Perspektiv

Vi hade promenerat till Hornstull i fint soligt snöväder på moddiga gator för att handla några nödvändigheter. 

Gick in i (den nästan folktomma) gallerian på gatuplanet, fortsatte sen nedför en trappa och rätt fram. Men det var en blindgång - slutade i en hiss som bara gick uppåt. Tog därför hissen upp till gatuplanet igen för att kunna orientera oss och sen gå rätt.

När vi kom upp till gatuplanet blev det total förvirring. Ingen av oss visste var vi var. Vi kände inte igen oss! Var totalt nollställda - båda två.

Efter att under ca 10 sekunder ha befunnit mig i denna totala förvirring såg jag en affär jag kände igen - på fel sida av gatan. Då lossnade allt och jag kunde byta perspektiv.

Gången vi gått igenom hade inte lett oss rätt fram utan svängt lätt till vänster och lett oss under gatan. Vi hade kommit ut ur ett helt annat hus, mycket längre bort på andra sidan gatan. Det som skulle ligga på vänster sida om oss låg nu på höger sida. Uppfarten till Liljeholmsbron, som vi just passerat, låg inte bakom oss, som den gjorde när vi gick in i gallerian, utan framför oss.

Så här måste det kännas att vara dement - tänkte jag. Man tror man vet var man är men  förstår ändå inte var man befinner sig. Känner inte igen sig. Kan inte lokalisera sig - vet inte åt vilket håll man ska gå. En mycket obehaglig känsla - nästan lite skräckfylld.

Så även om det är nyttigt att ibland byta perspektiv är det inte alltid roligt.