Happy cake

Här om dagen bakade dottern en jättegod efterrättskaka. Hon följde ett recept som fanns på Elsa Billgrens blogg. Kakan blev både snygg och god.

Bild från Elsas blogg

En svartprickig kaka som blev extra saftig då den efter gräddningen dränktes in med citron- och sockerlag.

När våra gäster skulle ta en skiva frågade de om det var en "Happy cake". Jag förstod inget. Vad menade dom. Syftade de på att kakan var så god att man blev glad av att äta den?

Nej, de trodde att de svarta prickarna av vallmofrö skulle göra oss "höga". Så dumt, tänkte jag, men sa att opium framställs från en annan typ av vallmo. Saken var klar och vi smaskade i oss flera bitar var.

När gästerna hade åkt hem googlade jag på vallmofrön och till min häpnad insåg jag att frågan vi fått inte var helt obefogad och inte heller rätt besvarad. Man har ändrat framställningsmetoden för vanliga vallmofrön så att de numera innehåller så mycket opium att man kan åka fast i en kontroll.

Inte undra på att vi tyckte dotters kaka smakade så bra - den var verkligen en "Happy cake".

Så här ska Happy cakes se ut

En sista gång

Vid det här laget har jag skrivit många, kanske allt för många inlägg om Bloomsburygruppen.  Ändå kommer här ytterligare ett (möjligen det sista). 

Två av de böcker jag hade tänkt läsa innan jag besökte utställningen på Artipelag var utlånade när jag behövde dem - vi var många som hade samma tanke - men även långa väntelistor betas successivt av.

Ingela Lind har förutom "Leka med modernismen" också skrivit boken "Ta sig frihet" som gavs ut i samband med utställningen. Den nya boken har i mångt och mycket samma innehåll som "Leka med modernismen" men det gjorde inget. Det blev repetition och en del nyheter. Jag läste båda böckerna med stor behållning.

Den andra boken jag beställt och fått vänta på var "I all välmening" skriven av Vanessas dotter Angelica Garnett. 

"I all välmening" handlade om hur det var att vara ett "Bloomsburybarn". Angelica G var dotter till Vanessa Bell och Duncan Grant men trodde ända tills hon var 17 år att Vanessas man Clive Bell var hennes pappa. Hon hade två pappor men ändå ingen far. Hon gifte sig mycket ung med en god vän och älskare till pappan -  det blev inget lyckligt äktenskap. Boken ska nog ses som ett försök från Angelica G att göra sig fri från sin uppväxt. En speciell bok som jag tyckte var "så där". Allt för mycket analyserande av känslor för att passa mig.

För att få ett "minne" från min  "Bloomsburyperiod" åkte jag ännu en gång till Artipelag och köpte en meter av deras tyg. Det har nu (tack vare sömmerskan i Gröndal) omvandlats till sköna kuddar i sommarstugans utefåtöljer.

Slutligen - inför en ev framtida resa till sydöstra England bläddrade jag igenom gamla ex av Trädgårdsliv  (favorittidning) och hittade naturligtvis ett reportage om Charleston, huset Angelica växte upp i. Så trevligt det ser ut. Måste få till en kortresa dit så snart som möjligt.

Ett liv utan klocka

Signum för mitt arbetsfria  pensionärsliv är ett liv utan klocka - Tidlös - och bloggning om detta liv när jag har tid och lust.

Det kändes därför som ett personligt angrepp från min telefon när den rätt som det var började markera tiden på ett mycket signifikant sätt. Varje heltimma gav den ifrån sig ett distinkt dubbelpip -  både stressande och irriterande.

För att bli av med det eländiga ljudet gick jag igenom alla inställningar på min telefon - utan att hitta något. Maken försökte - inget resultat. Jag googlade och hittade andra som fått samma problem. De skrev att oljudet drev dem till vansinne men hade inte någon lösning.

Jag har varit och frågat i butiken där jag köpte min telefon. De hade aldrig hört talas om just detta problem. De gav mig rådet att ringa till leverantörer. Leverantören visste inget utan tyckte jag skulle återställa telefonen till fabriksläge.

När jag fick detta svar bestämde jag mig för att acceptera läget och lära mig leva med dubbelpipen. Ville under inga omständigheter ge min telefon fabriksläge.

Men så plötsligt blev livet åter sig likt. Sonen var på besök och irriterades även han över det eviga pipande, tog krafttag  och löste problemet.

Så nu är jag återigen inne i min Tidlösamood.

Sten i glashus

I Vinterviken bygger man en vinterträdgård med tre vidhängande växthus. Kommer att bli jättefint men är ett riskprojekt (har jag trott hela tiden).

Man bygger enligt gammal och naturnära metod. Grunden är gjord av återvunnet, kasserat glas. Själva husen är byggda av halm som slammats på utsidan. Taket tror jag ska bli torvklätt. Från huvudbyggnaden kommer det att gå ut tre växthus.

Två, tre personer har arbetat med  vinterträdgården i flera år och varje gång jag går förbi fotar jag för att få underlag till kommande inlägg. Arbetet går långsamt som det alltid gör när det "bygger" på frivilligt arbete.

Trots att jobbet framskrider så sakta är det alltid lika roligt att se vad som hänt sen sist. Men sista gången jag passerade tog glädjen slut. Helt obegripligt hur folk kan göra så här.

Sommarliv

Sommarlivet  i stugan fick ingen rivstart i år (heller).

Efter seklets mest fantastiska  försommar hade jag ett visst hopp att det skulle bli fint även på Västkusten men tji fick jag. Här har blåst och regnat mest hela tiden. När vi skulle ta kvällspromenad med hunden (jobbar tillfälligt som hundvakt) var det så in i norden kallt att vi vände efter 100 meter.

Men det är inte bara vädrets makter som är emot oss. Vi har också drabbats av en parasit som gjort att hela familjen (vid tillfället 7 pers) har tvingats att medicinera. Dessutom har vi fått rådet att tvätta såväl gång- som sängkläder dagligen. För säkerhets skull tvättade vi också legot. Nu hoppas jag innerligt att tvättmaskinen och ska stå oss bi. 

När båten skulle sjösättas startade inte motorn men det fixades. Fanns batterier på lager i ett av de stora varuhusen.

Men inte nog med detta. Svågern säger att makrillen har försvunnit - vi som brukar ägnar så mycket tid åt att sitta i en båt och dra upp den ena firren efter den andra. Sen åker vi hem och äter nystekt pinförsk fisk. Nu får vi åka hem och steka korv i ställer.

Om sommaren startat med så många motgångar kan den förhoppningsvis inte bli annat än bra - på sikt.

Träning

Ibland tror jag att "träning" är ett universellt råd man ger till alla som har ont någonstans.

Efter jul började jag själv få ont i tummar och handleder. Gick inte över. Till slut gick jag till vårdcentralen och blev röntgad. Diagnosen löd "artros" och jag blev rekommenderad, just det - Träning.

I dag var jag för andra gången hos arbetsterapeuten och har nu fått både träningsprogram och träningsredskap - boll, band och plastmassa. Jag ska träna regelbundet för att hålla tummarna i trim men bra kommer jag aldrig att bli, var det lite nedslående beskedet. Två gånger per vecka ska jag träna. 

Än en gång får jag glädje av min telefon. Den är som en bussig kompis och utan att knota kommer den att påminna mig när det är dags att göra en insats för tummarnas väl - vecka ut och vecka in. Hoppas den orkar till hösten också, då den riktiga träningen sätter igång igen, och jag måste lägga in ännu fler påminnelser.

Medan jag promenerade hem från terapeutbesöket (man kan ju inte få för mycket träning) lyssnade jag på Niklas Rådströms "Absint". Vilken trevlig bok. Vilket vackert och nyansrik språk. Vilken härlig berättelse.

Familjen Rådström tar sig an en liten fågelunge - en blåmes. Hela boken handlar om deras vedermödor med den lilla pippin. De ger honom olika namn ett av dem är Absint. En blåmes namngiven efter fransmännens ord för Absint  - "un bleu". 

En rar och gullig berättelse men också tänkvärd , nästan lite filosofisk. Niklas Rådström är en favorit.

Så trots det lite trista besöket kom jag hem upplivad av lille Absint.

Ragnar

Ragnar är ett speciellt namn i vår familj. Både min pappa och ett barnbarn lystrade/r till detta fornnordiska namn så när en av mina favoritförfattare gav ut en bok där huvudpersonen hette Ragnar måste jag naturligtvis läsa den.

Lena Andersson har skrivit boken "Sveas son" om arbetarklasspojken Ragnars uppväxt och liv. En intressant bok där hon beskriver hur hämmad Ragnar är. Han vågar inte ta för sig, han vet sin plats.

Ragnar är enda barnet och skulle kunnat studera och blivit t.ex. arkitekt men vågar inte. Han nöjer sig med att bli möbelsnickare men vågar inte ens utöva sitt yrke utan blir slöjdlärare. Hans rädsla för att misslyckas är så stor att han inte tar minsta risk utan i alla lägen väljer den säkra vägen, den trygga stigen. Vem är han att förhäva sig? Han litar på staten till den grad att han tror att staten inte begår några misstag.

Hade Ragnar haft en annan bakgrund hade han kanske vågat mer. Nu är han en del av folkhemmet och tror inte något kan bli bättre än det är.

Men hur tänker och pratar han. I mina öron passar inte hans språk ihop med hans person. Det stör mig. Jag tycker att Lena Anderssons språk  (som ju alltid är mycket korrekt och nyanserat) skymmer personen Ragnar.

Det andra jag irriterar mig på är att hon har gjort Ragnar så fyrkantig. Han är en "besserwisser" som inte ifrågasätter något i samhället men har ett förskräckligt humör. Han tycker om sina två barn men älskar han sin fru - tveksamt. Relationen till barnen är inte heller okontroversiell. Han vill bestämma och kontrollera men inte lyssna.

Vad vill Lena Andersson säga med denna bok om folkhemssossen Ragnar? Menar hon att socialdemokratin har lagt en våt handduk över hela vårt folk? Är vi så stukade att vi inte en gång har en egen vilja? Eller är det en uppgörelse med hennes egen uppväxt?

Intressant bok som var rolig att lyssna till på vår resa till Sundsvall men inte i klass med hennes två senaste romaner.

Heldag på Djurgården

2004 slog en stor våg in över bl.a. Thailand. Totalt omkom en kvarts miljon människor, 543 var svenskar. Till deras minne har man gjort ett monument längst ut på Djurgården.

Snyggt minnesmärke, enkelt och naturnära. Kommer säkert att bli ännu finare när blommorna man planterat slår ut - blålila blommor som ger associationer till både hav och vågor. (Hoppas bara inte gräset torkar - såg vissa tendenser).

Arrangerad bild med tänkta blommor

Vi ägnade hela dan åt Djurgården. Först båt till Blockhusudden, lunch på Blockhusterasssen och kaffe med doppa i Thielskas trädgård.

 SLs nys färga?

Sen promenad utefter Djurgårdsbrunnskanalen där vi först stötte på en massa sjuka ekar med vita blad, innan Annas mörkhyade syster Carlota dök upp. Under sommaren finns det flera statyer av konstnären Jaune Plensa på Djurgården men vi mötte bara Carlota.

 

När vi så kom till Strandvägen träffade vi på det här glada gänget.

Sen avslutade vi dagen med pubmiddag innan vi åkte hem och intog soffläge.

Agneta Pleijel

Det är lite konstigt att jag aldrig har läst något av Agneta Pleijel - en svensk, välkänd författare, bara några år äldre än jag - omskriven och prisbelönt. Så när en av mina bokcirkelkompisar berättade att hon köpt (!) Pleijels nya bok "Doften av en man" eftersom hon ville läsa den direkt, inte vänta i en lång bibliotekskö, trodde jag det var ett tips jag inte kunde missa.

"Doften av en man" visade sig dock vara den andra boken i en självbiografisk serie. Jag började med del ett "Spådomen - en flickas memoarer". Boken handlar om Agneta Pleijels uppväxt, huvudsakligen i Årsta och Lund, men mest handlar den om hennes föräldrars äktenskap - ett eländigt äktenskap där livet blev svårt även för barnen. Alla är så oföretagsamma och mammans ilska mot sin man verkar aldrig gå över.

Det är en ganska tråkig bok. Allt förefaller så trist, ett liv helt utan glädjeämnen. Visst finns det igenkänningar med mitt eget liv men vi kommer från helt olika miljö och med yttre mått mätt kommer Agneta P från mycket finare miljö.

Jag känner mig väldigt kluven. Bra men tråkig blir mitt omdöme och jag tror jag väntar ett tag med den bok jag egentligen hade tänkt läsa "Doften av en man" - det kan bli för mycket jämmerdal.

Sommarlov

Nu är det sommarlov - kurser, bokklubb och bridgespelande är  slut för terminen. Nästa vecka börjar sommarlivet - västkustlivet, badlivet och fisket. Hoppas bara inte sommarvädret är slut - det måste väl finns mer på lager. Det skulle vara trevligt med en midsommar utan regn och blåst.

Sommarlov i stan går inte av för hackor, särskilt inte när det är högsommarvärme. 

Halva dan tillbringas på balkongen men vi hinner också gå ut och äta titt som tätt...

Inte gröt utan risotto

.. upptäcka nya delar av stan...

Husarviken

Fika på en parksoffa

.. ta en båttur i skärgården...

Lilla skärgårdsturen 

...titta på när ett barnbarn spelar fotboll...

Helenelunds IP

.. besöka ett och annat museum...

Hukusai på Millesgården

.... och spela bridge utomhus.

Näringsintag

En bok om en bok

Vårterminens sista bokcirkelbok - "Fallet Meursault" av Kamel Daoud - var en "lager på lager" bok, där allt går in i vartannat på ett svårbegripligt sätt. Precis så uppfattar jag också bokomslaget med flera lager ovanpå varandra där bokens eller böckernas personer kastar långa skuggor.

"Fallet Meursault"  är en bok om Camus bok "Främlingen" - januaris cirkelbok. En metaroman - en bok om en bok. "Främlingens" berömda inledningsmening "Mamma dog idag" får direkt en blinkning från Daoud med orden "Mamma lever än i dag". Jag började läsandet med att läsa "Främlingen" för tredje gången.

l

I det ännu ofria Algeriet skjuts en av landets urinvånare av en "svartfot" - en fransman. Mannen som skjuts har inget namn. Han kallas bara "araben". Att inte ge offret ett namn är att förnedra honom. Det är övermaktens sätt att  förminska människorna i Algeriet, att säga att de är underlägsna fransmännen. Så uppfattar jag att Daoud tycker. Jag tänkte inte så när jag läste "Främlingen" men nu håller jag med Daoud.

"Fallet Meursault" är mycket intressant, nästan spännande men det är också en svår bok som kräver både reflektion och eftertanke. Jag har aldrig tidigare läst en liknande bok. Bra att maken och jag är med i samma bokklubb och kan diskutera och hjälpa varandra med tolkningar.

Modern och brodern till den skjuten araben får en chock när de får veta vad som hänt. En chock de aldrig kommer över. Mordet (för det är väl ett mord - i bland tvivlar jag eftersom man aldrig hittade någon kropp) kommer att kasta skuggor över deras fortsatta liv och binda mor och son samman på ett osunt sätt.

Det går 20 år innan arabens lillebror hämnas sin bror och det är en hämnd mot fransmännen som folk, inte mot den verkliga förövaren - han är ju redan halshuggen. Först i samband med detta nya mord, får mor och son upprättelse.

Har det någon betydelse att allt sker vid samma klockslag? Båda morden sker klocka två och araben skulle ju kunnat fått namnet för två, Zoudj, två, analogt med hur Fredag  fick sitt namn i Robinson Cruse, eftersom det handlar om en duo, han och jag - som det står i boken. Då hade araben i alla fall haft ett namn. Den verkliga orsaken till att Haroun (arabens bror) sedan fängslas var att han inte deltog i befrielsekriget (inte för mordet på en fransman) - precis som det vid det första mordet (det i Camus bok) var Meursaults behandling av sin mamma som ledde till att han halshöggs. Morden i sig bestraffas inte - förmodligen för att de inte riktar sig mot de "egna".

Det är svårt att förstå vad boken egentligen handlar om. Är det Algeriets befrielse? Är det att man aldrig kan bli fri?  Eller att det aldrig blir som man tänkt sig - inte efter ett krig, inte heller efter en hämnd. På ett ställe skriver Daoud att "Algerierna äter sitt land" - menar han då att befrielsen inte gav det algeriska folket någon riktig frihet eller menar han att de inte kan förvalta sin frihet? Vår huvudperson blir ju inte heller fri efter sin hämnd.

Haroun är en främling - han äger inget - precis som Meursault inte heller gjorde. Vill Daoud därmed visa att människor trots allt är lika även om de tillhör olika folk. Det finns mycket utrymme för tolkningar i denna bok.

Daoud vänder sig, i sin berättelse, till Camus. Är Daud och Haroun samma person och Camus och Meursault (främlingen) samma person eller är boken enbart ett enkelriktat samtal men Camus?

Boken avslutas med att förklara att namnet Meursault på arabiska el-Merssoul betyder budbäraren men vilket är budskapet? Det blir något att diskutera i bokcirkeln.

"Mordet han begick liknar en försmådd älskares dåd, en älskare besviken på ett land han inte får äga" skriver Daoud om det mord  främlingen begår.

Sen avslutade vi bokcirkelåret på traditionellt sätt med lunch på Cul de Sac.

Befogade protester

1954 flyttade jag till Kaverös, en nybyggd stadsdel i västra Göteborg. En lyckad flytt. Vi fick större lägenhet, (2 rum och kök), vi fick badrum och toalett och jag fick massor med kompisar.

Efter två år började jag i tredje klass i Högsboskolan. Då fick jag och mina klasskamrater busskort. Med busskortet kom friheten - vi kunde åka gratis på buss och spårvagn. Det utnyttjade vi ofta. Tog 56-an in till stan. Att låta en 9-åring åka in till stan själv var den naturligaste sak i världen. Föräldrarna jobbade och jag fick i princip göra vad jag ville.

Det läskigaste vi gjorde (som jag minns det) var att åka till Naturhistoriska och titta på de siamesiska tvillingarna. Det var mycket mer spännande än att gå på bio. Söndagsmattinéerna med åtföljande bakelse på Brautigams var annars ett återkommande nöje.

Detta äventyr (att titta på tvillingarna) vill man inte längre låta barn uppleva.

Politikerna har föreslagit att man ska gallra ut och förstöra mänskliga kvarlevor från museet. Vissa ska återbegravas (har de någonsin varit begravda?) - gäller bl.a. de siamesiska tvillingarna. Personalen på museet känner sig överkörd. Det gör jag också!

Funderar på att skicka in en protest. Jag vill ha möjlighet att återigen uppleva den kittlande känslan i magen när jag närmar mig burken med det gulnade innehållet på hyllan längst ned till höger i "det" rummet. Och jag vill ha möjlighet att visa mina barnbarn det som under ett antal år var så fascinerande och spännande i mitt unga liv. 

Det måste väl finnas väsentligare saker för politikerna att ägna sig åt än att förstöra gamla minnen. Jag protesterar!