Försommar i stan

Efter vår trevliga resa till södern väntade drygt två veckor i stan innan det skulle bli "sommarlov". Två veckors sommarstadsliv.

Vi började med långpromenad via Marievik och Tanto. I Tanto hade man byggt upp en ny boullebana med uteservering. Vilket folkliv det kommer att bli här i sommar.

Vi slog oss ned en stund. Jag beställde croketter och maken youghurtglass men jag tyckte han kastade lysstna blickar på min tallrik.

Så kom regnet, störtregnet, men på finare ställen (som det här) är man inte njugg. Där lånar man glatt ut paraplyer så att gästerna kan ta sig hem.

Efter regn kommer sol. I härligt försommarväder tog vi båtarna (3 st) till Djurgården, gick längs den södra vattenvägen till Blockhusudden. Där fikade vi och inväntade sen båten som skulle ta oss hemåt.

 

Djurgården är fantastisk. Man kan inte annat än imponeras av de säkert flera hundra år gamla träden med sina enorma kronor.

Vi började med Waldemarsudde - följde strandkanten. 

Tänkaren i sin pose och jag i min

Rätt som det var stötte vi på fyra bastanta damer. Trots att vi gått så mycket på Djurgården har vi aldrig mött dom förut.

Dagen därpå kom sommaren - "Cul de sac" öppnade sin lucka.

Hemresa

En dag på Öland är alldeles för lite. Snart blir det nog ännu en tripp dit men kanske två, tre veckor senare på året. Det kommer naturligtvis inte att blomma lika fint i mitten av juni men det kommer inte heller att vara lika kallt. Vi funderade allvarligt på att förlänga vår resa en dag men då väderleksrsprognosen spådde regn och rusk skippade vi det.

Innan vi åkte tillbaka över bron ville jag dock se Bertil Valliens glasutställning på Solliden. Kollade i receptionen att det skulle vara öppet varje dag från klockan tio. Men när vi hängde på låset prick tio var det elva som gällde. (Tänk att man inte kan lita på nån!)

I stället för att stå kvar och vänta hann vi ta en promenad i naturreservatet Borga Hage och komma tillbaka till slottet en timma senare samtidigt som både slottets grindar och himmelens portar öppnades. Då var det nån som vägrade gå längre och eftersom jag sett Bertil Valliens glasskulpturer när han ställde ut på spritmuseet i Stockholm fick det bli hemfärd istället.

Innan jag satte mig i bilen hann jag dra en repa genom slottsbutiken och där väntade den på mig - den lilla bricka jag så väl behöver.

För något år sedan var jag på bridgehelg i ett sommarhus på Vindö. Där fick var och en sin egen frukostbricka. Så käckt och så praktiskt. Bestämde mig för en "copycat". Skulle skaffa frukostbrickor från trädgårdar jag besöker. Det här var min andra bricka (den första fick jag i present av dottern när hon besökte Botaniska i Göteborg). Någon gång på 30-talet kommer jag också att kunna ge mina gäster en egen frukostbricka.

Långe Jan

Längst ned på Ölands södra udde står fyren Långe Jan och är stöddig.

På samma ställe ligger också Ottenby fågelstation. Det är här de stora fågelkännarna samlas för att bocka av fåglar på av sin "fågelsamlarlista".

Män och kvinnor, mest män, promenerar runt med fågelkikare över axeln, klädda i stövlar och vindtygsjagga, ibland också hatt. De lyssnar och de tittar. Rätt som det är sätter de ned stativ och kikare och spanar in en liten pippi någonstans. Roligt att se hur uniformt allt är. Här fanns inte en enda "kostymnisse" - skymtade inte ens en tweedkavaj.

Även vi hade våra kikare hängande i en rem runt nacken och iklädd min rosa jacka skådade mitt vänstra öga både gravand och gulärla. 

Alvaret

Österlen och Öland är som natt och dag. Österlen är backigt, frodigt och blomstrande medan Öland är platt och kargt men för den skull inte utan blommor.

På det stora Alvaret finns det blomsterprakt av ett helt annat slag än på Österlen. På Alvaret blommar det orkidéer. Inte lika iögonfallande, inte lika storslagna men ändå så tilltalande.

Vi hade bestämt oss för att åka till Ölands södra udde, till Ottenby fågelstation och titta på rara små fåglar. Det blev en ganska lång resa på åtta mil enkel väg. Vi hann se Alvaret från båda sidor. Överallt har man byggt murar, ofta kalkstensmurar, som avgränsning av ägor och som barriär för djur. Man blir imponerad av att folk kunnat plocka ihop all denna sten och stapla upp den - mil efter mil. Ger en speciell karaktär åt landskapet.

Jag blev otroligt förtjust i Österlen men den karga ödsligheten på Öland kommer inte långt efter.

Öland

När jag, i vintras, planerade vår bilresa söderut tyckte jag det var perfekt att kombinera Österlen och Öland. Nu när jag varit på både båda ställena inser jag att jag skulle nöjt mig med Österlen. Vi skulle kunnat stanna alla fem dagarna där och åkt till Öland nästa år.

Nu blev det som det blev och det blev jättebra. Vi lämnade Haväng och åkte till Kristianstad där vi stämt träff med vänner vi inte sett på 25 år. Vilket trevligt återseende det blev. Vi hade så mycket att prata om och skulle kunnat stanna hela kvällen men Öland väntade på andra sidan bron. Hoppas vi, i dubbel bemärkelse, kan ses igen inom en inte alltför lång tid.

Den engelska trädgården

Förra våren (2020) hade vi köpt tågluffarbiljetter. Vi skulle "göra" England och besöka några av alla de fina trädgårdar som finns där. Nu, ett år senare, har vi trots Coronarestriktioner vandrat runt i "Den engelska trädgården".

Kan det bli mer svenskt?

Varje gång vi ska ut och åka brukar jag bläddra igenom Trädgårdsliv - min favorittidning som jag köper fyra gånger om året. Jag letar upp artiklar om trädgårdar vi kan komma att passera, läser igenom dom och stoppar, för säkerhets skull, ned tidningarna i packningen. Så gjorde jag innan Englandsresan och nu även inför Österlenturen.

Den här gången slumpade det sig så bra att vi kunde besöka "Den engelska trädgården" på Österlen och behövde inte åka till England. Bra eftersom Coronan fortfarande härjar.

"Den Engelska trädgården" kännetecknas av den blomsterkantade mittaxeln med långa siktlinjerna, en blomstrande 'cottage garden' och rosor - kunde jag läsa mig till i Trädgårdsliv.

"Den Engelska trädgården" låg på vägen till Stenshuvud, vi behövde inte ens köra en omväg, och jag kunde titta på rabatter så fina som jag bara kan drömmer om.

Kivik

När man bor på vandrarhem där det inte serveras mat (görs kanske aldrig?) och man inte köpt med sig något att äta, är risken stor att man blir utan middag. Men har man kommit åkande i bil är räddningen nära.

Vi tog alltså bilen och åkte till Kivik för att få något i magen. Där kunde vi välja mellan lyxmiddag och korvmoj. Det blev det senare. Kände oss lite besvikna både på "fish and chips" och på Kivik - hade förväntat oss mer av denna berömda plats.

På "hemväg" från vår vrakmiddag upptäckte vi att alla träd blommade. Den ena blommande fruktodlingen avlöste den andra. Även om vi valt att åka hit lite för tidigt på våren för att ha det varmt och skönt, kompenserades det mer än väl av att vi lyckats pricka in när det blommar som mest.

Kivik är känt för sina fruktodlingar, sin cider och sin must. När vi tittat färdigt på all blomsterprakt åkte vi till Kiviks musteri och laddade upp. Det blev både äppelmust och mousserande cider.

Utanför musteriet, mitt inne i fruktodlingen, höll man på och fotade. Trodde ett slag att det var uppställt för att besökarna skulle få provsmaka. Så var inte fallet men de rekommenderade varmt systemets mousserande cider gjord på Gravenstein.

För att få smaka på must fick vi vackert åka hem till vandrarhemmet och dela på en flaska från vårt nyinköpta förråd. Gott och körbart. 

Österlen

Österlen är vackrare än vackert - öppet, oskogigt landskap med mjuka backar och kullar. En blomsterprakt som är överväldigande - hägg, raps, gullviva, äppeblom - allt som kan blomma blommar.

Vi lämnade Kalmar för resans huvudmål, Österlen, där vi bokat plats på Havängs vandrarhem. Vandrarhemmet, en gammal kringbyggd skånegård, ligger ca 300 meter från Hanöbukten och lika långt från Ravlunda skjutfält. Det första vi hörde när vi klev ur bilen var skottsalvor från skjutbanan. Befarade det värsta men det blev inte så farligt.

Havängs vandrarhem var förr arrendegård till familjen Pipers gods. När man jobbat klart på slottet var det dags att ta sig an den "egna" sandiga jorden vid Haväng. Detta är det enklaste men finaste vandrarhem jag bott på där det också bjöds på näktergalssång.

Vi strövade runt bland kullarna tittade på ett friluftsmuseum och en vattentrappa, gick ner till havet flera gånger men badade - nej det blev det inget med.

Friluftsmuseum

Andra dagen på Österlen ägnade vi åt Stenshuvud - en nationalpark någon mil söder om Haväng. Vackert med bedårande utsikt, som jag tyvärr inte fotade. Vägen till utsiktsplatsen gick genom en avenbokskog - alltså inte en vanlig bokskog. Avenboken släpper igenom mer sol än vanlig bok och marken är därför mer gräsbevuxen. Intressant.