Anti

Jag tror att kravet på munskydd blott och bart är symbolpolitik. För att ge intryck av handlingskraft har man nu bestämt att alla ska ha munskydd i kollektivtrafiken oavsett när man åker och hur många människor som är i samma vagn.

Själv åker jag nästan alltid båt till stan - en båt med få passagerare. Men eftersom jag är en lydig och foglig medborgare tog jag naturligtvis på mig den blå lappen när jag gick över landgången igår. Sen satte jag mig alldeles vid fönstret, helt själv, utan närkontakt med andra och andades genom det äckliga munskyddet. I öronen stoppade jag mina buds (hörlurar) och lyssnade på "En gentleman i Moskva".

Efter 25 minuter gick jag av båten vid stadshuset och redan på landgången tog jag av munskyddet. Ville inte ha det på mig en minut längre än nödvändigt. Tyvärr råkade jag komma åt min högra hörsnäcka när jag tog bort snöret jag hade bakom örat. Hörsnäckan åkte ut och rakt ner i plurret. Fruktansvärt irriterande!

När jag berättade vad jag råkat ut för, visade det sig att maken tappat sin keps när han skulle ta på sig sitt munskydd och dottern sina glasögon.

Jag tycker FHM borde ha låtit munskyddsregeln åtföljas av rekommendationer hur man ska handskas med mössor, halsdukar, glasögon och hörlurar innan man sätter på eller tar av munskydd. Tror inte man beaktat alla de olägenheter vi medborgare kan råka ut för när man över våra huvuden bestämt att vi måste ha munskydd.

Nu googlar jag för fullt för att kunna köpa en ny högersnäcka men hamnat i en djungel av olika modeller och har svårt att få klart för mig vilken höger som passar i hop med min vänster.

Blommor

När jag gick hemifrån idag visade termometern plus tio! Vårjackan åkte på. Utomhus tittade årets första snödroppar och vintergäck fram. Man blir alltid glad när man ser de allra första - man vet vad som väntar runt hörnet.

Än mer vårkänsla fick jag när jag fick syn på ett helt fång mimosor utanför en blomsteraffär.

Blev tvungen att gå in i affären och se mig om bland fina tulpaner i ovanliga färger. Det visade sig dock att blommorna var färgade. Jag köpte med mig en hem.

Apropå färgade blommor så minns jag när min lärarinna i femte klass satte en vit nejlika i rött bläck och en annan i blått. Nästa morgon hade blommorna sugit upp bläcket och de yttersta kanterna på blommorna hade blivit blåa resp röda. (Tror hon ville illustrera hur kapillärkraften fungerar.) Jag tyckte blommorna blev jättefina. Expediten i blomsteraffären berättade att de fortfarande gör så för att få färgeffekter i buketter - fast nu använder man inte längre bläck utan har specialfärger.

Men "blommorna för dagen" var ännu inte slut. När jag kom hem låg där ett nytt nummer av min favorittidning och väntade - tidningar "Vi". De ville att man skulle rösta fram Sveriges nationalblomma via sajten svenskbotanik.se - men det blev för svårt. Alla var fina. Detta "hedersuppdrag" fick jag överlåta till andra.

Gnocchi med taleggio och broccholi, recept 3

Det tredje receptet jag lagade från min julklappskokbok blev en rätt med gnocchi och taleggio som stomme.

Gnocchi har sitt ursprung i Italien och kan göras på potatis, mannagryn, vetemjöl eller brödbitar. I Italien äts den som förrätt eller som alternativ till soppa och i Rom med omnejd som alternativ till pasta. Men, enligt mitt förmenande, är det ett uselt surrogat till pasta - känns väldigt torrt. Jag gjorde inte mina gnocchi själv utan plockade en påse direkt ut kyldisken.

När alla ingredienserna var stekta skulle jag smula ned Taleggio i rätten. Taleggio var en ny bekantskap som beskrevs så här när jag googlade: "Taleggio är en halvmjuk, kittost som fått sitt namn efter dalen Val Taleggio i Lombardiet i norra Italien. Osten har ett tunt skal och en kraftig arom, men smaken är mild och förvånansvärt fruktig. Det är en ost med rejäla anor, och har funnits sedan antiken, och är således en av de allra äldsta mjuka ostarna vi känner till. Redan den gamle tänkaren Cicero nämner osten i sina texter." Alltså en ost fin som snus men ganska smaklös.

Jag började med vitlöken som jag stekte tillsammans med broccholin. Sen stekte jag gnocchin i smör på ganska hög värme, hällde tillbaka broccholin i pannan och smulade ned osten och lät den smälta. Sen var det dags att krydda med salt och peppar och så var hela anrättningen klar. En ganska enkel och snabblagad rätt.

Resultatet blev en middag som var helt ok men aningen torr och lite smaklös - trots den fina osten och vitlöken.

Maken tyckte jag borde gjort en sås och hällt över. Det är möjligt att det skulle satt lite piff på anrättningen. Jag kunde ju gjort ostsås på taleggion. Trots att ingen av oss blev överförtjust var det roligt att pröva denna annorlunda anrättningen. Dessutom var den säkert bra för miljön eftersom den var helt vegetarisk. Men i kväll blir det sushi!

Papperslappar

När livet har gått i stå, när ingenting händer - då är det bra att ha gamla opublicerade inlägg att ta till. Här kommer ett sådant som jag skrev för över ett år sedan - precorona

Så trevligt man kan ha med några små papperslappar.

En kortlek med 52 kort, som är lika över hela världen, som kan användas i hur många spel som helst, som man kan ha roligt med tillsammans med både gammal och ung - en genial "uppfinning".

Dessa 52 kort kan man ägna timmar och åter timmar åt att lära sig behärska i avancerade spel som bridge eller 5 minuter för att lära sig lätta spel som "Finns i sjön".

Mina 5-åriga barnbarn ser fram emot att vi träffas och "drar en spader". De har nu utvecklats från "Finns i sjön" till "Vändtia" och vidare till "Skitgubbe". Snart klår de mig i alla spel.

Sist vi spelade "Skitgubbe" satt vi alla med bara några kort kvar på hand. Utgången var osäker men när lillkillen kom in behandlade han korten så bra att jag häpnade. Han började med att spela ut sina triumf, som motståndaren måste ta upp. Sen avslutade han med en hacka och vann. Snyggt spelat - säger jag.

Nu har maken och jag, för första gången på kanske 10 år, spelat bridge tillsammans med goda vänner. Så trevligt det var. Tänk att de (våra vänner från Gotland) lyckades med något jag har misslyckats med i över två år - att få maken att spela bridge och medge att det är roligt.

Nätspel med rundpass - något blev fel

Vinterland

Lotta Olsson, som recenserar deckare i DN, hade läst en strålande debut och väntade otåligt på en uppföljare.

Men trots de fina orden från Lotta Olsson ville jag vara övertygad om att boken skulle passa mig. Därför kollade jag ytterligare en recension. När jag läste att "Vinterland är en riktigt bra kriminalroman som jag gärna rekommenderar till den som vill ha en spännande deckare under julhelgen."  var det inte längre något att tveka om.

Boken jag kollat upp var den danska deckaren "Vinterland" av Kim Faber och Janni Perersen. Men trots min "djuplodande" research blev det ingen succé.

Mitt i Köpenhamn sker en terroratack med många dödsoffer. Samtidigt sker ett dubbelmord i en stad på södra Själland. När de två brotten kan kopplas ihop drar man igång hela batteriet och ger sig ut på terroristjakt. Poliserna är så duktiga, så orädda och dessutom fantastiska skyttar. Allt är, i mina ögon, en orealistisk machohistoria med mycket våld och många lösa trådar.

I boken finns också en intressant bihistoria - vad ska man göra med gamla föräldrar? Pappan till en av poliserna har blivit dement och klarar sig inte själv. Under en övergångsperiod flyttar därför polissonen tillbaka till sitt föräldrahem för att ta hand om sin far. Samtidigt leder han mordutredningar och har ett äktenskap som håller på att krackelera. Vem klarar något sådant?

Nej, Vinterland var inte i min smak men heller inte en bok som får underkänt. Betyget blir två av fyra.

På väg ut i kylan

När livet snubblar

För ett tag sedan läste jag Niklas Rådström bok "Som inget redan hänt", där han berättar att han åkte till sjukhuset med en ond stortå och fick veta att smärtan i tån hade sin grund i en mycket allvarlig sjukdom.

Sen berättade Göran Greider att han varit krasslig under våren utan att kunna få någon diagnos. När man till slut funnit att också han led en mycket allvarlig men behandlingsbar sjukdom kändes det som en lättnad.

Nu har även maken drabbats. Han var helt frisk när han kom att tillhöra en grupp män som skulle screenas i en undersökning kallad "Stockholm 3". För hans del ledde det till operation och konvalescens. Men tack vare screeningen hoppas och tror vi att han kommit lindrigt undan. Jag som alltid varit av åsikten "hälsan tiger still" (man ska inte leta efter sjukdomar) har så smått börjat ändra uppfattning.

Men så har vi det här med Coronan. Numera får man inte bara hjälp att bli frisk när man åker till sjukhus, man löper också risk att bli smittad. Otaliga har fått Covid på sjukhus. Det gick inte att bli vaccinerad innan operationen så det var bara att ta skeden i vacker hand och bygga upp en inre skyddsbarriär - för vem skulle sköta den nyopererade om sjukvårderskan fick C.

Glöm allt men inte mig

Brukar försöka lyssna på Lundströms bokradio på lördagmornarna men fastän jag tycker om programmet händer det väldigt ofta att jag slumrar till. Förra lördagen när Philomène Grandin var gäst lyckades jag i alla fall hålla mig vaken.

Philomène G pratade om sin bok "Glöm allt men inte mig" som handlar om henns  och pappans, Izzy Young, liv och relation. Ett bra program om en bok som verkade intressant.

Izzy Young växte upp i Brooklyn men levde 40 år i Sverige. Förutom dottern var det sin folkloreaffär i närheten av Mariatorget som var hans liv. En gång för länge sedan upptäckte han Bob Dylan och när BD fick nobelpris blev både far och dotter inbjudna till Nobelbanketten.

Boken är en dotters kärleksförklaring till sin pappa. De levde mycket nära varandra och när IY blev gammal och dement blev han som ett barn till sin dotter. Hon skriver om det fina i deras relation men ryggar inte för att också skriva om hur tufft det kan vara att ta hand om en dement förälder och hur fattigt och svårt ett liv utan fast inkomst kan bli. Philomène Grandin skriver så ömsint och vackert om en fin far- dotterrelation i en mycket läsvärd bok med vackert språk.

På kvällen (natten) när jag läst ut boken och gått till sängs började jag med morgontidningen (!) och då dök de upp igen Philomène och hennes pappa Izzy. Bra, för boken är värd all uppmärksamhet.

Vinter

I år har vi vinter i Stockholm men jag är ingen älskare av snö och kyla - fick nog under de 35 år vi bodde i Norrland.

Bland det värsta jag vet är isiga gator och än värre - is täckt av ett lager nysnö. Men eftersom jag numera alltid bär en liten väska över axeln är jag i alla lägen förberedd och garderad för förrädisk is - i väskan ligger mina broddar.

Men en vinter, så fin som den vi har i år, kan även en göteborgare njuta av. Mycket snö och mellan fem och tio grader kallt. Perfekt vinterväder och roligt för alla som vill sporta och det är det många som vill, inte minst i Mörtviken.

 

Man kan också utnyttja kylan och frysa in blommor till ljuslyktor. Så har en granne gjort för att dekorera våra portar...

... och gav på så sätt  mina födelsedagstulpaner ett andra liv.

The Dressmaker

Guldbaggegala eller film - vilket skulle jag välja? Jag började med guldbaggen och tittade tills man utsett "Bästa utländska film" sen lämnade jag galan. Kände mig nöjd. Vi, biogruppen, hade sett två av de tre nominerade filmerna i just denna kategori och  vinnaren "Till min dotter" hade jag gett fyra stjärnor av fyra. Kul.

Sen övergick jag till biogruppens nästkommande film "The Dressmaker". En absurd historia där handlingen utspelas i Australien. 

Australien i filmen såg precis ut som Australien i mitt huvud. Min bild av landet skapades när läste "Fem svarta höns" av Nevil Shut ("A Town Like Alice") för 30 år sedan. Sen sträcksåg (långt innan begreppet bingetitta var uppfunnet) äldsta dottern och jag filmatiseringen av boken. Vilken film och vilken bok!

I "The Dressmaker" kommer en vacker kvinna tillbaka till den plats där hon växte upp, till Australiens inland, och till sin gamla mamma. Allt är eländes elände men tack vare sin talang att sy kläder förändrar "Tilly" hela samhället och de flesta som bor där. Men för den sakens skull är det inte lycka och harmoni. Nej, det gamla kastar långa skuggor i detta komiska drama. Vi får uppleva hur viktigt det är med vackra kläder men här ryms också kärlek och hat, avundsjuka, en deckargåta, glädje och sorg - allt inslaget i humor. En trea på min fyragradiga skala.

Perspektiv

Vi hade promenerat till Hornstull i fint soligt snöväder på moddiga gator för att handla några nödvändigheter. 

Gick in i (den nästan folktomma) gallerian på gatuplanet, fortsatte sen nedför en trappa och rätt fram. Men det var en blindgång - slutade i en hiss som bara gick uppåt. Tog därför hissen upp till gatuplanet igen för att kunna orientera oss och sen gå rätt.

När vi kom upp till gatuplanet blev det total förvirring. Ingen av oss visste var vi var. Vi kände inte igen oss! Var totalt nollställda - båda två.

Efter att under ca 10 sekunder ha befunnit mig i denna totala förvirring såg jag en affär jag kände igen - på fel sida av gatan. Då lossnade allt och jag kunde byta perspektiv.

Gången vi gått igenom hade inte lett oss rätt fram utan svängt lätt till vänster och lett oss under gatan. Vi hade kommit ut ur ett helt annat hus, mycket längre bort på andra sidan gatan. Det som skulle ligga på vänster sida om oss låg nu på höger sida. Uppfarten till Liljeholmsbron, som vi just passerat, låg inte bakom oss, som den gjorde när vi gick in i gallerian, utan framför oss.

Så här måste det kännas att vara dement - tänkte jag. Man tror man vet var man är men  förstår ändå inte var man befinner sig. Känner inte igen sig. Kan inte lokalisera sig - vet inte åt vilket håll man ska gå. En mycket obehaglig känsla - nästan lite skräckfylld.

Så även om det är nyttigt att ibland byta perspektiv är det inte alltid roligt.

Vi fortsätter...

..att hålla distans men ibland gör vi det tillsammans med andra.

Efter en promenad utefter Långsjön i härligt snöigt väder sattes den upp - den medhavda grillen. Sen plockades korv och bröd fram.

Det är mysigt att grilla utomhus på vintern. Även om det tar lång tid innan grillen är klar att använda och fötterna hinner frysa till is är det värt att vänta.

Men engångsgrillar måste man ta hem och innan de kan plockas ned ska de kallna. Det tar lika lång tid för grillen att bli kall (ca 20 minuter) som det tar att få den varm. Det är då man plocka fram kaffe och julbullar!