Som ett pärlband ...

Vad lätt och trevligt det är att lyssna på en ljudbok. Det är bara att öppna sin lilla telefon och välja, ladda ned och lyssna. Nu har jag på raken lyssnat på två deckare - först Anne Holts "Död joker" och sen Leif G W Persons "Kan man dö två gånger?".

 

Båda böckerna var trevliga och det var ju väntat eftersom jag gillar författarna och har läst massor (kanske allt för många) böcker av dem.

Jag hade tänkt lyssna på Anne Holts nyaste bok men måste gjort något fel för jag fick en bok hon skrivit redan 2001. Gjorde inget eftersom jag inte läst den - trodde jag. Jag tyckte väl inte "Död joker" var den bästa bok Holt skrivit men klart godkänd. Kanske lite mycket ältande om alla personliga problem som poliser verkar ha. Ett alltför ofta förekommande tema är att poliser inte mår psykiskt bra. När jag skulle länka en recension till detta blogginlägg och sökte på titeln "Död joker" fann jag att boken redan fanns på Tidlösabloggen. Jag hade läst den! I maj 2012 hade jag läst hela boken! Fyra och ett halv år senare kunde jag läsa om boken och allt var nytt. Tur att jag bloggat om den. I fortsättningen måste jag kolla i Tidlösa innan jag börjar med en ny bok så att jag inte råkar ut för samma sak igen. Det var dock lite märkligt att jag inte kände igen den alls - nästan lite skrämmande.

En polis som inte lider av några som helst psykiska problem är kommissarie Bäckström i Leif G W Perssons böcker. Han är sig lik från bok till bok - möjligen har han blivit något mjukare i "Kan man dö två gånger?". Det är svårt att att tro att det kan finnas personer som denne Bäckström men G W hävdar i intervju efter intervju att det jobbar en Bäckström i varje organisation. Det är dock omöjligt att inte gilla detta upplägg och denne Bäckström, fast han är så vedervärdig. Dessutom gillar jag att man "hör" vad personerna tänker.

"Kan man dö två gånger?" var både bra och rolig. Poliserna är så duktiga, arbetar så nitiskt och är så skickliga och framgångsrika så jag fick för mig att G Ws ambition har varit att skriva en populär instruktionsbok för hur polisarbete ska bedrivas. Jag tror G W vill säga "Jobba så här så kommer ert polisarbete att bli framgångsrikt och ni kommer att kunna lösa fall i stället för att avskriva dem". Men varför detta generalangrepp på en åklagare? Det är nog inte nådigt om man kommer på kollisionskurs med herr Persson.

När jag lyssnat på två deckare var det läge att "vidga vyerna". Först valde jag Herman Lindqvists bok från 1990 "Caramba säger dom aldrig" eftersom den handlade om Spanien dit jag snart ska på "skolresa" med mina Birkagårdsvänner. Trevliga och underhållande kåserier men kändes lite gammal.

Sen valde jag Martina Haags skilsmässoroman "Det är något som inte stämmer" där hon skriver om hur hon känner att något är fel, utan att ha något konkret att ta på, och hela tiden får försäkringar om att det inte finns någon annan. Jag gillade att handlingen pendlade mellan två platser och två tillstånd. Huvudpersonen befinner sig i en fjällstuga där hon tagit jobb som stugvärd. Där hon bor ensam eller tillsammans med (ibland) knäppa gäster. I stugan tänker hon på sitt äktenskap och skriver om hur hennes liv rasat samman. Hur sviken hon blivit och hur ledsen hon är. När hennes tid som stugvärd är slut har hon bearbetat sin skilsmässa och återvända till "världen" med ett bokmanus men också med sår som börjat läka. Jag gillade "Det är något som inte stämmer", en trevlig och mycket lättläst bok. Nu är jag redan på gång och lyssnar på en ny bok som verkar lovande (en s.k. cliffhanger!)