Nya ögon

Varje tisdag åker jag till Portiken och varje fredag åker jag till Vällingby. Båda gångerna och på båda ställena spelar jag kort.

Vällingby

Sen jag flyttade till Stockholm har bridge blivit mitt nya fritidsintresse. Det är svårt och det är roligt. Man kan tycka att jag borde vara ganska duktig vid det här laget, speciellt som jag också spelar en hel del på nätet och dessemellan läser på om budgivning och spelstrategier, men så är inte fallet.

Vällingby

I fredags var vi 28 stycken som spelade i Vällingby - 7 bord med två par per bord. Alla möter inte alla men många spelar samma brickor och bud och resultat borde bli, om inte identiska, så i alla fall hyfsat lika. Men resultaten kan skilja sig åt ganska mycket.

Allt hänger på budgivingen, som avgör vilka poäng man får, och på hur man behandlar sina kort. Det är så man skiljer agnarna från vetet och jag måste tyvärr både inse och erkänna att jag ofta tillhör bottenskrapet.

Men ibland går det riktigt bra. Vi har kommit tvåa en gång och fyra en men vi har också kommit sist.

Ända sen i somras, när jag tappade mina glasögon, har jag haft vissa svårighet att skilja kortvalörerna åt och hela tiden fått fråga vilket kort min partner har. Det behövde jag inte i går. I går såg jag allt hur bra som helst och detta tack vare mina nya, dubbelslipade glasögon.

Gläder mig att se så bra men min förhoppning att god syn skulle kompensera dåligt spel var allt bra fåfäng. 

De nya ögonen fungerar också i solsken

Blomsterprakt

Precis nu, i mitten av maj, är naturen som finast - allt är så ljust och det blommar som mest. Det är då (nu) man ska åka till ett naturreservat.

Förra året blev jag rekommenderad att åka till naturreservatet Sandemar, en dryg halvtimmas bilresa bort. Vi åkte dit första veckan i juni men det var en vecka för sent. På stående fot bestämde vi oss då för att åka dit igen 2024, men inte i juni utan i maj.

2024-års besök blev en fullträff. Strålande sol, lagom varmt och en blomsterprakt som heter duga.

Så många Kungsängsliljor!

På hemvägen stötte vi på en vedkap från Australien som naturligtvis måste prövas.

Fick du med det?

Nu är den 15 maj 2025 inbokad. Det bli svårt att slå den 16 maj 2024 men man vet ju aldrig.

Köttgryta

I skolköket fick vi ibland laga Pot-au-Feu men sen jag slutade realskolan 1964 tror jag inte denna kött- och grönsaksgryta stått på bordet hemma hos oss en enda gång.

Nu har grytan gett namn åt en film och i går var vi på bio och såg den - "En doft av kärlek - Pot au Feu". När vi efter två timmar lämnade biografen, bestämde vi att träffas till hösten och tillsammans laga vår egen Pot au Feu.

"En doft av kärlek" var en fantastisk matfilm. Tror den första halvtimmen enbart handlade om matlagning och grönsaksupptagning. 

I ett vackert gammalt kök på ett slott någonstans i Frankrike lagas de mest fantastiska rätter. Det är kokerskan Eugénie som lagar och slottsherren som komponerar rätterna. De samarbetar perfekt.

Kokerskan och slottsherren har levt och lagat mat tillsammans i 20 år. De behöver inga ord för att förstå varandra. Greven vill gifta sig med Eugénie men hon tackar nej och tackar nej. Hon vill ha möjlighet att låsa sin dörr ibland. Men greven jobbar vidare (han verkar inte ha något "riktigt" jobb). Han prövar hela tiden nya tillvägagångssätt för att få sin älskade att vilja gifta sig med honom. Kärlek och mat hör ihop så väl i det riktiga livet som i sagofilmens värld.

"Pot-au-feu" var en fantastisk orgie i matlagning ungefär på samma sätt som "Babetts gästabud" men den var också en fin och vacker kärleksfilm. Att vara lycklig i stunden, inte längta efter något annat är, enligt greven, verklig lycka även om han uttrycker det med andra och bättre ord än jag gör.

När filmen var slut skulle även vi ha något i våra magar. Vi hittade ingen fransk restaurang men vi hittade ett modernt ställe, som passade oss bra.

Inga franska vibbar men god mat

Är den grön?

Promenerar man uppför Avenyn i Göteborg möts man av tre stora gula byggnader - konstmuseet, konsthallen och stadsteatern. Men ju närmare Götaplatsen man kommer desto mer avviker stadsteatern i färg från de två andra byggnaderna. Är stadsteatern verkligen gul eller är den möjligen grön?

Vart femte år har min gymnasieklass studentjubileum. Vi har alltid inlett våra jubileer med ett gruppfoto från skoltrappan men inte denna gång.

Vad döljer sig i påsen?

Jo, vår entrédrink

I år, när det gått 57 år sen vi tog studenten, firade vi för första gången utan lärare. Vår mattelärare, som alltid ställt upp, var upptagen med att planera sitt eget studentjubileum. Hon skulle fira 75 år! Låter lovande - många jubileer kvar.

Vi bröt därför vår gamla tradition att samlas på skolgården och träffades i stället på Götaplatsen. Där, på Stadsteaterns trappa, tog vi vårt traditionella gruppfoto.

 

Om en klass ska kunna jubilerar så ofta som vi (endast 2 år sen vi sist sågs) krävs det en jubileumskommitté som gillar att ordna fester och visningar. I år hade kommittén engagerat stadsteaterns chef för guidning av teatern. Det blev en mycket intressant rundvandring.

Stadsteatern stod klar 1934 och har blivit en ikoniska byggnad i stan. Jag har varit där många gånger. Minns speciellt "Sandlådeperioden" då bl a. Kent Andersson hade sin storhetstid.

Skulle jag besökt stadsteatern idag skulle jag dock inte kännt igen mig för hela teatern har byggts om. Antalet åskådarplatser har minskat men scenerna har blivit fler. 

Teatern har också fått nya restauranger.

I samband med ombyggnaden bytte man ut det murbruk som fanns mellan tegelstenarna och ersatte det gråfärgade bruket med grönt. Teatern återfick då sitt gamla utseende från 1934. Förklarar att den gula tegelbyggnaden idag ser grön ut. I mitt huvud kommer den dock att förbli gul.

När vi tittat runt på teatern och fått dess historia berättad för oss var det dags för middag i en av de nya restaurangerna.

Sen fortsatte kalaset med jubileumstårta och de 57 år gamla välkända historierna som hör till varje jubileum.

För min del avslutades festen med att min "gamla" skolkamrat och jag promenerade till vårt hotellrum och fortsatte att prata.