Tidsfri zon

När jag slutat jobba och skulle börja ett nytt liv markerade jag övergången genom att vandra el Camino. Utefter vägen blommade Tidlösa och jag valde denna vackra höstblomma som signum för mitt nya fria liv.

Samtidigt som jag tog av mig klockan som ett yttre tecken på förändring började jag blogga. Bloggen döpte jag till - just det - Tidlösa.

Idag tipsade dottern om att ön Sommarøy i Norge vill bli en tidsfri zon. Hon tyckte ett inlägg om denna ö skulle passa på min Tidlösa blogg - jag håller med.

Folket på den nordnorska ön Sommarøya kräver i ett upprop att tiden ska slopas. Man vill bli världens första område utan tidszon och har skickat in en petition om tidsfrist till stortinget i Oslo. Man vill att vädret och ljuset ska styra deras dagar.

Vid brofästet till ön har folk fäst armbandsklockor på ett räcke i en manifestation för att visa att tiden är otidsenlig".

Deras kampanj "Let's stop time" har väckt internationell uppmärksamhet.

Min demonstration väckte inte någon större sensation men jag uppmärksammades i alla fall med en artikel i Svenska Dagbladet.

Mån tro om det är fler som nappar på den goda idén om ett tidlöst liv den här gången. I alla fall roligt att man på den norska ön hade en idé liknande min och tog den ett steg längre - ända till norska riksdagen.

Beredskap

Vi åt lunch nere vid bryggan. Efter lunchen satt vi kvar på bryggsoffan och höll ett vakande öga på småpojkarna som lekte i vattnet.

Härligt väder. Lagom mycket sol och en lätt, mycket lätt bris gjorde livet perfekt.

Då tornade mörka moln upp sig bakom berget. När vi tittat och begrundat molnen en stund insåg vi att det inte var moln utan rök. Eldsvåda! Vad göra? Man har ju fått respekt för bränder efter allt som hänt de sista åren. Man vet aldrig hur en eldsvåda kan utveckla sig.

Dottern och jag tog bilen och åkte mot eldhärden. Tänkte först kolla läget, sen ringa SOS alarm - om det krävdes.

När dottern tagit sig fram i den mycket steniga och oländiga terrängen, såg hon att det brann rejält - höga lågor. Precis då hörde vi sirener. Strax därefter var flera brandbilar på plats.

Då åkte vi tillbaka hem och förberedde oss för evakuering. Jag plockade ihop en kasse med min telefon, min i-pod, min kikare och mina bridgeböcker. Maken stoppade ned sina datorer och dottern sina läroböcker. Med dessa minimala packnigar kände vi oss trygga och var beredda att lämna stugan med kort varsel.

Ändå förunderligt att det var så lite vi ansåg nödvändigt att ta med vid en utrymning. Varför samlar vi då på oss så oändligt många prylar? Prylar som vi egentligen inte behöver? Dags för eftertanke inför nästa inköp.

Motigt

I vanliga fall brukar vi komma till en sommarstuga som står och väntar på oss, beredd att ta emot oss och omfamna oss. Som känner glädje av att vara bebodd igen. Så inte i år.

Sommarlivet började med att vi sjösatte båten, som tillbringat vintern i ett uppvärmt "båthus", efter att först ha blivit vinterservad. Sjösättningen gick bra men inte båten. Den hackade och hackade sen la den av. Skit i förgasarn? Svårt att säga. Men nåt är det och båten ligger nu oanvänd vid bryggan.

Här ligger båten och ser fin ut

Sen slutade elen att funka i gäststugan men maken lyckades fixa den.

Nån dag senare var det en lampa i köket som inte gick att släcka. Sen började elände😉.

Varmvattenberedaren la av först, sen all belysning i lillstugan, sen spisen och så kyl och frys. Mitt i "eländet" skulle jag laga all midsommarmat. Men själva middagen hade jag gjort klar i förväg och det som skulle kokas fixade jag hos grannen.

Temporär lösning
för att få el till kyl och frys.

Än hade vi ingen värme alls på vare sig spis eller ugn än fungerade två plattor. Nästa morgon, funkade alla fyra plattorna. Så märkligt. Diskmaskinen har gått att köra hela tiden och det är en evig tur för den går kontinuerligt. Att man inte har något ljus på toan går, trots allt, bra så länge det är ljust 20 timmar om dygnet.

"Typisk" sommarlunch

Man kan värma vatten till det mesta på spisen men nog saknar jag "min" varmvattenberedare - speciellt när det är duschdags. Kalldusch, i all ära, men jag vill duscha varmt!

Andra världskriget

Vera är en kraftig, rolig och skärpt deckare - serien visas i SVT - som bryter normen för hur en deckare ska se ut och vara.

Men Vera är också namnet på en bok av Anne Swärd (en av de nya ledamöterna i Svenska akademien).

Boken, Vera, handlar om en kvinna som blir "tyskvän" och vad det för med sig.

Huvudpersonen, Veras mamma, fick ett tufft liv. Hon klarade sig genom att leva med sin mammas mördare men lyckades fly och gifta sig med en "fin" man som även han hade sina hemligheter.

Det är en välskriven bok om mörka sidor i vår historia men det är en underlig bok, inte särskilt trovärdig. Ganska spännande. Mycket vackert språk. Si så där - är mitt omdöme.

Till samma tidsperiod, andra världskriget, är handlingen i Jan Guillous fjärde bok i serien "Det stora århundradet" förlagd. Den serie vi "alltid" lyssnar på när vi åker bil. När vi hade lyssnat på "Brobyggarna" (första boken i serien) åkte vi till Norge och tog en tur med Bergenbanan för att se bygget irl - så intresserade hade vi blivit.

Jag har alltid gillat Guillous böcker och även "Att inte vilja se" (fjärde boken) är
mycket fängslande men en aningen långrandig. Så intressant att jag bara måste fortsätta att lyssna. Kunde inte vänta tills nästa gång vi skulle till affären. Så nu är vi - maken och jag - inte längre i fas. Hur ska det gå?

3e generationen

Nu har vi tre generationer studenter i familjen - i alla fall i vår del av familjen.

Det är vid tillfällen som dessa, man känner av hur tiden rinner i väg. Inte länge sen "den nybakades" mamma flyttade hemifrån och jag kände en liten sorg att inte längre få följa med.

Klockan två stod vi och "några" till utanför Blackebergs gymnasium och väntade. Stor fin trappa att springa ut ifrån men aningen trångt för mormor och morfar. Så kom de då springande under jubelrop och ett regn av konfetti. Det hela gick fort - men så var det också ungdomar, på språng ut i "livet".

När den unge mannen blivit uppvaktad och fått blommor om halsen gav han sig ut på en flakrunda genom stan med mycket dunka, dunka och lättöl.

Själva studentfesten föregicks av en massa matlagning - det bjöds på en imponerande veganskt buffé, där jag bidragit med två tårtor.

Nu väntar sommarjobb inom parkförvaltningen sen är det Japan som hägrar. Spännande, spännande!

Äntligen...

..har sommaren kommit; 25 grader

..har Cul de Sac öppnat.

Cul de Sac, vårt eget hippieställe vid Gröndals hamn, drar fram "foodtrucken" första juni. Det är vår signal på att det blivit sommar.

När barnbarnet skulle ha sånguppträdande på sin skola klockan sex, började vi med lunch på sommarrestaurangen innan vi åkte in till stan. Vi hade strålande, för att inte säga gassande, sol - så varmt så vi måste söka skydd. Men när vi frågade efter parasoll fick vi det nedslående beskedet att de blivit stulna samma dag man öppnade.

Så dumt, så fånigt och så omoget - finns ju att köpa för en ringa slant i det stora varuhuset. Vad ska man göra för att få folk att ändra sådant beteende?

Det som står på allmän plats är inte privat möjligen allas tillhörighet - i det här fallet tillhörde parasollerna Cul de Sac men kunde utnyttjas av alla. Så, på sätt och vis, blev också jag bestulen. 70-talsbegreppet "ALLAS" måste få renässans och börja respekteras.

Förorten

Medan vi var i Frankrike har vår strandväg utsmyckats med ett
konstverk.

Jag noterar förändringar, kan inte alltid säga vad som finns på en plats men märker ofta(st) när något har ändrats. Häromdagen hajade jag till. Vad var detta? Vilken förändring!

Vi har fått en fin strandpromenad som, från vårt hus sett, går i båda riktningar. Går man in mot stan passerar man det nya konstverket. En upphöjd sittplats - en tron - mitt inne i skogen. Så häftigt.

Fortsätter man sen gå utefter "Strandvägen" kommer man till ett härligt, nybyggt soldäck - utnyttjas till max soliga dagar.

Inte nog med det - i lördags hade man dubbla teaterföreställningar här. Barn, som bor utanför stan, kunde få se teater på hemmaplan. Först såg vi den bästa av alla - Manne med son och dotter - han kan verkligen konsten att roa barn med små medel - sen såg vi en föreställning för de allra minsta - Da-Da-Da.

Tummen upp för att man kostar på ytterområden både tuff utsmyckning, gångvägar, plats för soldyrkare och kultur.

De "blåmärkta" terasshusen i Gröndal

En tagg doppad i honung

"I Bogotá citerar till och med skoputsarna Proust" - kan man läsa i maj månads cirkelbok. Tänk att denne Proust alltid återkommer i alla möjliga och omöjliga sammanhang!

Efter Proust "På spaning" fortsatte bokklubben med den sydamerikanske författaren Juan Gabriel Vásquez's bok "En tagg doppad i honung" och redan när jag kommer till sidan 19 är alltså Proust omnämnd.

Men nu är det "En tagg doppad i honung" som gäller och det är ingen oäven bok. Bogotàs stora satirtecknare ska "köpas" (tystas) - det är i alla fall vad han själv tror när han ska belönas med pris och få sin bild på ett frimärke. På väg till prisutdelningen putsar han sina skor och frågar skoputsaren om han vet vem Mallarino (han själv, bokens jag) är. Det vet skoputsaren men han känner inte igen honom. Han är bortglömd men ändå inte.

Honoré Daumiers karikatyr av kung Päron

Boken handlar om makt. Den makt en satirtecknare kan ta sig och det ansvar som följer med denna makt. Ska en satiriker behöva stå till svars för sin penna?

Boken handlar också om minne och glömska och gång på gång återkommer frasen: "Det är ett skralt minne som bara fungerar baklänges" - citat hämtat från Alice i underlandet. Kan ett minne fungera annat än baklänges?  Ett minnes som fungerar framlänges är väl inget minne utan en plan.

När M inser vad denna fras innebär tar han konsekvenserna.

Ms läromästare Ricardo Rendón jämförde satir med en tagg, men en tagg doppad i honung. Båda ingredienserna måste alltid finnas med i satir. Denna satirbeskrivning har fått ge boken sin titel. Hur hårt satiren "slår" beror på hur mycket honung taggen är doppad i.

Boken är välskriven. Den har ett nyanserat språk och är både lättläst och tänkvärd. Läsaren hålls i spänning genom hela boken. Det är inte förrän i slutet jag tror mig förstå vad den handlar om.

Lucien Freud; "Blond flicka"

Jag uppfattar författaren Vásquez som något av en konstkännare - gång på gång omnämns konstnärer och kända verk. I slutet av boken står det att att M hann kasta ett öga på Lucian Freuds "Blond flicka" och på en förstudie till Balthus "Gitarrlektionen", när han lämnar ett museum. Båda dessa konstnärer har vi pratat om på Birkagården. Extra roligt är att Balthus har lånat mycket från Bonnard och Les Nabis - som vi kom i kontakt med på vår tågluff.

Balthus; "Gitarrspelaren"

Vásquez måste vi läsa mer av.

Stationer

Väl hemma i mitt lilla hem, kändes det skönt att ha "sängmorgon" - ligga kvar i sängen och lyssna på radio.

Vad var då lämpligare än att välja radioprogrammet Stil och avsnittet; "Tåget - stilbildande transportmedel mellan tradition och trend".

"Stil" är ett av många P1 program jag gillar och programmet har som måtto att gräva djupt i det ytliga. Varje gång har det ett tema och utifrån detta tema gör man sedan utvikningar. Dagens tema var tåg och stationer

Stationeras station är Grand Central Terminal i New York. Synd att man inte kan ta tåget dit men det låter sig tyvärr inte göras från Stockholm. I brist på det bästa kan man i stället ägna en stund åt en annan fin station; Stockholms central.

Efter att ha hört programmet två gånger åkte jag in till stan och tittade på stationen med nya ögon - stil ögon. Nog kan man säga att även denna station är imponerande och vacker. När den byggdes 1871 var den Stockholm näst största byggnad.