En snackis

Konsthallen Liljevalchs har fått en tillbyggnad - en mycket speciell tillbyggnad, en mycket omdiskuterad och kritiserad tillbyggnad. Det är mästerarkitekten Wingårdh som tillsammans med glaskonstnären Ingegerd Råman ligger bakom utformningen - en stor betongklump med en massa små fönster.

Jag tycker inte heller att skapelsen är vacker men den måste ses både från insida och utsida, innan dom kan falla. Maken och jag tog färjan från slussen och promenerade sista biten för att titta på såväl hus som utställning och kunna ge ett initierat omdöme.

Kul med "skuggbilder"!

Tyvärr hade vi valt fel dag - omhängning och stängt för besök i tillbyggnaden. Vi fick nöja oss med en titt i shoppen och en kopp kaffe på den likaledes ombyggda Blå Porten.

Jag tyckte allt var sig likt på Blå Porten. Svårt att förstå att det kunde ta flera år att åstadkomma "ingenting". 

Blå Porten hade, sist jag var där, en fantastiskt fin servering i trädgården och en otroligt skramlig matsal inomhus och inget hade förändrats - fortfarande lika fint i trädgården och lika hög ljudnivå inomhus.

Stärkta av kaffe fortsatte vi mot stan via Djurgårdsstrand - en gammal väg med ett nytt innenamn. Snart bli det repris (måste ju se huset även från insidan) men då ska vi välja en måndag när det är gratis att besöka Stockholms, just nu, mest omtalade och omskrivna byggnad. 

Bibliotekarien i Magdenburg och hur Sverige fick en kronprins

Äntligen har jag kommit igång med lite nya böcker igen. Blev så tilltalad av Kerstin Ekmans "Löpa varg" att jag ville ha kvar boken i tankarna ett tag.

Jag började med Gunnar Bolin - kulturjournalist, författare, krönikör och kritiker. Han har jobbat på Sveriges Radio i massor med år och har nu sammanställt några av sina reportage i boken "Bibliotekarien i Magdenburg". En mycket trevlig och underhållande bok där Gunnar B bjuder på sig själv.

Sen fortsatte jag med Klas Östergrens "Två pistoler". Boken handlade om ryttmästare Munk - han som såg till att Sverige och Gustav III fick en kronprins. Lite trög början men när man väl kommit in i historien blev den riktigt bra. Vi fick följa hur ryttmästare Munk hjälper kungen att få till det hela. Men vi får också "träffa" en gammal ryttmässtare i Venedig där koleran oroar och skrämmer honom. En intressant bok med ett fint, mycket fint, på gränsen till överdrivet fint språk men ett språk som passar till ryttmäsrarns tid.

Vinterstängning

I år, liksom alla andra år, tog vi en tur till stugan för att ställa iordning inför annalkande vinter. Det blev en lång bilresa bara för tre dagar men totalt sett underlättar det stuglivet. Vi behöver inte stänga och packa allt på en gång utan kan dela upp jobbet. Vi kan också se till stugan lite extra inför vintern och hjälpa till att "vinterstänga" bryggan.

Precis dragit upp rullgardinen

Det är mysigt att vara i stugan när det är mörkt på kvällarna. Vi kan elda i öppna spisen och höra hur höststormarna tjuter utanför dörren men själva sitta inne i stugvärmen och lösa korsord. Vi hann också med ett avbrott i stuglivet - åkte till storstan (Lysekil) där vi blev bjudna på tapasmiddag.

Av någon konstig anledning fick jag inte mycket gjort fastän jag inget gjorde!!! Innan jag reste hemifrån hade jag laddat upp med flera böcker men trots att jag inte rörde ett finger fick jag ändå inget läst. Tur att vi i alla fall kunde lyssna på en intressant bok på vägen. Den här resan hade vi Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" i "bilradion". Blev en naturlig fortsättning på vår förra resa då vi lyssnade på Anna-Karin Palms biografi över Selma. Jag imponerades av Gösta Berling! Hann dock bara med en tredjedel av boken. Vi får fortsätta om ett halvår.

I Falun sitter Selma staty

En av kvällarna tittade jag på TV-programmet Babel och hörde Theodor Kallifatides säga att de enda två nobelpristagare han tyckte om var Albert Camus och Selma Lagerlöf. Också jag gillar Camus och Lagerlöf men varför vara så begränsad - undrar jag. Blev förvånad över hur Kallifatides uttryckte sig - tror egentligen inte han menade vad han sa.

Allt flöt på ända tills maken skulle tömma husets alla rör och ledningar på vatten (om det inte blir ordentligt gjort fryser allt sönder). Då krånglade det något förskräckligt. Fastän vi gjort vad vi kunnat för att förenkla tömning av vatten var det krångligare än någonsin - och vi som hittills varit så nöjda med hur "vår" rörmokares fixat till allt. Målet att åka klockan tio var bara att glömma. Men klockan tio på kvällen var vi i alla fall hemma i stan igen.

Mera Plensa

Det märks att jag börjat på Birkagården igen - har fått mycket mer att göra.

Vår lärare tipsar och tipsar. Förra veckan besökte jag Benhuset och Konstakademien. Dessförinnan tittade vi på en utställning med  Plensas "flickor".

Den spanske konstnären Jaume Plensa har blivit otroligt populär. Vet inte hur många gånger jag stött på Anna och hennes systrar och kusiner. Hon finns/fanns på Tjörn, på Djurgården, på Stureplan och just nu står Carlota på Vanadisplan.

Under hösten pågår en utställning med denne Jaume Plensa på ett galleri i närheten av Vanadisplan och så länge utställningen pågår kommer Carlota att stå mitt på den öppna platsen. Jättesnygg placering - hoppas hon får stanna kvar.

Inne på galleriet fick vi en lektion hur Plensa gör när han skapar sina huvuden. Alla de unga kvinnorna har olika förebilder men gemensamt för dom alla är att de blundar. Begrundar livet - tittar inåt.

Att han är oerhört populär går inte att ta miste på.

Soffor

En vanlig vardag åkte jag in till stan för att gå till konstakademien och tittade på Karin Ohlins utställning "Efterbild" - tips från vår lärare.

Direkt när jag gick in i rummet blev jag besviken - tyckte hennes tavlor såg kluddiga ut. Papper ovanpå papper, tejp och överlappningar. Sen läste jag lite om hennes "molntavlor" och ändrade delvis uppfattning. Tyckte nog trots allt att molnen var intressanta men det kändes som hon använder samma teknik som de som gör marmorering - pelare målade så att de ska ge intryck av marmor.

Sen, när jag lämnat konstakademien, fortsatte jag till Kungsträdgården för att tittade på deras fina planteringar...

.... och då "upptäckte" jag de personliga sofforna som stod utplacerade. Kändes nästan som i England - en soffa till minne av en kändis. Trevligt tradition som jag gott tycker vi kan importera.

Ett och ett halvt år ...

... har gått sen jag senast satte mig på tåget för att åka till Sundsvall och spela kort. Så roligt det var att träffa kamraterna igen! När vi väl sågs kändes allt bekant - alla var sig lika.

Vad som inte var sig likt var Sundsvalls station - kände knappt igen mig. Järnvägsstationen var om- och tillbyggd. Den hade "integrerats" med busstationen för fjärrbussar. Snyggt och fräscht - ett riktigt lyft - fast nedgrävt under marknivå.

Även om jag inte spelat plump med mina arbetskamrater på länge har jag smygtränat - spelade med barnbarnen i somras.

Att denna extraträning skulle ge sån utdelning var dock inget jag räknat med. Den här gången var jag överlägsen. Har aldrig hänt förut - brukar normalt hamna på någon av jumboplatserna. Men inte den här gången! Utan att förhäva mig skulle jag vilja använda ordet utklassning! Så roligt att för en gångs skull få njuta av segerns sötma.

Efter utflykten kändes det skönt att bli välkomnad hem på en lammgryta.

Köpenhamn

Vi ägnade en dag av vår "Köpenhamnstid" åt Karin Mamma Andersson, resten av tiden tillbringade vi inne i Köpenhamn - en urmysig stad.

Vi promenerade runt och ....

"Den svarta diamanten"

... klättrade upp i Rundetornet och ...

... besökte Glyptoteket och tittade på fin konst men vi fikade inte! (jättekö) och ...

Claude Monet

P S Krøyer

... åkte båt på stans "kanaler" och

...  avslutade besöket med en tur till "fristaden" Christiania (som vi gör praktiskt taget varje gång vi åker till Kongens by).