Golfklubbor

På väg hem från "sommarlovet" i en bil full av golfklubbor, tyckte vi att det passade bra med fikapaus på en golfklubb. Varför då inte välja Öijared mellan Mölndal (sovit över hos sonen) och Alingsås?

Öijareds golfklubb har ett omtalat klubbhus, som 1988 belönades med Kasper Sahlin-priset (arkitekturpris).

Fastän Öijared inte ligger långt från Göteborg har jag aldrig varit där men jag har många gånger tänkt göra en avstickare dit. På hemväg från stugan kom vi att "passera" Öijared och den här gången passade vi på. Att vi hade bilen full med golfklubbor, som dottern ska överta, gav oss någon slags tyst legitimitet för besöket.

Nääs slott

Vid Nääs slott svängde vi av och fortsatte sen på småvägar rakt in i skogen. När det dök upp golfbanor vid sidan av vägen kunde vi skönja klubbhuset. Det låg som inbäddat i en kulle - mycket diskret och vackert.

Vi parkerade och gick fram till huset, som även på nära håll är snyggt och smältert in i omgivningen.

Insidan, som jag inte vet om den ingick i priset, var mycket påkostad men kändes hård och gav associationer som inte var så trevliga.

När vi stärkt oss med kaffe och wienerbröd gick vi tillbaka till bilen och körde hem med våra oanvända klubbor, som dagen därpå övergick i annans ägo.

Tomatodling

År för år blir mina tomatodlingar allt mindre. Det finns flera förklaringar till detta avtagande tomatodlandet - att växthuset blåst sönder, att jag inte sköter om dom tillräckligt bra mm mm.

Jag driver därför inte längre upp några tomater från frö till planta - maken vill inte transportera något "jordigt" i bilen. Jag får istället köpa två plantor och tacksamt ta emot två av grannen. Dessa fyra plantor har jag dock vattnat varje dag och ibland även gett lite näring. För besvären har jag fått ett antal små frukter som jag plockat successivt. Inför hemresan plockade jag de resterande - hälften mogna, hälften gröna.

När jag kommit hem och skulle lägga upp tomaterna i skålar valde jag två jag fått i present - den ena av min faster från Falkenberg. Denna falkenbergsskål visade sig, vid en närmande titt, vara tillverkad på Törngrens krukmakeri. Så kul att jag hade ett alster från Falkenbergs gamla fina krukmakeri - det som fanns med på designmuseet Rians utställning, som vi besökte i somras.

Törngren, Falkenberg

Nu är frågan om jag ska låta de gröna tomaterna ligga kvar i skålen när vi åker till England om en vecka eller om jag ska ska följa husmorstippset och lägga dem i en mörk låda.

Kvartsita

När våra bridgevänner kom på besök ville de föutom att spela kort också åka på en fisketur. Det blev dock inget av med det förväntade makrillfisket eftersom makrillen lyser med sin frånvaro (enl uppgift från Kristineberg ska det dock finnas makrill i Gullmarn även i år) och båten krånglar.

Vi bestämde oss i stället för att ta en tur till Fiskebäckskil och visa segelfartyget Kvartsita (båt som båt). Men även Kvartsita lyste med sin frånvaro - var ute och seglade.

Dagen därpå skulle vi än en gång gå Västerhavspromenaden men den här gången skulle vi inte stanna i Norra hamnen utan gå ända till Gullmarsvallen på Stångehuvud. När vi gått halva sträckan stötte vi på Kvartsita. Hon låg i Norra hamnen och väntade på oss. Vi fick till och med gå ombord.

Nästan beredd att segla ut

Dessa gamla fartyg är både vackra och väl underhållna - det är en fröjd att titta runt. Man kan till och med få åka med på en dagstur men då måste man vara ute i god tid.

Två som tror de har köpt biljett?

Sista biten av Västerhavspromenaden, den fram till Stångehuvud, var svår att hitta men efter att ha frågat flera ortsbor kom vi till slut rätt. Det visade sig att sista sträckan var den vackraste delsträckan.

Det är märkligt att man kan lägga ned många tusen timmars arbete på att bygga gångvägar och sen inte fullfölja jobbet med att skylta och beskriva hur man ska hitta vägarna. Hoppas det blir bättre ordnat till nästa år.

Monokromt

Varje år (nästan) tar vi en tur till akvarellmuseet på Tjörn. Oftast avslutar vi besöket med lunch på deras restaurang  Vatten men inte i år. I år började vi i stället besöket med en kopp kaffe och ett "gammalt" pariserbröd - dubbel frasig kaka fylld med smörkräm. Åt många sådana när jag var barn. Smakade nästan lika bra som jag mindes, möjligen tyckte jag att museets kaka var aningen för söt.

Skärhamn

Det här är inte Hans!

Efter denna goda inledning på vårt museibesök var det dags att fortsätta med Hans Op de Beeck. En belgisk konstnär som bara jobbar med svart i olika schatteringar.

När man kom in i det första rummet möttes man av en grå soffa där en liten flicka hade lagt sig att sova under en filt. Jag såg inte flickan direkt och tyckte det var toppen med en skön chesterfieldsoffa att slå sig ned i medan filmen om konstnären "rullade" på väggen.

Resten av utställningen bestod till hälften av s.k. installationer och till hälften av tavlor - allt gjort i samma färgskala. Så häftiga konstverk med oändligt många detaljer. Jag hörde en annan besökare berätta för guiden att det var hennes tredje besök och varje gång upptäcker hon nya saker.

Utställningarna på Akvarellmuseet är nästan alltid bra men jag undrar om inte denna slår det mesta. Roligt att upptäcka en samtida konstnärer man aldrig tidigare hört talas om.

Västerhavspromenaden

På västkusten kan man fiska makrill. Vi brukar varje sommar, ägna mycket tid åt just detta makrillfiske - trevlig båttur, lugnt och stilla tills det börjar nappa, sen liv och rusch. På detta sätt bygger vi upp ett förråd av omega 3 som räcker hela vintern dock inte i år.

De sista åren har vårt makrillfiske avtagit betänkligt. Förra året regnade och blåste det konstant. I år har han som kör båten haft ont i ryggen men inte ens de gånger vi varit ute har vi fått makrill - bara småvittling. Vittling är visserligen väl så gott som makrill men inget som går att frysa in!

Jag är medlem i FB-gruppen "Lysekils vänner" och har följt hur man år efter år byggt en fantastisk promenadväg utefter vattnet. Man har lagt planka vid planka, skruvat och sågat men inte sprängt bort en enda sten. Det har gått åt 150 000 skruvar och 23 000 arbetstimmar att åstadkomma denna fantastiska anläggning som jag naturligtvis måste provgå när jag var i faggorna.

I går var den perfekta dagen - lugnt, varm och lagom soligt för att gå den drygt kilometerlånga promenaden. Västerhavspromenaden, som den döpts till,  är otroligt välgjord och ligger utomordentligt vackert - allt var precis så bra som jag förväntat mig.

Under promeneraden berättade svågern att salthalten i Gullmarn, där vi fiskar vår makrill, har sjunkit så mycket så vattnet blivit bräckt och bräckt vatten är inget makrillar gillar. Det finns en förklaring till det mesta.

Fika på äppelkaka  och hemgjord vaniljsås

Men hur vi än googlat och sökt har vi inte kunnat få denna teori bekräftad. Till slut ringde vi till Göteborgs universitets forskningsstation Kristineberg. De kände inte heller till att salthalten hade sjunkit så markant men de skulle undersöka och återkomma. Detta inlägg råkade därför bli en cliffhanger - hur ska det gå med vårt fortsatt makrillfiske?