vara delaktig i detta stora ögonblick i Ekensbergs historia. Tror nästan hälften av alla Ekensbergsbor hade gått man ur huse. Dessutom hade det kommit en hel hoper människor som skulle sköta om själva jobbet.

Roligt att få ta del av detta "evenemang" men synd att man inte hade anlitat en korvgubbe för att högtidlighålla tilldragelsen. Så roligt det skulle varit om alla hade samlats kring en korvkiosken i väntan på det stora lyfter - det skulle tagit händelsen till oanade höjder, kanske till och med högre än själva transformatorlyftet.