Vår lilla biogrupp hade valt biografen Sture och en "arbetarfilm" från England som film nummer två. I denna arbetarfilm är arbetare inte längre arbetare utan "egenföretagare". Verksamheten på budfirman, där handlingen delvis utspelar sig, drivs i en form som vi på nysvenska kallar frachise. Slavarbete vore en bättre beteckning.
Personalen ska stå för alla kostnader och ha egen bil men arbetsschemat gör "chefen" och det är så "tight" och så pressat att man inte ens hinner äta lunch eller gå på toa och arbetsdagarna kan vara upp till 14 timmar långa. Eftersom anställningsformen är som den är, egenföretagare, kan de inte vända sig till vare sig fack eller skyddsombud när förhållandena blir odräglig. Blir man sjuk och inte klarar sina körningar måste man själv skaffa ersättare.
Eftersom chaufförerna själva måste ordna budbil och företaget också säljer sådana är det enklast att köpa via företaget. Men bilen måste betalas. Varje månad görs avdrag på lönen. Räcker inte lönen får den anställde en skuld till företaget, en skuld som ökar och ökar och efter ett tag hamnar de i en form av livegenskap.
Det säger sig självt att när arbetet blir så pressat fungerar inte heller det övriga livet. När även familjelivet, i denna annars så sympatiska familj, trasslar till sig går allt mot sin undergång.
Ett annat intressant ämne som togs upp var hur man bemöter och behandlar snälla, duktiga flickor och struliga skoltrötta pojkar. Så lätt det är att inte lyssna utan dra förhastade slutsatser och göra felbedömningar.
Denna dystopi var både trovärdig och bra med fint skådespeleri men den skildrar en gig-ekonomi som är allt annat än ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar