Gösta Berling

I Västanå finns en teaterlada där man varje år sätter upp en föreställning utifrån någon av Selma Lagerlöfs berättelser. Jag har i många år tyckt att vi borde åka dit och i år skulle det äntligen bli av.

För att komma i stämning och för att få lite känsla för Värmland började jag redan i juni lyssna på Gösta Berlings saga. Det höll jag på med en hel månad.

Gösta Berlings saga, som inleds med de berömda orden "Äntligen stod prästen i predikstolen", är en fängslande berättelse om de människor som levede runt sjön Löven (Fryken) i Värmland på 1820-talet. Boken gav sin författare, salig Selma, nobelpriset i litteratur.

Selma Lagerlöf

Gösta Berlings saga är en klassiker. Trots att jag kände igen mycket vet jag inte om jag har läst hela förut. Tror den kändes så bekant för att vi, på en av våra bilresor kors och tvärs över landet, lyssnat på Karin Palms biografi över Selma, 

I berättelsens centrum står den charmerande prästen Gösta Berling och hans kavaljer som alla bor på Ekeby herrgård (Rottneros) där majorskan residerar. Det är en mustig berättelse med ett målande men något högtravande språk. Boken består av en samling berättelser och personporträtt som fogats samman till en historia. 

Jag uppfattade att Gösta Berlings saga handlar om en kamp mellan det onda och det goda där realism och fantasi blandas friskt. Trots att det var så länge sen boken skrevs tycker jag inte den kändes gammal. Jag gillade den.

När jag, långt om länge, var klar med Gösta Berling fortsatte jag med Liljecronas hem men hann bara börja innan det var dags att starta resan mot Sunne och teaterladan.

Mrs. Dalloway

Nu kan jag foga ännu en bok till samlingen böcker som har berömda inledningar - boken "Mrs Daloway" som börjar med orden: "Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv".

Bild från filmen Mrs. Dalloway

Det är en evighet sen jag förra gången läste Virginia Woolfs roman "Mrs Dalloway" och  jag minns inte så mycket mer än just det där med blominköpet och att hon var olycklig.

Jag gillade denna annorlunda bok.

Omslag till Mrs. Dalloway

Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag sommaren 1923 - dagen då Clarissa Dalloway ska ha fest. Det blir en stor fest där människor kommer och går. Tror inte det är en middagsbjudning, snarare ett cocktailparty. I Clarissas stora hus finns det tjänstefolk som sköter allt men blommorna ska fru Dalloway köpa själv. Clarissa Dalloway är en snobb men en olycklig snobb. Den enda uppgift hon har i livet är att ordna fester.

Handlingen kretsar kring Clarissa Dalloway och den krigsskadade Septimus Smith men där finns också Clarissas ungdomskärlek Peter Walsh, hennes bästa väninnina från ungdomsåren Sally Seaton och en massa andra personer som har mer underordnade roller som hennes man Mr Dalloway. Personerna möts och skiljs, hela tiden ackompanjerade av klockslagen från Big Ben.

När Peter Walsh dyker upp hemma hos Clarissa på förmiddagen, innan festen börjat, (inte "comme il faut") ställs hennes liv på sin spets. Gjorde hon rätt som valde den trygga, pålitlige, ekonomiskt oberoende men tråkige Mr Dalloway istället för den charmige men strulige Peter som hon älskade? Senare på kvällen dyker även hennes ungdomsvän Sally upp - hennes söta, roliga väninnan som hon älskat när hon var 18 år - men vägrat besöka på 20 år. Båda vännerna får henne att reflektera över sitt liv och de val hon gjort.

Den krigsskadade och olycklige Septimus Smith (som är romanens andra huvudperson) kommer att spela en viktig roll för Clarissa, trots att de aldrig möts.

Alla personerna rör sig runt i London och det hade varit roligt om jag känt till stan bättre så jag vetat hur de förflyttade sig.

Boken skildrar ett engelskt överklassliv på 1920-talet med sitt snobberi och fjäskande. Det speciella med boken är att den är skriven i en enda följd ( kallas "stream of consciusness" eller medvetandeflöde), har mycket långa meningar och att vi får ta del av människornas inre liv. "Och Clarissa lutade sig fram, tog hans hand, drog honom till sig, kysste honom – kände faktiskt hans ansikte mot sitt innan hon lyckades slå ner de silverblixtrande plymerna som svängde likt pampasgräs under en tropisk storm i hennes bröst, och efter att de till slut hade stillat sig satt hon med hans hand i sin, klappade honom på knät och lutade sig tillbaka med en känsla av att vara sällsamt väl till mods, lätt om hjärtat, när det plötsligt slog henne: Om jag hade gift mig med honom skulle jag ha känt sådan glädje varje dag!

Boken är trevlig men lite sorglig läsning där Mrs Dalloway upplever hela sitt liv på en enda dag eller som farbror Melker i Saltkråkan sa "Denna dagen ett liv". Clarissa tänker mycket på ålder och återkommer gång på gång till att hon nu är 52 år - samtidigt fortsätter Big Ben att slå.

När jag hade läst klart boken tittade jag på filmen. En fantastisk film som gjorde boken "Mrs Dalloway" ännu bättre. Det som var underförstått i boken blev tydligare i filmen.  Jag är glad att jag läste boken först och ännu gladare att jag sen såg filmen. Jag gillar verkligen att följa upp en bok med en filmatisering av handlingen.

Jag uppfattade att Viginia Woolf vill säga; Var ärlig mot dig själv och gläds åt det liv som är ditt men boken innehåller så mycket mer bl.a får den oss att fundera kring psykiatrivård, kolonialism, ensamhet, olika former av kärlek, hur klasskillnader påverkar ett samhälle och hur låst en outbildad kvinna är i sitt äktenskap.

När jag hade läst Mrs. Dalloway en gång, lyssnat på boken två gånger och slutligen sett filmen två gånger, gav jag mig i kast med Ingels Linds bok "Att ta sig frihet" en andra gång. Sen var den här gångens djupdykning i Virginia Woolf avklarad.

Eftersom det var "min" bokklubbsdag fick jag välja var vi skulle träffas. Jag valde Erstaterassen. Visade sig vara ett dåligt val. När jag kollade in stället var där gott om bord och lite folk men det blev en fullproppad restaurang med pratglada gäster - inte optimalt för en bokcirkelträff men utsikten var fin.

Svält

När jag hade hört någon på "Babel" berömma Knut Hamsuns bok "Svält", som något alldeles extra, föreslog jag att den skulle bli bokcirkelns septemberbok. Det var att gå emot mina principer. Jag har aldrig velat läsa något av Hamsun p.g.a. hans nazistsympatier.

Jag beställde boken och hämtade ut den tunnaste boken i bokcirkels historia. Blev än mer förvånad när jag öppnade den och såg de gigantiska bokstäverna. Insåg att jag fått en bok i serien "lättläst" men när jag nu fått hem den, fick jag vackert läsa den och det var snabbt gjort. En riktig bladvändare. Trodde inte "Läsa lättboken" gav författaren rättvisa så jag beställde en "riktig" bok.

Svält börjar med orden "Det fanns en tid när jag gick omkring och svalt i Kristiania denna underliga stad, som ingen lämnar förrän han har fått märken av den. Inledningen avslöjar bokens hela handling.

Huvudpersonen i Svält har inga pengar, inget jobb och ingen bostad. Han lever på de honnorar han får för artiklar han skriver och det är inte många kronor. Mellan varje utbetalning är han luspank men har ändå sin stolthet kvar. Det går utför. Till slut, när han utan framgång, till och med försökt panta knapparna i sin rock ser han ingen annan utväg än att tigga för när han försöker äta sågspån tar det stopp. Efter flera dagars svält blir han omtöcknad och kan inte vare sig tänka eller uppträda normalt. Han börjar hallucinera.

Vi får följa vår fattige och utsvultne "vän" när han vandrar omkring på Kristianias gator och får leva oss in i hans nöd. Trots att han förödmjukar sig vill nästan ingen hjälpa honom. Men vi får inte veta så mycket om den hungrande mannen - inte vad han heter, inte hur gammal han är och inte varför det gått så illa för honom. Han verkar vara bildad och de artiklar han skriver är ofta bra. Vad kan ha hänt? (Det är inte utan att associationerna går västerut där det också verkar lätt att tappa fotfästet och snabbt hamna i förfall).

Svält är en annorlunda bok. Den skildrar en ensam, fattig mans kamp för livet och har ett vackert språk. Det händer inte mycket men boken än ändå fängslande och trots allt elände har den komiska detaljer.

"Det är höstens tid, mitt i förgängelsens karneval. Det har blivit inflammation i rosornas rodnad" - så kan bara en riktig författare skriva.

Eftersom det var jag som föreslagit "Svält" ingår det också att berätta lite om författaren. Kvällen innan vi skulle träffas tittade jag därför på Jan Troells film "Hamsun". En mycket fin och nyanserad film om författaren, hans äktenskap och hans åsikter. Hamsun gillade inte England och det drev honom att bli Tysklandsvän. Han trodde att Tyskland var ett bra land som skulle ge Norge goda förutsättningar. Han hade inga antipatier mot judar och kunde inte förlika sig med hur tyskarna behandlade motståndsmännen i Norge men han gillade Hitler och trodde på Tyskland. Efter kriget ställdes han inför rätta och dömdes för landsföräderi. Filmen Hamsun var bra och gav mig en mer nyanserad bild av författaren till "Svält".

Vi satt i Himlen och åt en flådig lunch när vi skulle diskutera "Svält".

Fortsatt spaning

Vad passar bättre för mig med min Tidlösa-blogg än att ge mig ut på "Spaning efter flydda tider"?

Välläst mastodontbok

Det var ett mastodontjobb bokcirkeln tog på sig när vi valde att läsa Prousts berömda bok "På spaning efter den tid som flytt". Naturligtvis var inte jobbet att läsa boken i klass med att skriva dessa tusentals sidor med ord på ord på ord utan egentlig handling, men tufft nog.

Jag lyssnade på
Krister Henrikssons inläsning

"På spaning" handlar om livet i den övre, franska medelklassen vid sekelskiftet 1800/1900 sett ur den unge Marcel Proust perspektiv - tror jag.

9 timmars lyssnande
plus omtag

Så fort man börjar läsa slås man av det vackra språket - alla nyanser och alla detaljer, hur de simplaste saker kan beskrivas med största seriositet in i minsta skrymsle. Man häpnar över de långa invecklade meningarna och de många konstiga orden. Man förundras över att man kan skriva på detta sätt. Av ingenting bygger Proust upp ett stort berg och dit upp är det svårt att hänga med.

Vi får möta ett myller av människor och släktingar ofta roligt beskrivna. När t.ex en sjuk anförvant blir uppmanad att ta en promenad i solen och äta en biffstek, i stället för att använda alla möjliga medikanenter, blir släktingen upprörd - "Hon som känner av två klunkar vichyvatten i 14 timmar".

I Prousts värld, eller i huvudpersonens värld eller i Swanns värld (svårt att förstå vems värld det handlar om) verkar allt ha liv - en fåtölj, ett rum. Han har svårt att skilja saker från människor och förklarar det så här: "Kanske bestäms de omgivande tingens odödlighet av vår övertygelse om deras identitet och om vår tankes orörlighet inför dem". Är han sjuk? Är han schizofren? Röker han kanske opium när han får dessa minnesbilder.

Boken handlar om ett ovanligt känsligt barn med en onaturlig bindning till sin mor. Så här kan en beskrivning av mamman vara: "... medan min mor bemödade sig att inte störa honom (fadern) med något buller samt betraktade honom  med rörda och vördnadsfulla blickar, dock inte alltför ingående, ty hon ville inte söka genomtränga mysteriet med hans överlägsenhet". Återigen undrar man vad Proust menar, för han måste väl mena något? Är det ironi eller är det så han uppfattar sin mamma. För han kan väl inte tro att mamman är övertygad om sin mans överlägsenhet!

Huvudkaraktärens bindning till sin mor och hennes märkliga, avoga inställning till sitt barn är konstig. Vad symboliserar t ex mammans "God Natt kyss" för den lille gossen? Vad symboliserar den för mamman och varför vill inte pappan att sonen ska få sin efterlängtade kyss? Lite skumt. Pojkens önskan att säga God Natt betraktas som en "nervös impuls" som han måste bestraffas för. Han tror därför att han nästa dag ska skickas bort från mamman till internatskola. Alternativt kommer man att bestraffa honom med tystnad. Man kommer inte att säga ett ord till honom på flera dar. Hur står det egentligen till i den Proustska familjen?

För att få lite hjälp på traven i min "Spaning" lånade jag boken "En sommar med Proust" där ett antal författare och proustspecialister skrivit om "sin" Proustläsning. Jag lyssnade också på flera radioprogram om "På spaning"  från Sveriges Radios arkiv och såg en teater. Dessa "tilläggstjänster" underlättade men "Swanns värld" (första delen i På spaning) är ändå mycket svår att greppa och jag är osäker på om jag överhuvudtaget fattade ett dugg.

En bok ska helst börja med en slagkraftig mening - lärde vi oss när vi i bokcirkeln läste Camus "Främlingen" (150 sidor!) som inleddes med orden "Mor dog idag". Även Proust har lyckats få till en berömd inledningsmening "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs". Man undrar vad det är för symbolik i detta. Att gå och lägga sig tidigt är det väl många som gör (jag känner en).

Det som "alla" känner till om "På spaning" och som gjort boken extra berömd är den minnesbild huvudpersonen får när han äter en bit Madelainkaka uppblött i lindblomste. Enligt Proust är det minnet av smak och doft som lever kvar när allt annat är borta.

Jag kommer att minnas denna märkliga bok både länge och väl. Funderar på att gå med i Proustsällskapet och fördjupa mig ytterligare.

Sinnessjukt

Vilken fin inledning Kerstin Thorvalls bok "När man skjuter arbetare" har! Här, i inledningen, tror jag Kerstin T beskriver hur hon skulle vilja ha sin ålderdom.

"Jag skulle vilja vara en äldre, något alkoholiserad kvinnlig författare på 1920-talet. Engelskspråkig. Jag skulle ha några rejäla säljframgångar bakom mig, vara ogift eller frånskild och utan barn. Jag skulle bo på hotell.........

I övrigt är det en bok som skildrar hennes barndom, hennes föräldrars äktenskap och hur det är att leva med en människa som har en obotlig, skrämmande och "skämmig" sjukdom.

"När man skjuter arbetare" är den första bok jag läst av Kerstin T - om man undantar hennes barnböcker. Jag gillade barnböckerna och jag gillade den här boken med sitt fina gammaldags språk (skulle kunna varit skriven för 100 år sedan) och sin skildring av hur det är att leva tillsammans med en psykiskt sjuk människa.

"Dom skjuter på arbetare!" - säger Signes (Kerstin T) pappa när militären sköt mot de strejkade i Ådalen. Mamman Hilma bryr sig inte. Hon tycker att hon har offrats lika mycket hon - lika mycket som de arbetare som beskjuts. Dessa skott i Ådalen 1931 är ett av Signes (Kerstin T) tidiga minnen och ledde också till att pappan insjuknade.

Det är inget trevligt äktenskap som skildras i bokens inledning. Sigfrid (pappan) är sjuk och saknar spärrar men han älskar sin fru Hilma och sin dotter Signe. Han är charmerande men "för mycket". Han avgudar sin dotter, leker med henne, är alltid snäll emot henne men saknar gränser. Signe älskar sin pappa.

Hilma, Signes mamma, leker inte med sin dotter, skämmer inte bort henne utan behandlar henne på samma sätt som hon själv blev uppfostrad. Hon tycker dottern är jobbig, vill väl med vågar inte gå emot de råd hon får om barnuppfostran. Hilma tvekar inte att ge dottern stryk när hon anser att det behövs - något Sigfrid aldrig skulle göra. Hilma har fått en gammaldags religiös uppfostran och religionen hämmar henne genom hela livet.

Sigfrid kommer från ett "fint" hem i en mellansvensk stad. Hilma däremot kommer från ett enkelt skogsarbetarhem i Norrland. Det är ingen tvekan om var författarens sympatier ligger - det enkla, ärliga ställs mot det fina men förljugna.

Boken skildrar tidsandan och familjelivet i ett bättre hem i slutet av 20-talet med ständig oro för att Sigfrids sjukdomen ska bryta ut på nytt, en liten flickas utsatthet och en hustrus balansgång. Nazismen är på framväxt och ses i vissa kretsar som något välbehövligt. Det råder arbetslöshet.

I mitt tycke är boken en nyanserad och detaljrik skildring av en familjs utsatthet om än med många upprepningar. Där finns många tidstypiska detaljer och mycket hysch, hysch när det gäller psykisk sjukdom. En riktigt bra bok.

En bok om en bok

Vårterminens sista bokcirkelbok - "Fallet Meursault" av Kamel Daoud - var en "lager på lager" bok, där allt går in i vartannat på ett svårbegripligt sätt. Precis så uppfattar jag också bokomslaget med flera lager ovanpå varandra där bokens eller böckernas personer kastar långa skuggor.

"Fallet Meursault"  är en bok om Camus bok "Främlingen" - januaris cirkelbok. En metaroman - en bok om en bok. "Främlingens" berömda inledningsmening "Mamma dog idag" får direkt en blinkning från Daoud med orden "Mamma lever än i dag". Jag började läsandet med att läsa "Främlingen" för tredje gången.

l

I det ännu ofria Algeriet skjuts en av landets urinvånare av en "svartfot" - en fransman. Mannen som skjuts har inget namn. Han kallas bara "araben". Att inte ge offret ett namn är att förnedra honom. Det är övermaktens sätt att  förminska människorna i Algeriet, att säga att de är underlägsna fransmännen. Så uppfattar jag att Daoud tycker. Jag tänkte inte så när jag läste "Främlingen" men nu håller jag med Daoud.

"Fallet Meursault" är mycket intressant, nästan spännande men det är också en svår bok som kräver både reflektion och eftertanke. Jag har aldrig tidigare läst en liknande bok. Bra att maken och jag är med i samma bokklubb och kan diskutera och hjälpa varandra med tolkningar.

Modern och brodern till den skjuten araben får en chock när de får veta vad som hänt. En chock de aldrig kommer över. Mordet (för det är väl ett mord - i bland tvivlar jag eftersom man aldrig hittade någon kropp) kommer att kasta skuggor över deras fortsatta liv och binda mor och son samman på ett osunt sätt.

Det går 20 år innan arabens lillebror hämnas sin bror och det är en hämnd mot fransmännen som folk, inte mot den verkliga förövaren - han är ju redan halshuggen. Först i samband med detta nya mord, får mor och son upprättelse.

Har det någon betydelse att allt sker vid samma klockslag? Båda morden sker klocka två och araben skulle ju kunnat fått namnet för två, Zoudj, två, analogt med hur Fredag  fick sitt namn i Robinson Cruse, eftersom det handlar om en duo, han och jag - som det står i boken. Då hade araben i alla fall haft ett namn. Den verkliga orsaken till att Haroun (arabens bror) sedan fängslas var att han inte deltog i befrielsekriget (inte för mordet på en fransman) - precis som det vid det första mordet (det i Camus bok) var Meursaults behandling av sin mamma som ledde till att han halshöggs. Morden i sig bestraffas inte - förmodligen för att de inte riktar sig mot de "egna".

Det är svårt att förstå vad boken egentligen handlar om. Är det Algeriets befrielse? Är det att man aldrig kan bli fri?  Eller att det aldrig blir som man tänkt sig - inte efter ett krig, inte heller efter en hämnd. På ett ställe skriver Daoud att "Algerierna äter sitt land" - menar han då att befrielsen inte gav det algeriska folket någon riktig frihet eller menar han att de inte kan förvalta sin frihet? Vår huvudperson blir ju inte heller fri efter sin hämnd.

Haroun är en främling - han äger inget - precis som Meursault inte heller gjorde. Vill Daoud därmed visa att människor trots allt är lika även om de tillhör olika folk. Det finns mycket utrymme för tolkningar i denna bok.

Daoud vänder sig, i sin berättelse, till Camus. Är Daud och Haroun samma person och Camus och Meursault (främlingen) samma person eller är boken enbart ett enkelriktat samtal men Camus?

Boken avslutas med att förklara att namnet Meursault på arabiska el-Merssoul betyder budbäraren men vilket är budskapet? Det blir något att diskutera i bokcirkeln.

"Mordet han begick liknar en försmådd älskares dåd, en älskare besviken på ett land han inte får äga" skriver Daoud om det mord  främlingen begår.

Sen avslutade vi bokcirkelåret på traditionellt sätt med lunch på Cul de Sac.

Främlingen

"Mamma dog idag."

Så börjar bokklubbens decemberbok "Främlingen", som gav Albert Camus nobelpris i litteratur 1957. Dessa inledningsrader har blivit berömda.

"Främlingen" är en liten tunn bok på 150 sidor. Den karaktäristeras som existentiell. Mycket lättläst med ett språk som kan tyckas trivialt men är fullt med detaljer.

Det är lätt att låta sig luras av att boken är så otroligt enkelt skriven. Men under det flytande språket döljer sig djupa tankar om livet och döden.

Första upplagan

Boken fick stort genomslag och betraktas som ett av litteraturens stora verk.

Jag har alltid tyckt att antalet sidor i en bok står i omvänd proportion till hur bra den är. Tunga, tjocka, ordflödiga böcker tyder på att författaren inte har förmåga att koncentrera handlingen och kompenserar detta med en massa onödiga ord. Till denna grupp av böcker räknas inte "Främlingen".

"Främlingen" handlar om en ung, vilsen man, som man inte får veta så mycket om. Han bor i Algeriet, som också är Camus födelseland, och "råkar" skjuta en arab. Varför begår han detta brott? Var det den brännande solens fel? Är det åsynen av arabens kniv eller är det bara slumpen? Är det någon symbolik i att han skjuter en namnlös arab?

Andra halvan av boken handlar om Mersaults liv i fängelse. Han känner ingen ånger över att ha dödat en människa men väl leda. Vad är det för leda han känner - leda över att sitta i fängelse, leda över att bli förhörd? Jag förstår inte. Han kanske är deprimerad.

I början av sin fängelsetid tänker han som en fri man. Han vill ut, vill till stranden, vill ha sin frihet men inser att det är det som är själva straffet - att bli berövad sin frihet. När han får veta att han inte kommer att få fler besök av sin fästmö upphör hans liv. Dör han då mentalt?

Under hela rättegången står han vid sidan om, verkar helt oberörd och får inte framföra sina synpunkter. Han är en främling som inte verkar ha med rättegången att göra.

Vad händer med en människa som är dömd till döden? Hur tänker man? Hur känns det att förlora 20 år av sitt liv? Alla ska ju trots allt dö.

Boken har flera teman och skapar många tankar. Den är ganska svår. Jag vet inte om jag begrep särskilt mycket - ändå läste jag den två gånger.

Senare läste "bokcirkeln" en bok om Camus bok "Fallet Mersault" som gjorde "Främlingen" ännu intressantare.