Folkhögskolor

När jag, som nyinflyttad till Stockholm, inte riktigt visste vad jag skulle ägna mig åt läste jag en artikel i DN om seniorlinjen på Birkagårdens folkhögskola. Där träffas pensionärer två gånger i veckan och "läser" om ett land. Sen reser hela gruppen på gemensam studieresa - ofta till landets huvudstad. Passade mig perfekt.

Jag har nu varit i Berlin, Bryssel, Paris, Andalusien, Rom och till våren ska både jag och maken åka till Madrid - för i år är det Spanien som gäller.

Denna typ av verksamhet är perfekt för pensionärer. I stället för att sitta ensamma hemma kommer vi ut, träffar andra likasinnade, pratar och äter lunch, får nya vänner och intressen. En viktig faktor för att vi "gamlingar" ska må bra är att vi har ett socialt liv - det hjälper Birkagården oss att få.

Men allt kostar pengar och nu ska det sparas - ja, inte på militära utgifter men väl inom skolans område och speciellt inom folkhögskolans. Det gillar inte vi som går på Birkagården och i tisdags höjde vi och andra folkhögskolor våra röster och gick "man ur huse" för att visa det.

Vi ville "manifestera" hur viktig vi tycker folhögskolerörelsen är för unga som vill finna sin väg i livet, för pensionärer ska må bra och för många, många andra. Hoppas de som bestämmer lyssnade på oss och ger folkhögskolorna de pengar de behöver.

"Folkhögskokebarnbarnet" var där...

...och åtminstone en makthavare

Tillbaks?!

För länge sen, medan vi fortfarande bodde kvar i Sundsvall och hade fullt upp, läste jag att Charlotte Gyllenhammar gjort en installation på Drottninggatan. Hon hade hängt ett stort träd upp och ned mellan två hus och hon hade gjort det på den gata där det promenerar mest folk i hela stad. I tidningen såg det jättehäftigt ut. Önskade att jag kunnat åka och tittat på konstverket. 

Fortfarande när jag går på Drottningatan tittar jag då och då upp för att se om trädet kanske kommit tillbaka.

Och plötsligt en dag när jag promenerade vid Sergelstorg fick jag syn på det - Charlotte Gyllenhammars träd hänger återigen mellan två hus på Drottninggatan!

Klockan sex på morgonen den 8 september hade konstnären hissat upp sitt nya konstverk.

Det nya trädet har fått namnet ”Dö för dig/slå rot” och är en nyversion av det uppmärksammade första konstverket ”Dö för dig”; som hängde där för 30 år sedan.

Den här gång har eken fått behålla sina löv och har ett vidare rotsystem. Trädet väger nästan fyra ton vilket är dubbelt så mycket som förra gången.

Jag har läst att för Gyllenhammar handlar verket om "rötter, minnen och staden". Hon har kastat om perspektiven för att undersöka tillvarons villkor och terrordådet som skedde här har lagt smärtsamma minnen till platsen.

Det är inte ofta (om nånsin) jag kommer ihåg ett konstverk jag aldrig sett - speciellt inte efter 30 år. Häftigt att man har gjort om just denna installation. Jag är glad att jag till slut fick se Gyllenhammars träd även om det tog en himla massa år.

Nästa år i Kroatien

En gång i tiden hade vi en trissjolle. Det hade några av våra Sundsvallskamrater också och därför ordnade vi varje år i augusti en regatta där trissjollarna utgjorde basen i vår "flotta".

När seglandet var avklarat hade vi bankett och i samband med den skrapade vi trisslotter. Den förväntade vinsten skulle bli reskassa till en veckas kryssning i Kroatien.

I år gick regattan av stapeln på Hemsön, där två av deltagarna har sommarstuga. Hemsön, som många felaktigt förknippar med Strindbergs bok "Hemsöborna" känd bl.a. för sin inledande mening "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen", är en liten ö några mil norr om Härnösand.

Trots att seglingsinslaget blivit allt mindre (vi har inte ens kvar vår trissjolle längre) finns det alltid någon form av vattenanknytning på våra regattor. I stället för att segla vandrade vi i år ned till fiskeläget där vi åt, drack och lyssnade på föredrag om Hemsön. Ett, för sälkskapet, bra och välavpassat arrangemang.

På årets bankett skrapades det som vanligt trisslotter och som vanligt blev det ingen storvinst - i  år uppgick den samlade vinsten inte till mer än 60 kr. Någon I sällskapet sa då att om kroatienresan någonsin ska bli av måste det nog ske snart (nästa år) och på egen bekostnad.

Alla nappade på idén och det föll på makens och min lott att arrangera det hela. Undrar om det blir av och undrar om vi klarar av att få all "med på båten". Vi jobbar stenhårt med uppgiften och säger förhoppningsfullt "Nästa år i Kroatien".

30 år

1993 gjorde jag en fjällvandring tillsammans med mina arbetskamrater. Vi gick den s.k. Jämtlandstriangeln; Storulvån-Blåhamnaren-Sylarna.

Innan jag påbörjade vandringen förberedde jag mig ordentligt. Köpte ett nytt regnställ och började varje dag med en lång promenad - i ösregn.

Stora förändringar på 30 år

Alla klarade den strapatsrika vandringen trots det urusla vädret. När vi kommit tillbaka till Storulvån firade vi vår bedrift med en gemensam festmåltid. Några av oss fortsatte firandet med att spela kort och det håller vi på med fortfarande.

Sist vi träffades var det nån som tyckte det var dags att fira våra 30-åriga vänskap med en ny vandring - alla hängde på.

I fredags bilade vi därför till Storhogna och började vårt jubileum med att äta grillbuffé på högfjällshotellet.

Festdukat jubilumsbord på högfjällshotellet

Sen var det dags att visa att vi fortfarande är "still going strong". Vi skulle ut och vandra, igen! Jag kände mig osäker. Skulle jag orka? Men alla klarade vandringen fint den här gången också. Det tog oss lite över fyra timmar att gå fram och tillbaka till Samevistet eller uttryckt i steg - 17 642 st. Vi gick i strålande sol - finare väder går inte att få!

Spänst i stegen!

 

Inte en droppe regn på hela tiden och det var tur för mitt gamla regnställ har jag inte längre kvar. Det var länge sen det degraderades till fiskeställ och i somras mötte det ett än värre öde. Efter att ha varit ute och fiskat i ösregn kom jag hem våt från topp till tå. Då var det kört för det regnstället!

Visst var vi lite möra när vi kom tillbaka till stugan men inte värre än att vi orkade laga en festmåltid. 

Team "huvudrätt" i aktion

Precis som för 30 år sedan blev det viltdjurspaté till förrätt följt av fjällrödig med kantareller till huvudrätt - allt toppengott.

Den här gången hade vi kompletterat programmet med vinprovning. 

När vi hade ätit och druckit klart avslutade vi naturligtvis kvällen med det obligatoriska plumpspelet. Efterrätt orkade vi inte.

Det blev en oförglömlig helg. Hur det kommer att bli på vår 40-års vandring står dock skrivet i stjärnorna.

Farbror Enver

I Albanien bor en liten flicka som älskar sitt land, älskar farbror Enver och älskar partiet. Hon är besviken på sina föräldrar för att de inte har något foto på farbror Enver hemma och att de inte har några "hjältar" i familjen. Allt förklaras med att hon kommer från en intellektuell familj. Året är 1990 och Albanien store ledare Enver Hoxha har just dött.

Ett tiotal år tidigare, när flickan föddes, fick hon inget namn. Hon föddes alldeles för tidigt och chansen att hon skulle överleva var liten. Därför räckte det att ge henne ett nummer. Flickan fick vara kvar på sjukhuset i fem månader. När hennes farmor hämtade hem henne vägde om 3 kg men sen växte hon till sig. När hon blev ett år visste man att hon skulle överleva. Då behövde hon inte längre kallas 471. Hon fick i stället lyssna till "namnet" Kåldolmen eftersom hon blivit så rund. Undrar hur det skulle gått för flickan om inte hennes farmor lyckats få hem henne från sjukhuset?

Flickan heter Lea Ypi och har skrivit boken "FRI - En uppväxt vi horisontens slut". "FRI" är en självbiografisk skildring om hur det var att växa upp i det slutna landet Albanien under 1980- och 90-talet. Jag gillade verkligen boken. Intressant att få en "inifrån" beskrivning av Albanien - en beskrivning som är både rolig och välskriven. En skildring från ett barns perspektiv.

I Albanien är alla fria. Visserligen måste man köa och ha kuponger för att kunna handla men ingen blev utan mat. "Fri" är ett begrepp med olika innebörd beroende på vem som definierar ordet. Så här definierar Leas farmor det; "Frihet är att vara medveten om vad som är nödvändigt att göra".

Barns lekar säger en del om landet de bor i. Lea och hennes kamrater lekte t.ex. "Fånga fascister" och "Försvarade sig mot romerska erövrare". Hemma på Basungatan lekte vi i slutet av 50-talet "Land och rike" - troligen för att andra världskriget då inte var så avlägset.

Först när regimen i Albanien fallit och folket blivit "fritt" får Lea reda på sin familjs bakgrund - varför det inte funnits något foto av farbror Enver i deras hem. Varför de vuxna använt koder när de pratade - en viss examen betydde t.ex. fängelsestraff. Det var familjens sätt att skydda Lea. Men var det rätt sätt och vad gjorde det med Lea?

Också intressant att se hur nära varandra folk levde. Hur man stöttade varandra. När det kom ett brev till farmodern från Grekland samlades alla på posten för att undersöka om brevet blivit öppnat.

Andra delen av boken handlar om tiden efter kommunismens fall. Även den delen var mycket intressant och visar på svårigheter som kan uppstå när ett auktoritärt land plötsligt blir "fritt". Vad som kommer när allt finns att köpa men folk saknar pengar. Då följs friheten av prostitution, pyramidspel, korruption mm.

"Arv", den andra av bokcirkelns två sommarböcker, var lite av en "höjdarbok". Den släppte in oss läsare i det slutna landet Albanien och visade hur det var att leva där men jag tyckte det var en svår bok. En bok som skulle behövt analyserats under "sakkunnig" ledning.

Nässlorna blomma

I realskolan fick vi läsa "Nässlorna blomma" och "Kap farväl" - tyckte båda böckerna var sååå tråkiga. Bestämde mig för att aldrig mer läsa något av Harry Martinson och det löftet har jag hållit.

Men så fick jag höra om en bokcirkel där man läser en klassiker varje år och föreslog att vi skulle göra samma sak i vår cirkel. Vi har därför läst två böcker den här sommaren - vi valde klassikern "Nässlorna blomma". Kan ha varit jag som föreslog den dels för att "Lundströms bokradio" hade den som bok, dels för att jag ville se om jag ändrat uppfattning sen jag sist läste den för si så där 60 år sedan.

"Nässlorna blomma" handlar om Martin - en föräldralös pojke (pappan dog och mamman reste till USA i början av 1900-talet) som socknen fick ta hand om. Tänk att vara så liten som sex, sju år och vara helt utlämnad åt andra, inte ha ett hem, inte ha någon trygghet. Jag kände så för lille Martin och tyckte mammans agerande var förkastligt men vi vet ju inget om mamman mer än att hon hade tänkt hämta barnen när hon fick möjlighet. Vi har aldrig fått höra hennes version.

"Nässlorna blomma" är Harry Martinssons självbiografi om sin uppväxt på landet på 1910-talet. Han auktionerades ut till den bonde som gav lägst anbud. Socknen kontrollerade inte familjerna utan valde alltid det alternativ som var billigast.

Martin får flytta från familj, till familj. Han får slita från morgon till kväll och han blir slagen men har ingenstans att vända sig. I ett sånt läge är det inte lätt att stå på sig. Han föraktar inte bara sina plågoandar utan också sig själv för att han bara står och flinar och inte säger ifrån. Men jag förstår honom - ibland finns det ingen annan lösning än att tiga och flina fastän hela ens inre är i uppror. Harry Martinsson hade inget eget hem och rotlösheten kom därför att prägla både hans liv och hans skrivande, inte minst Aniara handlar om att inte ha något fotfäste tillvaron.

"Nässlorna blommar" har ett fantastiskt språk och ett innehåll som är både gripande och fängslande men den kändes gammaldags. Boken skildrar ett land och ett liv som inte längre finns men den ger också den moderna människan (dit jag räknar mig) perspektiv på livet. Jag tycker nog "Nässlorna blomma" blivit bättre under de 60 år som gått sen jag sist läste den. En välskriven bok med ett enastående språk och fina naturbeskrivningar men den är fortfarande tråkig.

När vi diskuterade "Nässlorna blomma" och "Fri" träffades vi på Gunnarssons på Götgatan - ett fint gammalt kafé där man fick sitta så länge vi ville.