Högst upp

Mitt bridgespel är volatilt - som man säger nu gör tiden, när något går upp och ner.

Förra veckan kändes det som jag var nere i en djup svacka - kom inte ihåg någonting. Så när klubben skulle ha ha sitt oktoberspel och ett vandringspris låg i potten gällde det att skärpa sig.

Vi höll till högt upp i det blå, i  Hägersten

Kvällen innan tävlingen läste jag igenom några av mina bridgeböcker. Det och en duktig partner räckte för att vi skulle bärga pokalen. För första gången kom vi högst upp på resultatlistan.

Vilken stilig pokal!

Dramatik

Vi var sju stycken som satt runt bordet i uterummet. Gasolkaminen gick för högtryck och det blev allt varmare. Någon måste skruva ned värmen men det var lättare sagt än gjort.

Vid andra försöket lossnade slangen från gasolflaskan och gasolen strömmade ut. Direkt slog det upp en lågan. Sen brann det för fullt med meterhöga lågor.

Här gällde det att vara handlingskraftig. Fram med brandfilt och brandsläckare.

Men gasen fortsatte att strömmade ut. Elden var omöjlig att släcka. Vi ringde efter brandkåren och offrade den ena äkta mattan efter den andra. Öste spann på spann med vatten över kaminen. Elden måste släckas - hela huset var i fara.

Brandförsvaret var snabbt på plats. Ryckte ut med brandsläckare och stora slangen. Drog ut kaminen på gräsmattan. Det var så skönt när proffsen var på plats även om vi till slut hade lyckats släcka elden.

Efteråt plåstrade vi om våra "sår" och pratade igenom vad som hänt. Det hela hade, trots allt, gått ganska bra. Kamin och mattor förstördes men huset stod kvar.

Sen var det äntligen dags att äta den middag som blivit så abrupt avbruten. Till veckan ska vi köpa hem två brandfiltar.

Detta har en gång varit en gasolkamin

Tack för i år...

 ... lilla sommarstuga.

Nu lämnar vi dig i ensamhet och kyla men vi kommer tillbaka om ett halvår.

Årets sista kopp på altanen.

Har jag här aprostoferat sommarstugan?

Vem vänder man sig till?

I går gjorde jag det igen!

I våras gjorde mina gamla arbetskamrater och jag en "plumpresa" till Sandhamn som naturligtvis avslutades med kortspel. Jag vann och igår hade jag fixat en ny spelträff i Gröndal - i vinsten ingår att ordna nästkommande spelomgång.

Liljeholmens stadshotell fick finbesök

Tyvärr hade jag gjort mig illa i ryggen och var justerad men tyckte ändå vi fixade det bra. Jag mäktade dock inte med att koka kaffe vilket ledde till viss besvikelse - men det är smällar man får ta.

Började träffen med besök på Gröndals egen utställningshall Färgfabriken, där de både hade en arkitekturutställning och ...

...visade en utställningsträdgård.

Vi gick inte in på utställningen direkt utan började med ett glas vin i deras restaurang - dvs alla utom jag. Jag som sträckt mig i ryggen och knaprat massor med tabletter fick nöja mig med äppelmust.

Stärkta av vin och äppelmust gav vi oss i kast med arkitekturutställningen - ingen av oss fattade något. Här skulle man behövt lite förklaringshjälp.

Insåg direkt att jag inte hade något att hämta utan gick vidare till trädgårsutställningen "The Ruderal Garden", som jag klarade av på mindre än en minut.

Jag, som brukar gilla Färgfabrikens utställningar, kände mig så förundrad. Vad var detta? Skräp? När jag slog upp ordet "ruderal" fick jag en viss förståelse. En ruderal växt är en växt som "koloniserar förstörd mark t.ex. efter skogsbränder eller konsekvenserna av  mänskliga aktiviteter". Intressant, men nog borde man kunnat visa detta på ett mycket bättre sätt. Som utställningen nu var utformad tyckte vi, alla fem, att det  var provocerande att kalla detta skräp för en trädgårdsutställning. Ibland undrar man hur folk tänker när de gör utställningar och vem de vänder sig till.

Resten av kvällen blev lyckad och ägnades åt mat, prat och spel. Jag hade lagt upp en ny strategi - att inte ha något högt kort kvar i slutet av varje omgången. Strategin lyckades och jag vann med hela ett poäng - men trots segern blir nästa spelomgång i Sundsvall. Varför blir den det? Jo, om min strategi skulle hålla ännu fler gånger skulle ju fyra damer behövt åka till Stockholm gång, på gång, på gång och så kan vi inte ha det.

Et in Acradio ego

... eller "Drivved från Arkadien" bokcirkelns septemberbok låg och väntade på mig när jag kom tillbaka från England. Det var bara att sätta igång och läsa.

När bokcirkeln sist träffades i Bergianska, bestämde vi att till nästa gång läsa något av Niklas Rådström, som flera av oss gillar. Vi valde helt slumpmässigt "Drivved från Arkadien" - en bok om rotlöshet.

Boken handlar om några vinddriva individer under 1900-talets två första decennier. Det är den labila Sara, vars mamma blev ihjältrampad utanför Grand Hotell 1885, hennes "son" Holger, Saras väninna Margit, Hanna deras inneboende, "doktor" S och några till som ingår i berättelsen.

När jag var nyinflyttad i Stockholm promenerade jag ibland runt för att lära känna stan. En gång, när jag var på väg till Alströmergatan, gick jag förbi en jättestor gul slottsliknande byggnad. Kunde inte fatta att det låg ett stort slott mitt i stan - ett slott jag aldrig sett.

Det visade sig vara "Dårarna slott" eller Konradsbergs hospital och där hamnar Sara, Holgers mamma. Holger har aldrig haft någon pappa och när Sara hamnar på Konradsberg försvinner också hans mamma. Detta uppfattar jag som bokens tema - rotlösheten som en människa upplever när ens föräldrar försvinner. Vare sig Holger eller hans mamma hade någon far och båda förlorar sina mammor när är små. 

För ett tag sen läste jag  Rådströms bok "Som har inget redan hänt". Den handlade också om rotlöshet. Där skriver Rådström om sin egen uppväxt. Inte heller han hade en närvarande pappa.

En annan bok som handlar om att bli övergiven är "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson - som vi nyligen läst i cirkeln.

"Drivved från Arkadien" har ett fint språk, är lättläst och spännande. Hur ska det gå för Holger? Boken skildrar vänskap och kärlek men också ondska. Allt tilldrar sig från 1900 till 1920 i realistisk miljö med verkliga händelser instoppade i historien. Boken har också en fin stockholmsskildring. Själva handlingen tycker jag dock känns krystad, inte särskilt trovärdig (kan kanske kallas för en skröna). Boken får, bl.a. för det fina språket, en trea på min fyragradiga skala.

Vi satt bra vid ett hörnbord på Vasamuseet när vi diskuterade "Drivved från Arkadien". Alla tyckte vi synd om Holger men trodde nog att han skulle klara sig hyfsat i livet som s.k. makrosbarn ofta gör.

.