Spel

Vår gamla bridgegrupp är i gång igen - på riktigt. Vi har spelat på nätet länge men nu träffas vi irl och det är bra mycket roligare. Vi ses hemma hos varandra varje tisdag utom de gånger vi är hos mig för då gäller torsdagar.

Vi ses vid tiotiden och dricker en kopp kaffe. Sen börjar ett intensivt spelande och diskuterande. Efter ett par timmar äter vi sopplunch. Jag bjuder alltid på daal - ett recept jag lånat från bloggaren Elsa Billgren.

Inte nog med att bridgegruppen börjat spela "på riktigt" - jag har också, efter idogt "puffande" - lyckats få med maken på bridgetåget. En gång i veckan (fast inte varje vecka) träffar vi våra vänner från Gotland och spelar, äter middag och pratar.

Som lök på laxen började jag förra veckan spela "gruppspel". Upptäckte att man spelar bridge i den lilla grindstugan vid gamla Serafimerlasarettet på måndagar och tisdagar.

Helt plötsligt spelar jag nu tre gånger i veckan. Kan nog bli lite mycket av det goda särskilt för mig som spelar lite si så där men just nu är det så trevligt.

Recept på daal, 4 portioner
- 1/2 rödlök
- 5 cm färsk ingefära
- 3 klyftor vitlök
- 1/2 röd chili
- 2 morötter
- 50g smör
- 1-2 msk gul curry
- 1 tsk kanel
- 1 tsk paprikakrydda
- 1 rejäl nypa flingsalt
- 6 tomater
- 2 lime
- 1 msk honung
- 2 dl passerade tomater
- Ca 6 dl vatten
- 3 dl röda linser
- Creme fraiche
- Fänkålsblast
- Svartpeppar
- Olivolja
- Sesamfrön

Finhacka lök, vitlök, morötter, chili och ingefära. Stek grönsakerna i smöret med gul curry, paprikakrydda, kanel och flingsalt i en gryta i ca 5 minuter. Rör under tiden om i grytan. Klyfta tomaterna och lägg i tillsammans med de passerade tomaterna, honung, juice från en lime och hälften av vattnet. Låt puttra i ca 15 minuter, rör då och då. Smaka gärna av.

Häll sedan i linserna, resten av vattnet och låt allt puttra under lock på låg värme i ca 7 minuter tills linserna är mjuka men inte mjöliga. Blir soppan för fast sätter du till mer vatten - grytan ska vara krämig. Smaka av med mer limesaft och en liten klick extra smör.

Toppa daalen med lite olivolja, crème fraiche, sesamfrön, mycket färskmalen svartpeppar och fänkålsblast innan du serverar den.

Förväntningar

Har haft stora problem med mitt vänstra knä och ben. Har knappt kunnat gå. Så fort jag rört mig har jag först fått ont i knät, sen också i vaden och låret.

Trots att jag varit hos både läkare och sjukgymnast och dessutom ätit tabletter har det bara blivit värre. För ett tag sen kunde jag knappt ta mig hem från bussen och dit tar det, under normala förhållanden, bara fyra minuter att gå.

Googlade och pratade med dottern. Vi kom fram till att jag borde kontakta närakuten och bli undersökt. Ringde för säkerhets skull 1177 och fick samma råd. Men akuten i Stockholm är inget ställe man vill åka till i onödan - kan ha väntetider på upp till 48 timmar (har jag läst i bladet).

Jag åkte till Rosenlunds närakut. Kvart över elva, gick jag in genom dörren och tog en nummerlapp. Sen började min väntan. För säkerhets skull hade jag laddat upp med två smörgåsar, bok, telefon och mobilladdare. Trodde jag skulle mötas av trängsel, stressad personal och åtta timmar i ett väntrum. När jag lämnade sjukhuset efter fyra timmar hade jag ändrat uppfattning. Närakuten fungerade bra och det positiva beskedet om mitt ben gjorde att min oro försvunnit (även om jag fortfarande hade lika ont).

Skulle man gjort en s.k. rating på mitt akutbesök hade jag rankat Rosenlund ganska högt. Låga förväntningar hyfsat bemötande ger bra ranking.

Sen började jag med övningarna min sjukgymnast visat. De övningar jag inte vågat göra tidigare - var rädd att få ännu mer ont. Redan efter någon vecka kändes knät bättre och nu klarar jag att gå till bussen på si så där sju minuter. Jag behöver inte heller stanna vid busshållplatsen utan kan gå vidare - om jag har lust. Känns hoppfullt inför annalkande sommar och friluftsliv.

Sensmoral: "Följ alltid de råd du får av en sjukgymnast!"

Hela veckan lång

Måndag, tisdag och onsdag har jag inbokade men torsdag, fredag, lördag och söndag är jag ledig.

Samiskt konstverk av Outi Pieski

I går (torsdag) tog jag båten till stan bara för att strosa runt. Så ska jag nog göra på mina lediga torsdagar under våren. När maken är borta tar jag en tur till stan, går runt bland folk, fikar eller äter en korv, och tittar i affärer. När jag är nöjd åker jag hem lägger mig på soffan och läser eller lyssnar på en bok. Låter perfekt.

Efter torsdag kommer fredagen - då ska jag vara lite mer aktiv. Denna fredag tog vi, som vanligt, båten till stan och fortsatte sen direkt till Bonniers konsthall.

Vi skulle se på "Drömmarnas kaj" av Lap-See Lam.

"Utställningen Dreamers’ Quay, Dreamers’ Key på Bonniers Konsthall är ett allkonstverk där skuggspel, skulpturer och musik tar besökaren på en resa genom tid, rum och drömmar" - står det i utställningsbroschyren. 

Verket bygger på ett restaurangskepp som åkte från Kina till Sverige och har döpts till 'Drömmarnas kaj' eftet den kaj i Göteborg där båten först la till. Ett annorlunda och mycket speciellt konstverk.

I utställningen ingår också en garderob kläder gjorda av vikt papper. Dessutom ingår ett tredimensionellt verk där besökaren, genom att ta på sig speciella glasögon, får följa med till olika kinesiska restauranger.

Tyvärr kunde vi inte följa med på restaurangbesöken - orkade inte stå i en jättekö och vänta. Kanske åker jag till Bonniers ännu en fredag (fri entré på fredagar) och hänger på låset. Skulle gärna vilja se hur restaurangerna ser ut även om det inte serveras någon mat där.

Belfast

Just nu är det krig i Ukraina och varje dag ser vi bilder av söndersprängda hus. Ryssland, en gång en del av Sovjetunionen, har invaderat en annan del av gamla Sovjet -  staten Ukraina. 

I slutet av 60- talet och hela 70-talet såg vi bilder från en annan konflikt. Den mellan katoliker och protestanter på Nordirlanda.

Genom att medla och förhandla lyckades man 1998 få stopp på den nordirländska konflikten som då pågått i årtionden. Förhandling och kompromiss gav en skör  fred - det gjorde inte vapen och strider. En lärdom som jag trodde aldrig skulle bli bortglömd.

Regissören Kenneth Branagh har gjort en film om sin uppväxt i Belfast under den tid då konflikterna blossade upp och pågick.

Den protestantiska familjen B bodde på en katolsk gata (stan var uppdelad mellan protestanter och katoliker) - en gata där det kryllade av barn och alla kände alla. De levde ett enkelt, fattigt och lite rörigt liv men jag tror ett liv som var perfekt för barn. Trots att kvinnorna var hemmafruar, många män jobbade borta veckor i sträck och pengarna aldrig räckte till var det ett idyllisk liv, i alla fall sett genom en ung pojkes ögon.

Efter att ha levt sida vid sida blev man plötsligt fiende med sina grannar. Jag minns så väl hur detta krig pågick år ut och år in men jag minns bara vagt vad som utlöste fiendskapen, varför de började slåss. Stridigheterna blev självgenererande.

I filmen Belfast får man en känsla för hur det är när livet förändras, när allt blir mer otryckt, när ens vänner blir ens fiender och till slut inser man att så här kan vi inte leva. Familjen B behövde inte fly utan kunde flytta till ett annat land där både jobb och trädgård väntar men till ett land där de alltid ska känna sig som främlingar och prata annorlunda trots det gemensamma språket.

Tavla på Grand,
gav wibbar till konstnären Hopper

Jag tyckte filmen Belfast var bra om än idylliserad. Trots att det var en film om våld var det något av en feelgood film men en film med perfekt timing för att skildra stridigheter och flykt.

Signe Maria Thiel

Under de tio år jag bott i Stockholm har jag besökt Thielska galleriet på Djurgården åtskilliga gånger. Har varit där och tittat på både tillfälliga utställningar och på permanenta men jag har också varit där bara för att äta lunch i trädgården.

Nu har det kommit ut en biografi om Signe Maria Thiel. Så fort jag läste om boken beställde jag "Sträckande sig uppåt mot ljuset" på biblan och några veckor senare hade jag flera timmars trevlig läsning framför mig.

Boken handlar om Ernest Thiels andra hustru Signe Maria - hennes liv, hennes äktenskap och hennes vänner.

Carl Larsson, studiehuvud

Signe Marias föräldrar skiljer sig när hon bara är fyra år. Mamman lämnar familjen och efter ytterligare några år flyttar pappan till USA och Signe Maria blir fosterbarn hos familjen Altin i Sundsvall. Hon gifter sig tidigt, var bara 19 år, och ett år senare får hon en son. Sedan dröjer det inte länge innan maken dör och några år senare dör också hennes son. Vilken start hon får i livet Signe Maria - övergiven av båda föräldrarna och sedan drabbad av stor sorg.

Carl Larssons porträtt

Under sitt äktenskap hade hon hunnit lära känna många konstnärer och författare. Dessa vänner tar hon med sig in i sitt andra äktenskap med Ernest Thiel och får honom att bli både konstvän och mecenat. Hon har lärt känna Ernest Thiel när hon jobbat som sällskapsdam och barnflicka i den Thielska familjen.

Edward Munchs porträtt

Det är Gunilla Grahn-Hinnfors som skrivit biografin om Signe Thiel - den vackra, utlevande Signe Maria som blivit illa sedd och baktalad av så många men som också var älskad och omtyckt och hade många vänner. Hon levde inte alltid som man förväntar sig att en rik fru skulle leva men förmodligen är det henne (och hennes mans pengar) vi har att tacka för det fina utflyktsmålet längst ute på Blockhusudden.

Socialt liv

På Birkagården brukar vi göra museibesök, gå på teater och på opera. Dessa "utflykter" är en viktig del av våra kurser. Det är då vi träffas och kan sitta och prata. Under Coronan har det inte blivit några studiebesök men nu är vi på gång.

I onsdags träffades vi på Moderna Museet och guidades runt i deras samlingar. Vi tog oss dit på olika sätt. Jag, som har ett värkande knä, tog tunnelbana och buss. Fick stå länge och vänta på bussen men hade sällskap av den här filuren.

Innan visningen åt vi lunch och efteråt fikade vi. Det är verkligen trevligt att träffa sina klasskamrater "på riktigt".

Vi tittde på konst av bl.a.
Lars Vilks

Anders Sunna, en samisk konstnär som vill visa på det förtryck samerna utsatts för av "svenskarna"

Peter Weiss

Ivar Aguéli, med eget museum i Sala

Thea Ekström, en konstnär som vår lärare var imponerad av

och en gammal favorit, Alice Neel som vi "träffat" både i New York och på Tjörn. (dottern har en affisch av A N på väggen).

Tur att jag har min Tidlösablogg som hjälper mig att minnas både studiebesök och konstnärer.

Onsdagen blev en dag i kulturens tecken eftersom vi samma kväll åkte till biblan och lyssnade på författaren Kjell Johansson.  På ett lågmält och trevligt sätt berättade han om sina böcker och sin uppväxt i Midsommarkransen. Hans "Huset vid Flon" tyckte jag mycket om.

Grupp mot grupp

Nu har jag varit i Norrland igen - bokstavligt talat i Sundsvall men bildligt talat ända uppe i Kiruna. Hela vägen fram och tillbaka från Stockholm till Sundsvall befann jag mig i Lappland eftersom jag läste ännu en av alla dessa deckare som tilldrar sig i Norrland.

"Fädernas missgärningar" av Åsa Larsson skulle vara bra, hade jag läst. Hade utsetts till 2021-års bästa svenska deckare. Jag bestämde mig för att läsa den trots att jag är trött på glorifieringen av Norrland men måste erkänna att jag gillade boken. Fint språk, bra och genomarbetad intrig och dessutom fina miljöskildringar. Som grädde på moset var den stundtals också roligt skriven men, i vanlig ordning, alldeles för lång. Tyvärr var det också en bok full av floskler - överarbetade kvinnor, lata män, chefer som är "knäppa" och brutala, oärliga ryssar mm - men som helhet en bra deckare.

I en by utanför Kiruna hittas ett lik i en frysbok - en man har legat nedfryst i en halv evighet. Sen hittas lik på lik och den som ska leda utredningen är Rebecka Martinsson och hon har det inte lätt.

Stockholms tillgjorda överklass ställs mot naturliga norrlänningar - rolig beskrivning när dessa båda grupper jämförs. Det är ingen tvekan om var författarens sympartier ligger. Man skulle önska mer nyanserade beskrivningar av folk. Nu blir det nationalism i miniformat - s.k. provinsialism.

Rolig detalj i boken var att en boxningsmatch det refereras till ägde rum i Catskill mountin, där vi bodde några dagar 2015.

Sportlov

Både maken och jag har, liksom alla andra "skolelever", haft ledigt under det just avslutade sportlovet. Även om vi inte har sportat - inga skidor vare sig på längden eller tvären - har vi inte varit overksamma.

Jag har jobbat intensivt som körskollärare till ett av barnbarnen och kört genom "Brommarondellen" hur många gånger som helst. Vi ägnade också en hel dag åt stadskörning och stadskörning är tufft både för lärare och elev. När vi var helt slutkörda(!) åkte vi till etnografiska museet och tankade(!) energi i form av kaffe och ostmacka. Sen orkade vi några rondeller till.

Även om jag varit "körlärare" ett otal gånger finns det alltid en liten osäkerhet om det jag lär ut fortfarande är det som gäller. För att förvissa mig om att mina bilkörningskunskaper var "up to date" tog både körkortseleven och jag en gemensam körlektion. Mycket nyttigt - i stort sett hade jag inte sagt några fel.

Sen ägnade vi en hel dag åt att köpa och sälja fastigheter genom att spela monopol med en av våra 7-åringar. Det är lätt att ryckas med och bli lite köpgalen när man spelar detta kapitalistiska spel så efter en hel dags spelande var det roligt att se den trevliga och sympatiska filmen "Paddington 2" där livet inte går ut på att tjäna pengar utan på att göra andra människor glada.

Under veckan har vi också hunnit med att gå på bio (Kupé nr 6), äta pubmiddag och som grädde på moset har vi blivit bjudna på middag - 2 gånger.

Snygg entré med staty av Hertha Hillfon

Så sammantaget har det varit ett mycket trevligt och aktivt sportlov trots mitt onda knä.

Kupé nr 6

Förra veckan åkte jag tåg till Sundsvall. Både på upp och nedresan blev tågen inställda. 

I går var vi på bio och tittade på en film om en tågresa. I den finska filmen "Kupé nr 6" får vi följa den unga arkeologen Laura när hon åker tåg från Moskva till Murmansk i sluter av 90-talet. Det är en flera dagar lång tågresa på ett gammalt, slitet tåg men ett tåg som håller tidtabellen.

"Kupé nr 6" är en annorlundan och ruff "feel good film". När Laura mitt i vintern ger sig iväg mot Murmansk för att titta på hällristningar, får hon dela kupé med en ryss - en ryss som är arketypen för en ryss. Han dricker vodka i dricksglas, röker, är bufflig, tystlåten och jobbar i en gruva i Sibirien. Men ju längre de reser desto mer visar ryssen sitt rätta jag.

Murmansk vid Barens hav

Man förundras över hur mycket man kan uppleva på en tågresa - går inte att jämföra med att sitta instängd  i en bilkupé. Men trots att jag är lite av tågfreak blev jag klar över att någon resa med transsibiriska järnvägen behöver jag inte planera.

Tyckte det var lite synd att vår unga finska inte kände till hällristningarna i Vitlycke i Tanum - ligger mycket mer lätttillgängligt och i vacker natur.

"Kupé nr 6"var en trevlig och annorlunda filmupplevelse med ett roligt överraskande slut. Men samtidigt kände jag att just nu, när Ryssland invaderar Ukraina, borde jag valt en annan film, för även om det var en finsk film var det Ryssland som stod i centrum.