Place de l'Étoile

När vår bokcirkel drabbades av corona (cirkeln inte deltagarna) föreslog jag att vi kunde läsa en valfri bok med anknytning till Frankrike (vårens tema) och berätta om den på vår nästa bokträff.

Själv hittade jag en oläst bok (hemma i bokhyllan) av Patrick Modiano med det vackra namnet "Place de l'Étoile" - stjärnplatsen.

Patrick Modiano fick nobelpris 2014 samtidigt som jag gick Pariskurs på Birkagården. Vår fransklärare tyckte det var roligt att en fransman fick priset och ville att vi skulle hedra honom genom att läsa "Lilla smycket". Vill minnas att jag gillade detta lilla stycke.

När vi höll på att välja böcker till tema Frankrike kom Modiano på tal.
Nu säger jag: "Tur att vi inte valde 'Place de l'Étoile' som bokcirkelbok!".

Jag har ofta tyckt att antalet sidor i en bok står i omvänd proportion till hur bra den är. Albert Camus "Främlingen" innehöll 150 sidor och var både bra och lättläst. Modianos "Place de l'Étoile" är på fjuttiga 136 sidor och borde alltså vara minst lika bra. Men "icke sa nicke".

Place de l'Étoile

För att överhuvudtaget förstå vad "Place de l'Étoile" var för slags bok googlade jag och fick veta att den karaktäriseras som en pikareskroman. Då blev det till att googla igen. Pikareskroman kallas på svenska skälmroman. Don Quijoite är exempel på pikareskroman.

I "Place de l'Étoile" raddas det upp en massa namn på personer. Jag kände igen några få (Sartre och Proust var till exempel bekanta) men de flesta var okända. Tippar att det var gamla fransk filosofer hela högen, men jag vet inte och orkade inte heller slå upp dem. Boken handlar om juden Schlemilovitch och hans "bravader". Kanske ska Schlemilovitch vara en modern don Quijoite som slåss mot nazister i stället för väderkvarnar, men jag vet inte för jag fattade ju inte vad boken handlade om. Det var den besynnerligaste bok jag läst.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad Modiano hade för syfte med boken och vem han skrev för.

Han var bara 23 år när boken gavs ut och det är obegripligt att en så ung man kan känna till alla dessa personer och skriva något så obegripligt. Hade han redan då riktat in sig på nobelpriset och skrev för akademin eller skrev han för den franska kultureliten? En sak är säker han skrev inte för deltagarna i Gröndals bokcirkel, om jag nu får göra mig till talesperson för hela gruppen.

Köksbordet (Trosa)

En vacker dag i maj gjorde vi en utflykt till antroposofernas värld i Ytterjärna och skulle sen fortsätta till ön Oaxen. I kön till färjan blev vi, av en annan köande, rekommenderade att någon gång åka till Trosa. En kall och regnig dag, sex år senare, bestämde vi oss för att följa rekommendationen.

Det är inte lockande att åka till naturreservat när det är tre grader och duggar och det är inte heller roligt att bli sittande inne bakom plast en hel dag. Då kom den sex år gamla rekommendationen väl till pass.

Vi åkte till den lilla staden Trosa i Sörmland. Tyvärr var vädret lika uselt i Trosa som i Gröndal så det tog inte många minuter innan vi slank in på ett kondis, ett folktomt kondis.

Värmda och styrkta kunde vi sen börja vår rundvandring i idyllen, i den folktomma idyllen. Trosa var en pittoresk stad men en liten stad, som vi klarade av på en timma.

Kändes fel att åka bil i sex mil och sen vända hem efter en timma. Eftersom Tullgarns slott låg i närheten beslutade vi oss för att åka dit och där äta vår medhavda macka.

Är det här slottsfrun?

Slottet, som numera är museum, var stort och imponerade men stängt och skulle inte öppna på hela sommaren. Vi fick nöja oss med en repa i trädgården. Men när termometern fortfarande bara visade tre grader och regnet strilade ned var det inte läge att njuta av det medhavda kaffet, inte ens en gång i slottsträdgården.

Då kändes det plösligt som köksbordet skulle vara en bättre plats och plasttältet blev med ens lockande.

Mot stan (Norr Mälarstrand)

Det verkar som vi båda har fått sug efter mer stadsliv - saknar folklivet. Trots mina vackra blommor börjar livet i karantän kännas alltför instängt - fasadbytet och coronapandemi på samma gång tycker jag är i tuffaste laget.

Häromdagen korsade vi Liljeholmsbron men gick inte fram till Hornstull utan svängde av till Årstaviken. Ett steg på vägen men inte fullt ut.

Är det inte två inplastade hus där borta?

I dag tog vi ett steg till men inte heller det var fullstort. Vi tog bilen till Kungsholmen/Fredhäll och promenerade längs Norr Mälarstrand (nr 22) till stadshuset och tillbaka igen. Vi var inte ensamma men det var inte heller någon trängsel trots att vädret var vackert (om än lite småkallt).

Man har rustat upp promenaden utefter Mälarens norra strand så att den blivit riktigt fin. Vägen har fått gott om soffor (säkert med tanke på gångare med ont knä) som gör det enkelt att sätta sig en stund och låtsas att man tittar på folk och vatten.

På tillbakavägen fikade vi på Mälarpaviljongen. Vi var näst intill ensamma men förmodligen brukar det vara mer folk på kvällar och helger för överallt uppmanade man gästerna att hålla avstånd. På golvet hade man markerat med stora kryss hur tätt man fick stå men vi brydde oss inte - var ju näst intill ensamma.

Inte en själ inom synhåll 

Vitsippsmattor (Hansta)

Finare promenadstig än den vi gick på idag finns inte. Vi vandrade i en ljus skog med marken täckt av vitsippor.

Dagens utflykt gick till Hansta naturreservat, strax bortom det stora bostadsområdet på Järvafältet.

Skönt för järvaborna att de har Hansta 

Vi parkerade bilen vid Hägerstalunds Wärdshus och följde den gamla häradsvägen fram till naturreservatet. Vägen går mellan Järfälla kyrka och Sollentuna kyrka och har anor ända tillbaka till medeltiden. Efter en stund lämnade vi häradsvägen och vek in på vitsippsstigen.

Då blev vi mållösa. Jag har aldrig förr sett så mycket vitsippor på ett och samma ställe. Bedövande fint.

Vi gick i ett gammalt kulturlandskap där det fanns runstenar, boplatser och gravar.

Men mest såg vi gamla ekar, hasselbuskar och vitsippor. När skogen ändrade karaktär, ek och hassel ersattes av gran, försvann vitsipporna. Granskogen var mycket mörkare än den outslagna ekskogen och troligen blev det då för lite ljus för att vitsipporna skulle trivas.

I Hansta fanns också en av "Stockholms tystaste platser"

Bron (Årstaviken)

Vi har inte varit i stan sen coronan gjorde entré - inte på 6 veckor. Visserligen har vi tagit bilen till parker och naturreservat men vi har inte promenerat i stan eller gått och kikat i affärer. Måste nog säga att jag saknar mina stadsbesök.

I dag tog vi första steget mot ett normalt Stockholmsliv - vi passerade bron. 

Vår promenad gick utefter vattnet fram till Liljeholmsbron, över bron och längs Årstaviken fram till nästa bro. Sen tog vi hissen ner till Lilheholmkajen och gick tillbaka hem. Totalt 9 km, alltså en rejäl promenad.

Tyvärr fick jag ont i mitt krånglande knä uppe på Årstabron och vågade inte gå hela vägen hem. Ville inte riskera att få tillbaka mitt gamla problem.

Jag gjorde därför avsteg från karantänsreglerna och åkte tvärbanan tre hållplatser. Satte mig så isolerat det gick.

När vi kom till Gröndal hade jag återhämtat mig så mycket att jag kunde gå resten av vägen. Min promenad blev alltså inga nio km, som jag lät påskina, utan bara sju, men jag är nöjd ändå.

Anpassning

När coronan kom till stan avslutades alla aktiviteter bland annat bridgespelandet.

Jag försökte hålla igång genom att läsa och spela på nätet. Mitt mål var att repetera ett kapitel om dan men efter ett tag slutade jag. Blev för enahanda med bara teori - nästan som att simma torrsim.

Men så kom våren och då öppnades nya alternativ - utomhusspel. Kändes jättetrevligt att dra igång igen men hualigen så mycket jag hade hunnit glömma. Vissa sidor i boken verkade olästa fastän de innehöll både kommentarer och understrykningar.

Spelet var coronaanpassat. Vi spelade med några kamrater som levt i karantän lika länge som vi, satt utomhus vid ett specialanpassat, förstorat bord för att ha utökat avstånd mellan oss.

Korten hade sorterats i förväg med "spritade" händer och lagts i specialgjorda fordral så att vi inte skulle behöva ta i andra kort än våra egna.

Så drog spelandet igång men inte förrän vi kollat att bordet var korrekt placerat i nord/syd.

Hoppas vi alla få förbli friska och att våren blir varm och skön så att intellektet kan börja jobba igen.

Svettigt - tröjan åkte av

Andra sidan (Hagaparken)

Efter vår härliga dag i Bergianska fick vi lust att se hur det såg ut på andra sidan - alltså på andra sidan Brunnsviken. Därför kom vår tjugonde park att bli Hagaparken.

Där, på andra sidan, åt vi lunch i går 

Hagaparken visade, liksom Bergianska, upp sig i vårfager grönska med marken täckt av vitsippor, svalört och andra vårblommor. Allt var så fint men tyvärr låg det en enerverande ljudmatta över allt det fagra. Varifrån kom allt motorljud?

Jo från motorvägen E18, som går på andra sidan Brunnsviken, bakom Bergianska. Fastän E18 alltså går en bra bit från Hagaparken hördes trafiken mycket mer där än i mer närbelägna Bergianska. När parken öppnades för allämheten i början av 1800-talet var det nog annat "ljud i skällan" eller rättare sagt alldeles tyst, kanske en av Stockholms tysta platser. Då var nog ordet motorväg inte ens uppfunnet i tankevärlden.

Alla håller distans 

Både Bergianska och Haga ingår i den Kungliga Nationalstadsparken som sträcker sig från Södra Djurgården ända till Ulriksdal. Vi har mycket kvar att upptäcka men så lär ju coronapandemin inte heller ta slut i första taget.

Giverny (Bergianska)

Trots att vi inte kom i väg till Frankrike har vi ändå lyckats besöka både Verseilles och Giverny - alltså de svenska varianterna Drottningholm och Bergianska trädgården.

Det finns en japansk bro både i Giverny och i Bergianska. Den i Giverny är mer känd och har finare färg men den i Bergianska ligger betydligt närmare.

Bergianska blev vår nittonde park och vilken park! Den är så fin och så mysig med växter från olika delar av världen. Vi hade avsiktligt sparat Bergianska för att kunna åka dit när det blivit lite varmt. I dag var dagen - strålande sol, ingen blåst och nästan 20 grader.

Inte vårt växthus - precis 

Vi gick runt och tittade, satt och njöt på minst tre soffor och fikade vid ett bord invid Brunnsviken. Vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle ju vara att få förbli frisk och slippa coronaeländet.

Vi var lite för tidigt ute för att det skulle blomma i rhododendrondalen men om två veckor tror jag det är dags. Då åker vi dit igen men det besöket kan inte räknas in i projektet "besöka alla parker" - eftersom dubbletter inte får ingå.

En tänkande pose

Inte blott Frankrike, franska pärlor har och om någon frågar mig skulle jag säga som "Lotta på Bråkmakargatan" att jag visst varit i Frankrike - "i smyg"