Ellen Key

Ellen Key jobbar som lärare på Whitlockska skolan i Stockholm. Hon är mycket förälskad i Urban men greve Urban är gift, har fyra barn och bor på en herrgård söderut.

Ellen K hjälper "sin" Urban med hans artiklar och recensioner - det är hon som gör det möjligt för honom att avancera. Hon förstår inte eller vill inte förstå att att han utnyttjar henne, för Urbans brev är glädjen i det tråkiga liv Ellen K lever. Åh vad hon längtar efter honom och hans brev men när de väl ses har han alltid så bråttom - måste tillbaka hem till gården (familjen).

Nationalmuseum; Ejnar Nielsen

Jag känner så med Ellen. Hon är förälskad, vill leva med "sin" Urban men han har ingen tanke på att lämna sin familj. Även om Ellen på sätt och vis blir bedragen tror jag breven fyller ett tomrum i hennes liv. Tur att det är så mycket lättare för en kvinna att leva singelliv idag.

Jag gillade Anneli Jordahls lite sorgsna bok "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)" som bygger på brevväxlingen mellan Ellen Key och Urban von Freilitzen. Mellan breven får vi följa Ellen i hennes tankar och arbete.

Jag uppskattar att boken är så rakt och enkelt skriven och överlåter till läsaren att fylla ut, lägga till och dra slutsatser. Gillar Anneli Jordahls språk och hennes förmåga att skapa en nyanserad bild av Ellen Key. Men jag blev väldigt förvånad när författaren byter tema i slutet av boken.

Ellen Key har då levt utomlands i många år och efter hemkomsten byggt sig ett stort hus vid Vättern. Vi får följa hennes liv på Strand tillsammans med sin "tjänsteflicka" men vi får aldrig veta varför hon gav sig iväg och hur hon levde i Italien och Frankrike. Vi får däremot veta att inte ens som gammal har Ellen Key glömt "sin" Urban. 

Det var intressant att läsa om livet på Strand och jag tror att författaren har lagt till detta parti för att visa att livslång kärlek kan existera även på distans.

Blev lite smått intresserad av fröken Key, kanske besöker jag hennes gård "Strand" om jag har vägarna förbi någon gång.

Bokcirkeln har träffats på Norrtullsgatan tre gånger men eftersom vi inte känt oss jättebekväma med det bemötande vi fått där, hade vi förflyttat oss till Odengatan för att pratade om fröken Key och hennes vän.

Kallare än kallt

Varje år, första veckan i december när barnbarnet fyller år, hälsar vi på våra "Göteborgare". Sist kombinerade vi resan med ett kylslaget besök på Liseberg. Där det var kallare än kallt.

Nu, bara en dryg månad senare, åkte vi till Göteborg igen men av helt annan anledning. Även denna gång kombinerade vi resan med några aktiviteter - tittade bl.a. på bandy.

Nära Kaverös, där jag växte upp, fanns på min tid ängar, åkrar och små skogspartier där vi lekte fritt. Nu har dessa ytor "förstörts" - blivit ett område med anlagda fotbollsplaner, skridskobanor och en helt nybyggd bandyarena. Bandyarenan invigdes med ungdomsvm när vi var i stan och eftersom barnbarnet tränar bandy åkte vi dit för att se när de stora grabbarna spelade.

Oj, vilken fart det var på spelet. Riktigt roligt att se, även om bollen ibland var snabbare än ögat. Men även om man spelar inomhus är det en sport som kyler. Hualigen så kallt det var - inte riktigt i klass med Liseberg men näst intill. Hade inte klätt mig ordentligt så jag frös och jag frös och det fanns varken sittunderlag eller filtar att hyra. När vi kom hem var jag tvungen att krypa ned i sängen för att få upp lite värme. Medan jag tinade upp lagade sonen pizza.

Hemmavinst

Har börjat förknippa Göteborg med kyla för efter Liseberg och bandymatch i Ruddalen fick vi åka hem på ett tåg som saknade värme. Det var bara att återigen krypa ned och försöka tina upp.

Snygga bibliotek

Läste nyss en artikel om vackra bibliotek. Tyckte det lät så intressant så jag lånade boken "Folkbiblioteket", som artikeln utgick ifrån. En jättefin bok som skulle göra sig fint på kaffebordet. Den innehöll reportage från inte mindre än 36 snygga "bibblor".

Jag listade 15, som vi kan ha som utflyktsmål, såväl i Stockholm som på Västkusten. Biblioteken i Stockholm, Göteborg och Varberg har jag redan besökt.

Så här ser min bibliotekslistan ut:
Angered
Falun
Guldheden
Göteborg, stadsbiboioteket
Hallunda
Halmstad
Helsingborg
Högdalen
Kista
Lund, Björkskata
Malmö
Mölndal
Stockholm, stadsbiblioteket
Uppsala
Varberg

Tveksamt om vi nånsin kommer att titta på biblioteken i Helsingborg, Lund och Malmö men de får stå på listan för rätt som det är kanske vi tar ett tur till Köpenhamn och då kan vi passar på.

Redan för 30 år sedan, medan vi bodde kvar i Sundsvall, hade vi Stockholms stadsbibliotek som mål för en Stockholmsresa. Yngsta dottern ville se hur rotundan såg ut men jag, som på den tiden inte kände till några bibiotek i Stockholm, tog med henne till KB (Kungliga biblioteket) och KB var stängt. Så snopet. Tänk att vi hade åkt till Stockholm utan att kolla när biblioteket, målet för vår resa, var öppet och än snopnare blev vi när vi kom hem insåg att vi gått till fel bibliotek.

Nu kan jag, tack vare tidningsreportage och bok, återigen ha bibliotek som "mellanmål" när jag är ute och åker. 

Brott och straff

I höstas sa dottern: "Jag tycker du ska 'kultivera' mig". En rolig uppgift som jag tog mig an genom att ge henne en biljett till "Brott och straff" i julklapp.

Dostojevskijs roman från 1800-talet måste väl vara "kultur de la kultur". Borde sitta som ett smäck om man vill öka sin kulturella status. Skulle dessutom passa mig, som inte har läst något av D.

Fastän Dramatens uppsättning av pjäsen hade fått idel goda omdömen anade jag att att jag inte kunde gå dit helt nollställd. Bestämde mig därför för att "stoppa boken i örat". Började med långa versioner på 30 timmar med övergick snabbt till kortversion på sex.

När teaterkvällen kom hade dottern blivit sjuk och en helt oförberedd make fick ställa upp. Jag gav honom en kort sammanfattning av boken innan vi gav oss iväg men anade ändå att det här skulle nog "inte falla på läppen". Själv såg jag fram emot att få ta del av de samvetskval och den ångest huvudpersonen Raskolnikov skulle genomlida efter att han mördat en pantlånerska.

Men vad fick vi se? Jo, en gapig och rörig pjäs som det var omöjligt att hänga med i om man inte läst boken (och knappt ens då). En föreställning som inte alls handlade om ånger eller övermänniskor utan mest om bråk mellan olika personer.

Hur man i DN kan beskriva detta som "Befriande egensinnigt" förstår jag inte. Jag kan inte heller tolka vad recensenten menar när hon skriver "Det blir en hypnotiserad visuell och rytmiskt svängande uppsättning där de konstnärliga uttrycken lyfter och omfamnar varandra".

Mitt omdöme är besvikelse - gäller både pjäs och recension. Vem har dom tänkt ska se och njuta av "Brott och straff" och vem ska fatta vad recensenten menar? Vänder man sig till "elit de la elit" eller vill man ge vissa krafter i samhället vatten på sin kvarn när de vill minska kulturbidragen?

Själv kom jag på den ljusa idéen att man bör  ha dubbla recensioner i varje tidning - en av en person med kulturell utbildning och bakgrund (för eliten) och en skriven av en helt vanlig människa som tycker om att läsa och se på TV men inte tillhör "eliten" - kanske en socionom.

Tänk om!

Nu, efter årsskiftet 2022/2023, måste man betala inträdesavgift till alla statliga museer. Urknäpp!

Om man ska ha en massa museer (och det tycker jag man ska) ska de ha en stor och bred publik med alla typer av besökare som vill komma regelbundet. Det får man inte om det kostar 150 kr att komma in. Då tvekar man, avstår och väljer något annat.

Maken och jag går ofta till något av stans många muséer och tittar runt en stund. Vi tar ett rum nu, ett rum då, stannar någon timma, dricker en kopp kaffe, sen är vi nöjda. Det är så det ska funka - tycker jag. Om vi gör två museibesök i månaden kommer detta nöje på ett år att kosta oss 5760 kr (inträdesavgift för pensionärer är 120 kr). Jag håller med alla som säger "Tänk om, tänk rätt!"

Turligt nog finns det alternativ - alla museer och utställningar är inte statliga och vissa av de "privata" har gratis inträde en dag i veckan. Förra måndagen åkte vi därför till Liljevalchs och tittade på göteborgskoloristerna Inge Schiöler och Åke Göransson. 

Jag gillar Inge Schiöler och det är inte bara för att jag är patriot. Jag gillar hans färgglada målningar och jag gillar hans kustlandskap, ofta från Koster där han hade ett litet hus och bodde de sista åren i sitt liv. Men dessförinnan, i hela 27 år, bodde han på mentalsjukhuset St Jörgen i Göteborg. Så många konstnärer det ändå finns som har tillbringat stora delar av sina liv inlåsta.

Sen tittade vi på Åke Göransson.

När vi gått runt i Liljevalchs tillbyggnad kom vi in i gamla Liljevalchs där man hade lånat in den intressant utställningen "Evigt liv" från Nobelmuséet. Tittade bara runt lite flyktigt men tyckte dessa knypplade spetsar företällande virus var roliga.

Sen hägrade kaffe inne på Blå Porten.

Nionde resan gick till Täby

Den 30 september 2019 startade vi projektet "att åka med alla buss- och tunnelbanelinjer i Stockholm". Vi hann med åtta resor innan Coronan satte stopp för vårt projekt. Nu är det läge att att jobba vidare och utforska de resterande linjerna - som inte är få.

Vi bestämde oss för att åka till Täby kyrka.

Startade som vanligt med buss 133, sen tunnelbanans Röda linjen (nr 14) till Danderyds sjukhus och vidare med buss 610. Resan tog ca en och en halv timma. 

På hemvägen valde vi Roslagsbanan (nr 27) från Täby kyrkby till Östra station och sen tunnelbana och buss - gick lite fortare än utresan. Det kändes som vi åkt mycket långt bort - till rena jorbruksbygden.

Täby kyrka är en medeltidskyrka från mitten av 1300-talet känd för sina kalkmålningar av Albertus Pictor.

Innan vi gav oss iväg på denna långa resa hade jag försäkrat mig om att kyrkan skulle vara öppen. Det visade sig att kyrkan inte bara var öppen varje dag utan också bemannad. Vaktmästaren som jobbade den 27 december var perfekt för sitt jobb. Han visade och berättade för oss om kyrkan och dess målningar. Jättetrevligt.

Vi fick bl.a. veta att när Ingmar Bergman var fem år hade han följt med sitt pappa till Täby. Under den, som han tyckte, tråkiga mässan hade han gått runt och tittat på målningarna och då upptäckt den enda målning som inte hade kristet motiv - "Döden spelar schack". Målningen inspirerade honom senare till filmen "Det sjunde inseglet".

Vi fick också veta att predikstolen tidigare funnits på slottet "Tre kronor". Numera är denna predikstol det enda som finns kvar från slottet - allt annat förstördes i branden 1697.

Eftersom det finns så oändligt många linjer har vi nu bestämt (i alla fall tills vidare) att det räcker att åka på en av linjerna i varje 100-tal. Nu har vi därför klarat 600 serien när vi åkt 610-an från Danderyds sjukhus till Täby kyrka.

Normalitet?

Varje nyårsafton ger vi oss ut på stan för att dricka ett glas Cava. Sen åker vi hem, äter en exklusiv middag och hälsar in det nya året på balkongen. Perfekt firande.

I år hade jag tänkt ut att vi skulle dricka vårt glas på den relativt nyöppnade vinbaren "Riche Fenix" på Södermalm. Läst en del om den och tyckte Nyårsafton skulle vara ett perfekt tillfälle att gå dit.

Vi gav oss alltså iväg till Hammarby sjöstad, tog färjan över till Södermalm och promenerade mot Götgatan och Riche - som tyvärr visade sig ha stängt på Nyårsafton - liksom de flesta vinbarer hade.

Vi traskade vidare.

På Tjärhovsgatan fick vi syn på ett fint hus (gammalt bryggeri) med julgranar framför porten. Visade sig vara ett mysigt ställe som passade perfekt för ett glas  Cava. Där hade vi tur.

Men dessförinnan, när jag (maken hade åkt i förväg) skulle ge mig iväg hemifrån och med snabba steg gick mot busshållplatsen, dök bussen upp oväntat tidigt. När chauffören såg att jag hade bråttom stannade han och vinkade in mig så att jag inte skulle behöv stressa utan kunna åka till busshållplatsen.

Jag blev lika förvånad som jag blivit första gången någon reste sig för mig på en buss. Att folk reser sig för mig i bussar är numera det normala - undrar just när det blir normalt att bussen stannar och plockar upp mig om jag är lite sen.

En annan rolig grej med Nyårsafton är att jag och en av våra EU parlamentariker har likadana jackor som vi använder samma dag på året.

Från Insta 1/1 2023