Almodóvar

Läsåret 2023/24 är det Spaniens konst, musik, historia och nutidshistoria som står i fokus på vår Birkagårdskurs. Till våren åker vi till Madrid.

Roligast är nutidshistoria. Det är så mycket som pågår i Spanien just nu. Efter valet saknade landet regering i flera månader. Uppdraget att bilda regering gick från den ene till den ande men det tog lång tid innan Spanien fick nytt styre. Det krävdes kompromisser för att få tillräckligt stort underlag och konsten att kompromissa är svår.

När klassen träffas på onsdagsmorrnarna är vi alltid lika spända på att få veta vad som hänt under veckan. Man tar knappt upp ämnet i SVT så vi vet inte mer än vår lärare berättar. Men sen jag blivit tipsad om podden "Det politiska spelet" i SR har jag fått "lite kött på benen".

Förra veckan pratade han mycket om alla demonstrationer som varit och om VOX - Spaniens ultrakonservativa, populistiska parti. Som kuriosa fick vi veta att VOX nu har anställt en skådespelare för att medieträna partiets ledamöterna. Sen fick vi se en snutt av Almadóvars film "Allt om min mamma" där den anställde skådespelaren hade haft sin största roll.

När vi kom hem var vi tvungna att hyra filmen och se den i sin helhet - jag såg den två gånger. "Allt om min mamma" var en mycket speciell film som jag inte förstod så mycket av men jag tror inte den ville förmedla något budskap utan berätta en historia befolkad med udda existensen.

Sen slumpade det sig så att även på musiklektionen var det regissören Almodòvar som stod i fokus. Den här gången fick vi se en snutt av "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott". På hemvägen gick vi förbi biblan, lånade filmen och hade tänkt titta på den hemma i sköna soffan men tekniken var emot oss.

Ljusets mästare

Nästan varje dag göra jag en roligt sak - häromdagen gjorde jag två. 

Direkt efter Birkagårdskursen där vi pratat om det förfärliga "spionprogrammet" Pegasus (ett mycket intressant TV-program om Pegasus finns SVT-play) , tog jag bussen till Kulturhuset. Jag hade stämt träff med en kamrat från Romkursen. Vi skulle se en film om Vermeer.

.

I våras var det en stor Vermeerutställning på Rijksmusset i Amsterdam. Då alla biljetter snabbt tog slut, gjorde man en film om utställningen så att många fler än de som var i Amsterdam skulle kunna "besöka" den.

Mycket trevlig och intressant film där konstexperter berättade och analyserade Vermeers tavlor. Man såg alla tavlor så bra, slapp trängas med en massa människor och fick dessutom utmärka förklaringar. En av konstexperterna sa gång på gång att Vermeer var en ljusets mästare - inte färgens. Ska tänka på det nästa gång jag stöter på en Vermeer.

Sen fikade vi och pratade film och invandring. En i sällskapet kom från Iran. Hon pratade bra svenska och hade blivit väl emottagen i Sverige men de första 15 åren hade varit tuffa. Tänk att det hade tagit hela 15 år innan hon riktigt trivdes hos oss.

Pinsamt

När jag hade tagit studenten fortsatte jag direkt läsa vidare - inget sabbatsår för min del.

Numera är det mer vanligt än ovanligt att man tar paus på ett eller ett par år efter studenten. Många åker utomlands och får förhoppningsvis lite perspektiv på tillvaron. Hade nog varit bra om jag också gjort det.

I år har mitt barnbarn, han som tog studenten i våras, tagit "ledigt" för att  finslipa sina färdigheter i folkmusikspelande. I lördags var det konsert på hans folkhögskola.

Vi åkte till Linköpingstrakten och lyssnade förutom på folkmusik (klicka på länken folkmusik och den lilla pilen i högra hörnet så börjar ungdomarna att spela) också på kammarmusik, körsång och jazz.

Det verkar så trevligt att bo på internatskola ett år. Den här skolan låg fint men isolerat ute på Östgötaslätten. Blev nästan lite sugen på att pröva på internatliv för seniorer - ett litet tag.

Vi började vårt besök med elevlunch i matsalen och på direkten började jag tveka. Skulle jag verkligen passa att bo på internat. Det serverades thaisoppa med kimchi! Soppan smakade koriander och kokosmjölk - inga favoriter precis. Sen skulle soppan toppas med kimchi - något värre tror jag aldrig jag ätit.

När jag senare skulle gå ut, snavade jag på den utskjutande underdelen till den öppna spisen och fick detaljstudera matsalsgolvet. Att golvet var hårt kände jag tydligt. Det hela var ytterst pinsamt. Inte första gången jag snubblar men den här gången kunde jag i alla fall resa mig och gå vidare själv - klarade mig lyckligtvis från lårbensbrott. Förutom nesan att ligga platt framför alla människor fick jag ont i ben, axel, knä och arm. Att jag aldrig kan lära mig att se mig för!

Tror nog, vid närmare eftertanke, att internatlivet inte är något för mig.

Bröllopsgästen

Frankie är ensam. Hon tillhör ingen grupp. Hon kan aldrig säga "vi" när hon tänker eller pratar om sig själv. När hennes pappa säger "vi" menar han sig själv och sin affär, när medlemmarna i klubben säger "vi" menar de "vi i klubben" men Frankie har ingen.

Så kommer hennes bror hem med sin fästmö och då hittar Frankie sitt "vi". Hon ska tillhöra sin bror och hans blivande brud och hon ska följa med dem på deras bröllopsresa.

Tolvåriga Frankie är huvudperson i Carson McCullers stämningsfulla bok "Bröllopsgästen" - bokcirkelns novemberbok.

Frankie bor med sin pappa i den amerikanska södern, i Georgia. Hon vantrivs med sitt liv. Fastän hon har vuxit och blivit lång känner hon sig så liten och rädd, vill helst sova i samma säng som sin pappa och vågar inte vara ensam i deras fula hus.

Man får en känsla för den amerikanska södern med gator i gassande sol och eviga samtal hemma i köket där man äter Frankies favoriträtt Hoppin' John. Det är Frankie, det svarta hembiträdet Berenice och Frankies kusin John Henry som sitter i köket - timme ut och timme in. 

Frankie vill bort. Hon vill ha ett annat liv och nu ska hon få det. Hon ska följa med sin bror och hans fästmö på deras bröllopsresa. Bokens handling tilldrar sig i huvudsak under en enda dag, dagen före bröllopet.

"Bröllopsgästen" är en mycket lättlästa och fängslande bok med liten yttre handling. Istället är det den vilsna 12-åringen Frankies inre liv vi får följa. En speciell och annorlunda bok med fina miljöbeskrivningar. Mycket fängslande tyckte jag men det tyckte inte mina kamrater. Vi hade förvånansvärt olika uppfattning men som jag brukar säga - "Man behöver inte ha fel för man är ensam om en åsikt".

När vi diskuterade "Bröllopsgästen" träffades vi "Under kastanjen" i Gamla stan - ett utmärkt kafé där vi kunde sitta och prata i över två timmar.

Höstlov i Finland

Två dagar efter vår "resa till Italien" var det dags igen. Den här gången "åkte" vi till Finland, närmare bestämt till Helsingfors - ett regnigt och grått Helsingfors.

Vi hade bestämt oss för att se "Höstlöv som faller". Blev ett lyckokast. Två vilsna själar träffas och ljuv musik uppstår.

I "Höstlöv som faller" bekräftas alla förutfattade meningar om Finland. Man super, man är ensam, man säger inte mer än man behöver osv. Det var en film som hade det mesta utom vackert väder och vackra miljöer. Det var en rolig, melankolisk, tragisk och i viss mån realistisk film. Aki Kaurismäki gör fantastiska filmer.

Sen, när vi lämnat biosalongen, skulle vi äta något finskt. Vi bestämde oss för Kungsholmen och för piroger. Hittade bara en enda restaurang som serverade piroger. Den råkade vara polsk men det fick duga. Tyvärr, visade det sig, att hela restaurangen var abonnerad. Vi traskade vidare i regnet och hittade ett pyttelitet krypin "NEWT Food & Bread". Såg nästan lite skumt ut men en kvinna, som passerade förbi och märkte vår tvekan, sa att de hade jättegod mat.

Ännu ett lyckokast. En minimal restaurang med toppengod mat - svenska råvaror med afrikansk touch.

Perfekta lammribs

Efter två "utlandsresor" var vi nöjda. Det regnar ändå överallt - i Italien, i Finland och i Stockholm.  Det fick räcka med två  bio- och restaurangbesök på en och samma vecka men vi fick både se och smaka på utlandet fastän vi var kvar hemma.

Höstlov i Italien

Vi folkhögskolestuderande seniorer har höstlov! Är lediga hela veckan! Vad skulle vi göra under det långa lovet? Kanske åka någonstans. Kanske åka söderut till Spanien eller varför inte Italien. Vi hade många idéer men kunde inte bestämma oss. Det är inte helt lockande att ge sig iväg när det är mörkt på kvällarna särskilt inte när man beaktar hur skönt det är att vara hemma.

Till slut kom vi fram till att vi kunde se filmer från olika länder och sen äta något som hade anknytning till filmen. Då skulle vi få uppleva världen och ändå vara hemma.

Vi bestämde oss för att börja vår filmvecka med en nyinspelad Poirotfilm och följa upp den med pubmiddag - maken hade till och med bestämt vad han skulle äta.

Men när filmen hette "Mord i Venedig" måste vi ju äta italienskt - inte engelsk pubmat. Efter lite letande hittade vi en "lagom" restaurang där man själv fick leta reda på ett ledigt bord och sen beställa mat via en app. Efter en stund kom såväl pasta, risotto som ett glas Nebbiolo "dansande" till bordet. Gott, enkelt men skramligt.

Hur var det då i Venedig? Det regnade, blåste och drog kallt. Vi hade, passande nog, valt en riktig halloweenfilm. En film med mycket effektsökeri som gjorde sig bra på bio. Den hade en ganska knivig gåta med upplösning i flera lager - ingen av oss lyckades knäcka vem mördaren var. Filmen passade bra både vad gäller årstid och väder. Sen, efter film och middag på lokal, var det så skönt att få åka hem till sin lilla lägenhet i förorten.

.