Julklappar som räcker hela året

Jag fick en vandringsbok av äldsta dottern och en kokbok av yngsta. Två trevliga och uppskattade julklappar som passar bra i tider av isolering.

"67 vandringar i Stockholm" - blir något att "bita" i under våren. Om vi tar en tur i veckan kommer boken att räcka fram till sommaren 2022 - tre månaders sommarlov.

Kokboken (av Sofia Wood) blir också något att bita i eller är "ur" en mer passande preposition? Boken kommer att räcka från "höstmörkrets intåg till vårljusets återkomst" fast tvärtom eftersom jag fick den när hösten var passerad. Tror det är en vegetarisk kokbok som i huvudsak bygger på närodlat. 

De närmaste månaderna kommer det att bli många inlägg om vandringar och vegetarisk mat. Först ut blir "Svamp- potatis- och jordärtskockspaj med frasig smördeg i panna".

Ska försöka göra som Julie gjorde i filmen "Julie och Julia" - hon lagade en rätt om dagen från Julia Childs kokbok och bloggade om varje rätt. Min ambition är att laga en rätt i veckan från min nya kokbok. Att laga varje dag är omöjligt eftersom jag bara lagar mat varannan.

Bokcirkel

Gröndals bokcirkel är nedlagd, i alla fall så länge Coronan får bestämma över våra liv. Men trots uppehåll fortsätter vi läsa en gemensam bok varje månad. Hittills har vi läst "Den underjordiska järnvägen", "En dag full av glädje" och "Huset med de två tornen".

Eftersom vi inte kan träffas bestämde jag mig för att hänga på Marie Lundströms cirkel i P1. Där diskuterar Marie L, Marie Göranzon och Olof Wretling en gemensam bok.

Boken de läst var Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten". Jag läste den för länge, länge sen - säkert 20 år sen. Minns mycket lite av handlingen - egentligen bara att jag tyckte den var bra. Det blev till att stoppa in "budsen" i öronen och lyssna på den som radioföljetong, uppläst av Rolf Lassgård. 

Kerstin Ekman är en fantastisk författare. Vilka miljöbeskrivningar, vilka personporträtt. Dessutom är boken spännande. Men den spär på gamla fördomar om hur människor som lever i Norrland, speciellt i glesbygden och i inlandet, är. Om jag vore norrlänning skulle jag nog bli förnärmad.

En kvinna och hennes dotter kommer åkande med buss till byn Svartvattnet på Midsommarafton. Där ska hon bli mött av sin pojkvän men ingen möter henne. Hon får stå med sitt pick och pack, trött och hungrig långt ute i ingenstans och vänta - förgäves. Eländes, elände men det ska blir värre. 

Boken har sin utgångspunkt i ett dubbelmord på två holländska turister i Appojaure 1984 - trodde jag. Detta förnekar dock Kerstin Ekman i det samtal som finns i anslutning till uppläsningen. 

Morden utgör ramberättelse. Själva handlingen kretsar kring människorna och deras inbördes relationer. Det är lärarinnan som kommer åkande från Stockholm på midsommarafton, Johan som flyr från sin pappa och sina bröder, Birger pillerdoktorn i Svartvattnet och många fler. 

I boken skildras också hur livet var på den tiden folk flyttade från stan för att driva getgårdar och leva i kollektiv s.k. "gröna vågare". 

"Händelser vid vatten" var mycket bra och att höra Marie Lundströms bokcirkel diskutera och analysera gjorde den ännu bättre.

Anekdotiskt kan jag tillägga att Kerstin Ekman skriver om spänger i boken - inte spångar som jag säger.

Coronadopp

Det blev en annorlunda jul - en jul vi kommer att komma ihåg, en jul som skilde sig från alla andra jular men ändå var sig lik i många stycken.

Vi, nästan hela storfamiljen, träffades - som vanlig. Höll, som vanligt, till hemma hos dottern och, som vanligt, kom jultomten och gav oss klappar. 

Men i år hade det dukats på altanen. Vi hade inget traditionellt julbord utan åt gröt och skinkmacka, drack julglögg och åt kakor. 

Sen, rätt som det var, kom han gående den rödklädde mannen med sin säck på axeln. 

När tomtefar gett oss våra klappar (alla hade varit snälla) fick vi lyssna på "Spångakvintettet" som sjöng julsånger.

Därefter återstod bara den traditionella dansen kring granen där granen i år hade ersatts av körsbärsträdet.

Väl hemma försökte vi "skypa" med sonen men det lyckades inte (fick bli ett

traditionellt telefonsamtal) innan vi åkte till yngsta dottern för lite kvällsglögg - utomhus. 

Sen återstod bara julbord i tvåsamhet. Men trots det ringa antalet gäster, höll jag på min jultradition och tog på julklänningen...

...och maken höll på sin återupptagna. Han doppade bröd i köpt "doppa".

Jul i isolering

Förra julen var vi isolerade från yttervärlden. Vi var "inbakade" i plast men levde ändå ett liv i frihet eftersom vi kunde träffa folk både  borta och hemma.

I år är förutsättningarna ändrade. Nu har vi utblick men är socialt isolerade. All plast på huset är borta och vi har återigen fri sikt men får hålla tillgodo med varandra. Träffar bara folk på nätet. 

Vilket är bäst? Båda alternativen är trista men värst var det i våras när vi vare sig hade utsikt eller umgänge och vår planerade vårresa till  Paris måste ställas in.

Nu ser min skäggige vän och jag  fram emot 2021 och ett liv i fullständig frihet.

Huset med de två tornen

Under andra världskriget förföljde och dödade man judar i Polen. Att man även förföljde och trakasserade judar så sent som 1968 hade jag glömt. På 60-talet var det inte nazister utan "riktiga" polacker som svarade för förföljelserna på "order" uppifrån. Judarna fick bära skulden för den fattigdom och det elände som rådde i landet. Om dessa förföljelser handlar "Huset med de två tornen" - bokcirkelns andra bok på tema Polen. 

.`

Samtidigt som jag läste "Huset med de två tornen" lyssnade jag på Söndagsintervjun med Dorotea Bloomberg. Intressant att höra henne berätta om samma land, samma tid och samma förföljelser av judar.

"Huset med de två tornen" handlar om Maceij Zarembas uppväxt i efterkrigstidens Polen. Båda hans föräldrar var läkare och innan pappan kom i onåd tror jag de hade det relativt bra. De hade visserligen inte råd att åka på semester med det ordnade mamman genom att ge barnen olika åkommor så att de varje sommar fick vistas på "sjukläger". Året Z hade "hjärtfel" var en bra sommar för då fick han bo bland patienter som skulle äta extra bra och näringsrik  mat.

Maceij Zarembas bok har fått mycket beröm och passade fint in i vårt Polentema. Men det var en svårläst bok, osammanhängande, stolpigt skriven men intressant. Det är antydningar som gäller. När man lägger det ena till det andra växer det sakta fram en bild av efterkrigstidens Polen och familjen Z liv. Pappan Oskar hade varit med om fyra krig och mamman Lila hade lyckats dölja att hon var judinna och därför överlevt.

Det kommunistiska Polen var inget bra land att leva i. Det var ofritt, centraliserat, fattigt och allt som tillverkades var av dålig kvalitet. Det som var vackert och välgjort var genomgående tillverkat före kriget. "Vem som helst kan känna att hammaren inte är avvägd". Ordet utländskt var synonymt med kvalitet. Därför sa man inte utländskt om saker från Ungern eller DDR. Men livet funkade ändå - ända tills judeförföljelserna började. Då berättade Lila för sina barn att hon var judinna och att de måste fly från Polen. Men en adelsman flyr inte från sitt land.

Boken handlar om hur det var att växa upp i ett kommunistiskt Polen med en adlig far och en judisk mamma, men också om de liv föräldrarna levde innan de träffades och pappan blir huvudlöst förälskad i sin 30 yngre elev. Boken avslutas med ett kapitel om den tyska officerskåren och de ideal de satte högst.

En intressant men svår bok.

Ännu fler bekanta på stan

Julen närmar sig och vi fortsätter att leva helt isolerade. Trist och tråkigt. Men det kunde varit värre - vi är ju trots allt friska och det finns ljuspunkter.

I går blev vi t.ex. lite upprymda när det kom meddelande att vi skulle få blommor hemskickade. Någon tänkte på oss och skickade blommor! Så gulligt! Vem kunde det vara? Vi funderade hit och dit. På eftermiddagen ringde ett bud på dörren och äntligen fick vi veta. Blommorna kom från makens gamla jobb, det han lämnat för många år sen. De kom fortfarande ihåg honom och ville nog uppmuntra honom i detta mörker. 

Sen har vi tur som har en "egen" båt. Den tar vi flera gånger i veckan. Det ger oss en känsla av frihet. Båten är så behändig och näst intill folktom. Vi får två och en halv timma av frihet - sen går båten tillbaka. 

Igår, under våra frihetstimmar, stötte vi återigen på en gammal kompis. Vid St Eriksplan stod hon, hon som kallats "den besvärliga", hon som tyckte att "betalar man skatt ska man också ha rösträtt", och höll tal. Men hon borde inte stått där utan vid Odenplan. Elin Wägner (i Siri Derkets tappning) tycker jag ska stå vid Norrtullsgatan - gatan jag alltid förknippar med henne.

Inte ska vi klaga på isolering vi som stöter på bekanta stup i kvarten.

Överlevarna

Jag gillar Alex Schulmans böcker. Överlevarna är lika bra som de två tidigare böckerna jag läst av honom. Den är fint skriven, har ett målande, vackert språk samtidigt som den är intressant. Ja, spännande.

Överlevarna är fiktion men jag associerar hela tiden till Alex S egen familj - två alkoholiserade föräldrar, en med ett mörkt och tungt sinne, en lynnig och oberäknelig, samt tre nästan jämnåriga pojkar som bråkar inbördes. Det är klart att det uppstår såväl konflikter som rivalitet när tre grabbar tävlar om att bli sedda av sina egocentriska föräldrar.

Boken handlar om den resa de tre sönerna gör till sommartorpet för att strö mammans aska i en sjö. Det är en resa från ena sidan av Sverige till den andra men också en tidsresa från barndom till vuxen ålder. Mycket bra upplägg med olika tidsperspektiv.

Berättaren råkar i barndomen ut för en mycket svår olycka som kommer att prägla hans fortsatta liv. Olyckan får också andra konsekvenser med det förstår man inte innan man kommer till det mycket överraskande och överrumplande slutet. Blev helt tagen av detta slut som jag inte hade anat mig till (var faktiskt tvungen att läsa om sista kapitlet) - om nu boken slutar som jag tror att den gör.

Räkmacka

Under detta Coronaår, när allt är upp och ned, måste man hålla fast vid det som går att hålla fast vid.

"Vanliga" år brukar vi ordna egen Nobelfest. Vi firar både dottern (hennes namnsdag) och Nobelpristagarna - med räkmacka. I år fick dottern inte komma och pristagarna kom inte heller men räkmackan fixade vi. (Dottern fick sin macka i en liten påse).

I stället för att titta in i Blåhallen i stadshuset, som vi brukar göra när mackan är uppäten, tog vi båten in till Klara Mälarstrand och tittade på stadshuset från utsidan - en dag i förväg.

Bekant ansiktet

När vi, här om dagen, promenerade uppför Birger Jarlsgatan fick jag syn på ett bekant ansikte. "Men där står ju Anna" sa jag.

Ja visst var det Anna vi stött på - eller? 

Vi gick närmare för att se om vi sett rätt.

Nej, det var inte Anna - det var hennes syster Chloe. 

Varje år hälsar vi på Jaume Plensas Anna,  på Tjörn. Chloe var en ny bekantskap, som vi inte mött tidigare - lite konstigt eftersom hon bott på Stureplan i flera år. Släktskapet mellan syskonen var tydligt.

Vi har, vid otaliga tillfällen stött på medlemmar i familjen Plensa bl.a. när vi varit i Göteborg ..

...och i Nice ...

... och på Djurgården 

...  alltid med igenkännandes gläde.

Mörker

Efter en seg dag inomhus känns det nödvändigt att komma ut. 

När vi promenerar i närområdet kan vi välja mellan lilla promenaden, mellan promenaden eller långa promenaden (ungefär som lilla bocken Bruse, mellan bocken Bruse eller stora bocken Bruse). Lilla promenaden sträcker sig till konditoriet och hem igen, mellan till Gröndals centrum och långa till Liljeholmen.

Den här mörka kvällen nöjde vi oss med "mellan" men hann ändå njuta av frisk luft och ljusupplevelser - både den upplysta tronen och ljushälsningar från Kungsholmen.

Skulle tro att den här fina tronen av Elin Ehk Åkesson är ett resultat av enprocentsregeln.

Ljus

I år har man satt upp julbelysning på 40 gator i Stockholm - hur många lampor som helst (som Ernst brukar säga).

Vi bestämde oss för att åka in till stan och titta på all denna belysning men tog inte "12-båten", som vi brukar, utan väntade till "2-båten". Trodde vi skulle se belysningen bättre om det var lite mörkare. Men, tyvärr, även om det inte var helljust så var det alltför ljust för en perfekt ljuspromenad. 

Vi började med att gå under centralbron... 

...fortsatte förbi riksdagshuset och slottet som båda var dåligt upplysta. Nog borde väl kungen kunna kosta på sig ljusstakar i slottsfönstren. 

På Operakällaren hade man hängt upp en massa adventsstjärnor - snyggt. 

Sen gick vi vidare och såg att älgarna på Nybroplan var på väg norrut.

Fortsatte till affären på fina gatan där folk stod i kö för att få komma in. Inget för oss.

Sen upp till Östermalmstorg och Kungsträdgården, NKs julskyltning och ...

... vidare till Sergels Torg. Där stötte vi på älgarna igen - de hade hunnit en bit! 

När vi passerat centralstationen var det dags att ta båten hem.

Då, medan vi väntade på båten, såg vi den finaste ljusbilden på hela promenaden.

Unga pojkar

Våra promenadkompisar tyckte vi skulle utforska konsten i Västertorp. Vi hade redan varit där en gång (sa vi inte) men hängde ändå på. Tyckte området kunde vara värt ännu ett besök.

En procent av byggkostnaderna ska avsättas för utsmyckning i nya bostadsområden - har gällt tidigare och gäller kanske fortfarande (vet inte). När Västertorp byggdes gällde i alla fall denna regel och därför finns här mycket fint att titta på när man går till och från jobb eller tunnelbana.

Vi hade med oss karta över skulpturparken och letade oss fram, från den ena statyn till den andra. När man går runt så målmedvetet som vi gjorde får man en helhetsbild och jag tyckte mig se att under andra halvan av 50-talet, när Västertorp byggdes, var det bronsstatyer av unga pojkar och ibland också flickor som gällde.

Bror Hjorth hade gjort den staty som avbildade gossen Nils gås i Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige". En ganska grov staty med reliefer på ytan. Gåsen hade placerats mitt i lekparken så att även dagens småttingar kan ta sig en låtsastur genom Sverige. 

i

Min favorit är och förblir Pye Engströms "Efter badet" där jag satt mig i knät på Pablo Neroda.