Kampen om tiden

För ett tag sedan tog en journalist på Svenska Dagbladet kontakt med mig och frågade om jag ville vara med i en reportageserie om Tid. Hon ville veta hur det var att leva utan klocka och när hon hittat min blogg "Tidlösa - ett liv utan klocka" tyckte hon att den kunde passa in. Kul att bli uppmärksammad av en stor tidning. När intervjun var klar kontaktades jag av en fotograf eftersom inlägget måste åtföljas av en bild.

Sen tog det några dagar, så kom det ett korrektur för genomläsning. Jag hade inga synpunkter, det var ju journalistens reportage. Men jag tyckte det var onödigt formellt att hela tiden bli omnämnd med både för- och efternamn. Det borde väl räcka med förnamn. Denna min synpunkt kunde man dock inte beakta eftersom tidningens policy var att alltid skriva ut hela namnet. Förr, innan man införde denna princip, hade kvinnor ofta omnämnts med förnamn medan män alltid hade omtalats med hela namnet. Alltså en jämställdhetsfråga som jag inte kunde (eller ville) påverka.

I övrigt hade jag inga synpunkter. Men jag tyckte nog, i mitt stilla sinne, att reportaget blev ganska kort! Så länge som vi hade pratat borde det väl blivit lite mer. "Vad hade du väntat dig", sa maken, "ett dubbelsidigt uppslag kanske?". Nej, man får allt vara nöjd med det lilla.

Sedan började jag läsa tidningen med "Tid i blicken" utan att hitta något av intresse. Så, äntligen, i söndags kom ett långt reportage kallat "Kampen om tiden". Men var var jag? Jag fanns ju inte med! Hade jag blivit bortklippt?

Nej då, inte alls. Min intervju kom i tisdagens uppföljningsreportage. Längst ned på sidan fanns jag med, med bild. Sen fick man klicka för att komma vidare till det lååånga reportaget.

Jag kom alltså med som blänkare i tidningen men det dubbelsidiga reportaget, som först krympt till mycket måttlig storlek, hade slutligen reducerats till ett inlägg i e-tidningen (klicka för att läsa hela reportaget eller läs längst ned). Kul i alla fall.

Omöjliga experimentet – att leva utan klocka

Går det att leva utan klocka? Inte om man frågar Anita Lindström 

som försökte, men som ganska snart upptäckte att livet blev mer 

stressigt utan koll på tiden...

På datorn, tv:n, radion, kyrktornet – och inte minst på telefonen.
Överallt finns klockor som berättar för oss vilken tid det är. 
Att skylla på att man inte hade koll på tiden när man kommer för sent, är en dålig ursäkt.
Anita Lindström har sedan hon gick i pension för sju år sedan funderat mycket på tiden. När hon arbetade 

gick det ofta i ett. Hon reste mycket, gick på många möten – hon hade helt enkelt väldigt mycket att göra. 
Så skulle de skära ner på jobbet och Anita Lindström blev erbjuden att gå tidigare, men med bibehållen 
lön under en tid. Så hon slutade arbeta, vilket för många är en omställning som kan vara svår att gå igenom.
I samma veva bestämde Anita Lindström sig för att gå en pilgrimsvandring i Spanien. – All tid, direkt när 
jag hade slutat, gick åt till att förbereda den.

Under vandringen växte tidlösa, en krokusliknande knölväxt, längs vägrenen. Anita Lindström, som
 nu skulle leva ett liv utan så mycket bestämda tider, ville se vad hon gjorde av all sin nyfunna tid och 
startade en blogg som fick heta just Tidlösa. Därefter kom idén att försöka leva utan klocka.
– Jag ville leva ett liv där jag inte var styrd av tiden, att det skulle vara en del av mitt nya liv.

Experimentet varade inte länge. Ganska snart märkte Anita Lindström att det var svårt, näst intill 
omöjligt, att vara en del av samhället utan att ha koll på tiden. På ett sätt blev det till och med mer 
stressigt än tidigare.
– Om jag till exempel skulle med en buss så visste jag ju inte om jag hade bråttom eller kunde ta det 
lugnt. Inte heller gick det ju att undvika att bestämma tid med andra människor. Jag kunde ju inte 
säga ”jag kommer när jag kommer.” Samtidigt konstaterar hon att det i princip är omöjligt att undvika 
klockor, eftersom de finns överallt. Någon armbandsklocka har hon inte just nu, men mest för att den 
gamla gick sönder och hon inte  har hunnit köpa en ny.

En sak har dock förändrats i Anita Lindströms liv. Förr var hon ofta försenad, kom med andan 
i halsen och var något av en tidsoptimist. Nu kommer hon sällan försent.
– Jag tror det beror på att jag har mer tid. Det händer till och med att jag kommer för tidigt.
Inte heller blir hon stressad när andra kommer försent.
– Nu när alla har mobiltelefoner och kan meddela när de blir sena så är det ju inte så stressande 
att vänta. Dessutom känns det som att det är mindre slöseri med tid nu, man kan ju alltid lyssna 
på en bok, eller läsa något.