Ute i förorten

Vi har nästan alltid åkt in till stan när vi vill gå ut och äta men nu har det öppnat en ny bistro och vinbar i Midsommarkransen. Dottern tyckte vi skulle gå dit och när kunde det passa bättre att göra ett premiärbesök än när hon fyllde år. Så två dagar före den stora dan träffades vi och ytterligare två familjemedlemmar där.

Midsommarkransen är en trevlig stadsdel som inte ligger långt från Gröndal - nästan gångavstånd, men inte riktigt.

Det var inte bara en ny restaurang vi fick prova på utan också en massa ny mat - i alla fall för mig. Var tvungen att fråga vad ramslökschurros, crudité av vårprimörer och råmarinerad hamachi var. Till slut bestämde vi oss för att dela på sex olika förrätter men ...

.... till huvudrätt vågade ingen av oss chansa. Alla valde bräserad lammbog, potatispuré, ramslök och grillad vårlökar från Skilleby trädgård. Lät gott och var gott. Lammbog kändes tryggt.

Trevligt att de öppnar små restauranger ute i förorten - tror vår hade ramslök som specialitet för det var något grönt i nästan varje rätt.

SM

 Vem ska få alla dessa pokaler?

I helgen var det Skollags-SM i schack. Då kom det ungar från lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet åkande, från när och fjärran, till Åkersberga för att tävla.

Jag hade åtagit mig att skjutsa familjens schackspelare dit första dan och köra honom hem den andra. Åkersberga ligger halvvägs till Norrtälje så det blev en ganska lång åktur men ändå kort jämfört med de som kom från Småland.

Inför hemresan kom jag i så god tid så jag fick vara med på prisutdelningen - kul eftersom Adolf Fredrikslaget vann mellanstadietävlingen.

Alla som fick åka hem med pokal får ställa upp i Nordiska mästerskapet i september men då ställer inte jag upp. Orkar inte köra till Helsingborg - tyckte ju det var långt till Åkersberga.

Ännu mera Bloomsbury

När jag läst ut Virgina Woolfs bok "Mrs. Dalloway", ville jag veta mer om Bloomsburygruppen. Lånade därför boken "Ta sig frihet" som Ingela Lind skrev till utställningen "Bloomsbury spirit" på Artipelag 2018.

Jag läste boken innan jag besökte utställningen men eftersom det gått 8 år sen dess hade jag humnit glömma det mesta (undrar vart sånt man glömmer tar vägen). Det var tid för omläsning.

"Ta sig frihet" är en bok om  Bloomsburygruppen som sådan men också och de enskilda medlemmarna - mycket intressant och informativ. Jättebra skriven. Det var så roligt att läsa den igen - blev mycket imponerad både av Ingela Linds sätt att skriva och av hennes analyser.

Målning av Duncan Grant

Bloomsburygruppen var en löst sammansatt grupp av intellektuella och konstnärliga människor vars geografiska mittpunkt var stadsdelen Bloomsbury i London. De levde ett "fritt" liv som jag skulle kalla bohemiskt men Ingela Lind hävdade att dom inte var bohemer - kanske för att dom alla arbetade hårt. De tillhörde samhällets elit och var duktiga på det mesta men det praktiska, som matlagning och städning, fick anställda sköta om. Maten lagades i källaren och personalen fick sova på vinden där det var kallt på vintern men kokhett på sommaren.

Många ägnade sig åt filosofiska frågor, några var konstnärer, flera var författare och en var ekonom (J M Keynes) - nästan alla var passifister.

Virginia Woolf och Clive Bell

Clive Bell, som var gift med Virginia Ws syster Vanessa, menade att livet handlar om att söka sanningen och fastslå "sanningen" (Civilisation 1928):

Endast förnuftet kan övertyga oss om de tre grundläggande sanningar utan vars erkännande det inte kan förekomma en verklig frihet:
att det som vi tror inte nödvändigtvis är sant
att det som vi gillar inte nödvändigtvis är gott
att alla frågor är öppna.

"Alla' gillade de Ryska teatern

Så här såg Ingela Lind på Bloomsburygruppen 100 år efter dess storhetstid. Långsamt försvinner nästan allt som Bloomsburygruppen stod för. Det körs över av reklamen, råkapitalismen, populismen, fundamentslismen.
Bloomsberries sanningsideal har dränkts i en störtflod av troll och fejk news. På andra sätt påminner Bloomsburygruppens tid om vår. Våra rapporter om terror, krigshot  och bulnande nationalism liknar rapporter före första världskriget. Men gruppen släppte aldrig sina mål - friheten, upplysningen, den lekande människan och det civiliserade samhället.

Återstod att låna en bok om "Monk's house" och se filmen "Carrington" - igen, sen var jag redo att gå vidare till maj månads bokcirkelbok.

Samma sak i år igen!

I år gick allt som på räls när vi öppnade stugan - tror det var första gången vi inte hade något vattenläckage. Även inomhus såg allt fint ut - inga objudna gäster hade varit på besök. Jag drog en lättnadens suck.

Men det skulle jag inte ha gjort.

När vi skulle sätta på vattnet till lillstuga, där vårt Göteborgsbarnbarn skulle sova, sprutade det vatten rätt upp ur marken. Den nedgrävda vattenledningen måste ha spruckit under vintern. 

Här har vi läckage

Årets sommarstugeöppning var, med andra ord, likadan som alla andra års - vatteneländet slog till igen. Nu blir det till att än en gång kontakta "vår" rörmokare. Hoppas han inte gått i pension.

Men inte nog med det. När vi tittade runt såg vi vad Dave hade ställt till med. Stormen Dave som drog fram här på påskdagen hade härjat fritt, vilket satt sina spår.

Parasollen hade blåst av, av växthuset återstod bara skrot, cykeltältet fanns inte länge och en tall hade blivit knäckt.

En före detta parasoll

Återstoden av mitt växthus

  

Men allt det här får vi ta tag i till sommaren när det är mer än 9⁰ i vattnet.

En del badar i 9-gradigt vatten!

Sakralt kortspel

I höstas, när maken och jag besökte Sigtuna, fann jag det perfekta utflyktsmål för plumpgänget - nästan lika bra som Sandhamn. Så kul att alla hängde på när jag föreslog att vi skulle sammanstråla på Sigtunastiftelsen för en kortspelshelg.

Vi kom från nord och syd och träffades på Stora Gatan mitt i stan. 

Sen promenerade vi i samlad trupp till stiftelsen - tog kanske en kvart att gå. När vi installerat oss på våra rum tittade vi runt i stiftelsens många prång och gångar där man lätt skulle kunna villa bort sig.

Rådssalen

Biblioteket

Halv sex återsamlades vi i matsalen och åt en superb trerätters.

Sen var det dags för det allvarliga - att besegra sina kamrater i en ärofull match. Kände mig osäker på om vi skulle få sitta i de gemensamma utrymmena med spelkort men när jag, efter stor tvekan, frågade så visade det sig inte vara några problem alls. Vi blev hänvisade till mellanrummet - rummet mellan första och andra våningen.

När vi både spelat och snackat klart var det dags att lägga sig på örat. Nästa morgon åt vi en rejäl frukost och tittadet runt i omgivningarna, innan vi begav oss hemåt igen.

Redo för hemförd

.

Skandiaorgeln

1954 startade man en kärnreaktor på KTH. Reaktorn var placerad i ett bergrum långt ned under jordytan och drevs fram till 1970 då den stängdes. Senare flyttade man dit den orgeln som då fanns på biografen Skandia  - den s.k. Skandiaorgeln. Nu använder man lokalen för konserter mm.

Det var inte länge sen jag fick klart för mig att det funnits en kärnreaktor mitt i stan och strax efter läste jag att man kunde besöka lokalen under kulturnatten. Eftersom reaktorhallen annars är stängd för allmänheten var det bäst att passa på. Vi var inte ensamma om denna tanke.

En gigantisk kö sträckte sig uppför Drottning Kristinas gata. Det var inte görligt för oss med knackig rygg och problem med benen att stå och vänta i en kö som det säkert skulle ta en timma att klara av.

Vi fortsatte därför vidare på direkten för att i stället titta in i Carl Elds atteljé. Gick och gick. Till slut hamnade vid Ruddammen och det var ju lite roligt för i Göteborg bodde jag nära Ruddalen. Varje gång jag har sett en buss med destination Ruddammen har jag associerat till platsen med "samma" namn i Götet och funderat på var denna damm kan ligga. Nu vet jag.

Långt om länge kom vi på darriga ben tillbaka till utgångsläget och kunde ta tunnelbanan hem. Vår tanke att gå til Carl Elds ateljé hade fallit långt tidigare.

Trots att kulturnatta blev ganska misslyckad, för vår del, kom vi ut i en livfull och rolig stad. Vi får göra ett nytt försök nästa år. Tror det kan vara bättre att starta lite senare på kvällen - har ett år på mig att fundera på saken.

Mrs. Dalloway

Nu kan jag foga ännu en bok till samlingen böcker som har berömda inledningar - boken "Mrs Daloway" som börjar med orden: "Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv".

Bild från filmen Mrs. Dalloway

Det är en evighet sen jag förra gången läste Virginia Woolfs roman "Mrs Dalloway" och  jag minns inte så mycket mer än just det där med blominköpet och att hon var olycklig.

Jag gillade denna annorlunda bok.

Omslag till Mrs. Dalloway

Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag sommaren 1923 - dagen då Clarissa Dalloway ska ha fest. Det blir en stor fest där människor kommer och går. Tror inte det är en middagsbjudning, snarare ett cocktailparty. I Clarissas stora hus finns det tjänstefolk som sköter allt men blommorna ska fru Dalloway köpa själv. Clarissa Dalloway är en snobb men en olycklig snobb. Den enda uppgift hon har i livet är att ordna fester.

Handlingen kretsar kring Clarissa Dalloway och den krigsskadade Septimus Smith men där finns också Clarissas ungdomskärlek Peter Walsh, hennes bästa väninnina från ungdomsåren Sally Seaton och en massa andra personer som har mer underordnade roller som hennes man Mr Dalloway. Personerna möts och skiljs, hela tiden ackompanjerade av klockslagen från Big Ben.

När Peter Walsh dyker upp hemma hos Clarissa på förmiddagen, innan festen börjat, (inte "comme il faut") ställs hennes liv på sin spets. Gjorde hon rätt som valde den trygga, pålitlige, ekonomiskt oberoende men tråkige Mr Dalloway istället för den charmige men strulige Peter som hon älskade? Senare på kvällen dyker även hennes ungdomsvän Sally upp - hennes söta, roliga väninnan som hon älskat när hon var 18 år - men vägrat besöka på 20 år. Båda vännerna får henne att reflektera över sitt liv och de val hon gjort.

Den krigsskadade och olycklige Septimus Smith (som är romanens andra huvudperson) kommer att spela en viktig roll för Clarissa, trots att de aldrig möts.

Alla personerna rör sig runt i London och det hade varit roligt om jag känt till stan bättre så jag vetat hur de förflyttade sig.

Boken skildrar ett engelskt överklassliv på 1920-talet med sitt snobberi och fjäskande. Det speciella med boken är att den är skriven i en enda följd ( kallas "stream of consciusness" eller medvetandeflöde), har mycket långa meningar och att vi får ta del av människornas inre liv. "Och Clarissa lutade sig fram, tog hans hand, drog honom till sig, kysste honom – kände faktiskt hans ansikte mot sitt innan hon lyckades slå ner de silverblixtrande plymerna som svängde likt pampasgräs under en tropisk storm i hennes bröst, och efter att de till slut hade stillat sig satt hon med hans hand i sin, klappade honom på knät och lutade sig tillbaka med en känsla av att vara sällsamt väl till mods, lätt om hjärtat, när det plötsligt slog henne: Om jag hade gift mig med honom skulle jag ha känt sådan glädje varje dag!

Boken är trevlig men lite sorglig läsning där Mrs Dalloway upplever hela sitt liv på en enda dag eller som farbror Melker i Saltkråkan sa "Denna dagen ett liv". Clarissa tänker mycket på ålder och återkommer gång på gång till att hon nu är 52 år - samtidigt fortsätter Big Ben att slå.

När jag hade läst klart boken tittade jag på filmen. En fantastisk film som gjorde boken "Mrs Dalloway" ännu bättre. Det som var underförstått i boken blev tydligare i filmen.  Jag är glad att jag läste boken först och ännu gladare att jag sen såg filmen. Jag gillar verkligen att följa upp en bok med en filmatisering av handlingen.

Jag uppfattade att Viginia Woolf vill säga; Var ärlig mot dig själv och gläds åt det liv som är ditt men boken innehåller så mycket mer bl.a får den oss att fundera kring psykiatrivård, kolonialism, ensamhet, olika former av kärlek, hur klasskillnader påverkar ett samhälle och hur låst en outbildad kvinna är i sitt äktenskap.

När jag hade läst Mrs. Dalloway en gång, lyssnat på boken två gånger och slutligen sett filmen två gånger, gav jag mig i kast med Ingels Linds bok "Att ta sig frihet" en andra gång. Sen var den här gångens djupdykning i Virginia Woolf avklarad.

Eftersom det var "min" bokklubbsdag fick jag välja var vi skulle träffas. Jag valde Erstaterassen. Visade sig vara ett dåligt val. När jag kollade in stället var där gott om bord och lite folk men det blev fullproppad restaurang med pratglada gäster - inte optimalt för en bokcirkelträff men utsikten var fin.