En snackis

Konsthallen Liljevalchs har fått en tillbyggnad - en mycket speciell tillbyggnad, en mycket omdiskuterad och kritiserad tillbyggnad. Det är mästerarkitekten Wingårdh som tillsammans med glaskonstnären Ingegerd Råman ligger bakom utformningen - en stor betongklump med en massa små fönster.

Jag tycker inte heller att skapelsen är vacker men den måste ses både från insida och utsida, innan dom kan falla. Maken och jag tog färjan från slussen och promenerade sista biten för att titta på såväl hus som utställning och kunna ge ett initierat omdöme.

Kul med "skuggbilder"!

Tyvärr hade vi valt fel dag - omhängning och stängt för besök i tillbyggnaden. Vi fick nöja oss med en titt i shoppen och en kopp kaffe på den likaledes ombyggda Blå Porten.

Jag tyckte allt var sig likt på Blå Porten. Svårt att förstå att det kunde ta flera år att åstadkomma "ingenting". 

Blå Porten hade, sist jag var där, en fantastiskt fin servering i trädgården och en otroligt skramlig matsal inomhus och inget hade förändrats - fortfarande lika fint i trädgården och lika hög ljudnivå inomhus.

Stärkta av kaffe fortsatte vi mot stan via Djurgårdsstrand - en gammal väg med ett nytt innenamn. Snart bli det repris (måste ju se huset även från insidan) men då ska vi välja en måndag när det är gratis att besöka Stockholms, just nu, mest omtalade och omskrivna byggnad.