Lotte Laserstein mm

"I jämförelse med Berlin, under Weimarrepubliken, kan Sverige inte erbjuda stort mer än kulturell tristess" - säger Lotte Laserstein om livet som konstnär i Sverige.

Jag hade tänkt lyssna på Fredrik Sjöbergs bok om Bruno Liljefors (medan vi åkte till stugan) men boken fanns inte inläst så jag valde istället den som hade "Kväll över Postdam" på försättssidan - "Ge upp i dag - i morgon kan det vara för sent"

Fredrik Sjöberg vill bli fri men vill också stiga åt sidan. Han vill släppa taget och en gång för alla ge upp. Han vill genom andras misslyckanden se sitt eget, gömma ansiktet i händerna och fly. Men helst av allt vill han bli respekterad, berömd och älskad. De två "misslyckade" konstnärer han skriver om är Olof Ågren och Lotte Laserstein.

Olof Ågren är en man, "en bohemiskt utflippad man av jämtländsk lantrast", ett original som spårat ur och döpt sina höns efter en poet från Tangdynastins dagar. Fredrik Sjöberg berättar om Ågrens mycket speciella liv - hans uppgång och förfall. Ågren var inte fattig - han var pank och levde periodvis helt utan kontanter. Men under några år efter 1919 skapar han den konst han blivit ihågkommen för. Det är ett märkligt människoöde och ett besynnerligt konsnärsliv som skildras. När Olof Ågren är på toppen av sin karriär slutar han måla och blir bonde i Småland, en solitär. En småländsk tragedi men Fredrik Sjöberg tycker trots allt inte det är rättvist att Olof Ågren blivit bortglömd.

Betydligt intressenter än Olof Ågren (som jag aldrig hört talas om tidigare) tyckte jag det var att lyssna på de partier som handlar om Lotte Laserstein.

Det var inte lätt att vara kvinnlig konstnär för hundra år sedan. På fruntimrens utställning på Liljevalchs 1921 fick de följande omdömen av Albert Engström: "Det är en skam för hela kvinnokönet att ställa ut sådan vidrig talanglöshet. Smutsigt till färg, ointelligent, pretentiöst, härmigt, idioti...osv ... Gå ut och älska små gryn det passar er bättre". På utställningen deltog bland andra Siri Derket och Sigrid Hjertén.

Lotte Lasetstein kommer från Ostpreussein. Där utbildade hon sig på konstskola i fem år. Hon blev sin lärares mönsterelev och fick en bra start som fri konstnär. Runt 1930 deltog hon i flera utställningar, hade även separatutställningar. Hon målade fantastiskt men kunde som judinna inte bo kvar i Tyskland. 1937 kom hon till Sverige. Med sig hade hon sin konstsamling. Tack vare ett skenäktenskap blev hon svensk medborgare och kom att stanna kvar i Sverige resten av livet.

Efter kriget etablerade hon sig som porträttmålare. Sen gick det snabbt utför med hennes målande. Det blir en konstnärlig kräftgång. Lotte var själv mycket medveten om detta men vad gör man inte för brödfödan.

Av en ren tillfällighet fick Lotte L, när hon närmade sig 60, kontakter i Kalmar. Efter ett tag flyttade hon dit och blev en celebriteter i stan men där härskade amatörismen. Klimatet var hårt, kritiken saknade udd. Hon blev en kopia av de förväntningar man hade på henne. Sakta glömdes hon bort, försvann ur konsthistorien.

Men sommaren 1986, när Lotte L var 87 år,  kom en kvinna på besök. Hon kom från ett galleri i London och sökte information om Lotte Ls läromästare. När galleristen besökte Lotte L och fick se hennes tavlor från tiden i Berlin var saken avgjord - utställningen om hennes lärare fick vänta. En bortglömd konstskatt var upptäckt.  

2005 ordnade man en dubbelutställning för Lotte L i London. Senare hade man en retrospektiv utställning i Stockholm och 2024 hade man en stor utställning på Moderna museet, som jag besökte två gånger och verkligen gillade.

"Ge upp idag - i morgon kan det vara för sent" är en mycket speciell bok. Den skildrar två konstnärsliv som inte har annat gemensamt än tiden de levde i men den var fängslande. Rubriken är svår att förstå - menar Fredrik Sjöberg att Lotte Laserstein skulle slutat måla när hon kom till Sverige - när hon var som bäst?

Sveriges vackraste?

Vi hade två fina dagar framför oss - två dagar utan vare sig regn eller blåst. Då passade vi på att hälsa på våra bridgevänner i deras "sommarstuga" vid Vänerns strand - två timmars bliresa från vår stuga.

De hade planerat att vi skulle göra en tur på det som räknas som Sveriges vackraste järnvägssträcka. "Järnvägssträckan Lidköping-Mariestad över Kinnekulle är Sveriges vackraste järnväg. Det slår SJ fast efter en webbomröstning.

Klockan halv fyra stod vi framför det gamla sockerbruket i Lidköping och väntade. Tre av oss stod där, den fjärde personen tog bilen för att möta upp rälsbussen i Hällekis.

Förvånar mig att man kan kalla denna sträcka för Sveriges vackraste - utsikten var begränsad till träden som växte runt spåret. Om man på något ställe kunde skymta Vänerns blå vatten missade jag det. En av de vackraste tågresor jag gjort var mellan Kiruna och Narvik men den sträckan kom bara på andra plats - enl SJ. Undrar om de som röstade verkligen hade åkt båda sträckorna. Nu kan jag, i alla fall, skryta med att ha "gjort" Sveriges två finaste tågresor.

Kinnekulle är ett 300 meter högt platåberg, uppbyggt av sedimentära bergarter, avlagrade mellan kambrium och silur. Den kalksten man bröt i Kinnekulle användes för att bl.a. tillverka cement och en stor industri växte fram i Hällekis. Tillverkningen fortsatte fram till 1979.

Vi klev av rälsbussen (oelektrifierad järnväg) i Hällekis och tittade runt bland alla små affärer och museer i den gamla bruksorten. 

I de fina husen, där man nu säljer konsthantverk, bodde det en gång i tiden åtta familjer i var sitt rum och kök. Vi  stötte på Erik Johansson, en känd fotograf från trakten som haft utställningar på Fotografiska.

När vi tittat klart i alla bodar och museer fortsatte vi vår utfärd med bil och tittade först på själva Kinnekulle ...

... innan vi åkte vidare till Munkängarna där ramslöken växer vild.

Kvällen ägnade vi naturligtvis åt spel men innan vi åkte hem besökte vi det lilla fiskeläget Spiken och åt lunch på friterad gös från Vänern.

Höjdpunkt

Är Midsommarafton sommarens höjdpunkt? Nej, jag skulle snarare säga - sommarens inledning.

Förmiddagen ägnas åt matlagning, sen kommer våra "gäster" - barnbarn med föräldrar. Klockan tre är det dans på Bolins äng. Då barnbarnet vägrar följa med går maken och jag dit själva (försedda med fällstolar) och pratar med grannarna.

När vi kommer hem igen är det dags för midsommarmiddag med en massa god mat och dryck. Sen måste även vi leka något! Det hör ju liksom till.

Fastän vi i år hade ovanligt fint väder blir det ändå kallt framåt kvällskvisten och ingen vill stanna kvar utomhus och ingen vill heller, innerst inne, leka.

Jordgubbsfröjd

Vi skapade därför en ny tradition. Satte oss inomhus runt bordet och spelade "Varulvsspelet". Alla blev nöjda. De frusna fick vara inomhus, de som ville leka fick sitt lystmäte och barnbarnet fick göra det han helst ville - spela spel. Tror han tyckte detta var dagens höjdpunkt.

Fråga AI!

1969, när jag och en kurskamrat hade praktiktermin i Halmstad, tog vi ofta tåget till Göteborg på fredagskvällarna. Vid en av dessa resor köpte min kompis en påse Bridgeblandning för att smaska på under färden. Måste säga att jag blev aningen förvånad - skulle hon äta upp en hel påse godis själv! Skulle aldrig ha kommit på tanken att köpa så mycket snask. Min kamrat bjöd frikostigt men efter ett tag var jag tvungen att tacka nej.Trots att påsens innehåll var så gott hade jag inte "mage" att äta fler.

Så var det då - för 50 år sen. Idag händer det, inte alltför sällan, att jag köper en påse godis när jag blir sugen. Brukade oftast välja "Engelsk lakritskonfekt" eller "Bridgeblandning" men så sa "min" doktor "Lakrits är det sämsta du kan äta. Det ger högt blodtryck". Kvar fanns bara Bridgeblandning!

Tyvärr säljs "Bridgeblandning" inte längre i vår Konsumbutik och inte heller på Ica där jag bor men den har funnits i vår närbutik - utom sista gången jag var där.

När jag skulle titta på "Putin filmen" tyckte jag det var dags för en påse. Då fick jag veta att blandningen inte längre ingick i biografens sortiment. Sen fanns de inte heller hos 7-Eleven och inte hos Lidl och inte hos pressbyrån! Konstigt! Vad var nu detta? "Jag ska fråga AI" - sa maken.

Vips fick jag förklaring. Tillverkningen av Bridgeblandning upphörde 2023! Sen talade AI om i vilka affärer den fortfarande finns i lager. Hade tur - än finns den i Konsum nära stugan. Sommaren är räddad men frågan är "Vad ska jag nu köpa när suget sätter in framåt höstkanten?"

Mr Nobody against Putin

"Krig vinns inte av befälhavare, utan av lärare" - säger Putin och sätter igång att indoktrinera ryska skolbarn. Alla Rysslands barn och ungdomar får dagligen marschera och ära flaggan. Läroplanen skrivs om och lärarnas uppgift ändras. Den en gång så beryktade Wagnergruppen reser runt i skolor och lär barn kasta handgranater.

Allt dokumenterar läraren Pavel Talankin i sin videodagbok. Pavel lever och jobbar i den lilla staden Karabash (10 000 inv) i Uralbergen och protesterar på sitt sätt mot Putin. Hans liv i staden blir allt mer riskabelt. Att sätta sig upp mot Putin och hans indoktrineringskampanjer ger fängelse i 25 år.

Stadens stora industri är ett kopparsmältverk. Smältverket skapar extremt stora mängder föroreningar och allvarliga hälsoproblem för invånarna. Men trots det och trots att allt är så bedrövligt och så illa underhållet älskar Pavel och barnen sin stad och sitt Ryssland. 

Till slut inser Pavel dock att han måste lämna landet. Han smugglar ut sina filmer och ser till att vi får ett titthål in i en för oss okänd värld - en värld som Putin förstört för generationer framåt.

Vi var bara två i biogruppen som hade tid att sätta av en försommardag till denna mycket sevärda film. Efter bion delade vi på en bagel och var rörande överens om det mesta. 

När vi lämnade "bagelriet" hade det börja regna och jag bestämde mig för att ta bussen som gick precis utanför dörren. Bussen skulle komma 22 minuter över och det gjorde den men på "fel" sida gatan. 

Så länge jag har bott i Stockholm har jag tyckt att det är svårt att veta på vilken sida av gatan jag ska stå för att bussen ska ta mig dit jag vill. Här finns förbättrinspotensial för SL. Man kan t.ex. sätta upp kartor vid varje hållplats som visar vilken rutt bussen har. Alla som åker buss är ju , trots allt, inte Stockholmare.

Containerrestaurang

Stugan väntade men innan vi gav oss iväg måste vi ta farväl av Sommarstockholm. Sista kvällen skulle vi äta middag på en restaurang på Söder Mälarstrand - fullbokat.

Då tog vi bussen till Marievik som man håller på och "stylar" för fullt. Där byggs det ena höghuset invid det andra och i morgon invigs där Stockholms första kajbad. 

Badet består av tre bassänger - en motionsbassäng på 25 meter, en lekbassäng och en barnbassäng. Vi skulle inte ha badat även om badet varit öppet så oss gjorde det inget att vi kom en dag för  tidigt (badar inte gärna i bräckt vatten). Vi hade åkt dit för att äta middag.

Restaurang Plåtparken är ett enkelt ställe som består av containrar och trallgolv, möblerat med trädgårdsmöbler. För Plåtparkens skull hoppas jag det blir många fina sommarkvällar framöver.

Det passade bra att slå sig ned där denna strålande vacker försommarkväll men insåg snabbt att man går inte till Plåtparken för att äta och prata. Musiken i deras högtalatanläggning lät sig inte överröstas.

Vill man ha något att äta måste man beställa - men vad? Jag frågade om deras bowles var goda. Grabben som stod i matcontainern sa "Ja, om man tycker om matvete så..." - ett ärligt svar som sa vad han tyckte om den rätten. Jag valde i alla fall en bowle med friterad halloumi men maken valde roti kyckling som tillbehör till sin. Roti kyckling betyder tydligen grillad kyckling?

Så kom min bowle och för att den inte skulle kallna började jag genast äta. Ganska gott. Men maken fick vänta och vänta. Till slut kollade vi kvittot och då visade det sig att vi bara betalt för en rätt. Den höga musiken hade gjort att beställningen aldrig gått fram. Undrar hur mycket de missar p.g.a. att personalen inte hör vad kunderna säger. Vi delade på min bowle och var nöjda men på vägen hem var det nån som kompletterade sin middag med två rejäla chokladkakor.

Slussen

För att åka båt från Mälaren till Östersjön måste man passera en sluss. Slussen med stort "S" som ligger mellan Gamla Stan och Södermalm har man hållt på och byggt i många hundra år. Den första Slussen byggdes 1642. Den nuvarande ombyggnaden har pågått sen 2016 - kommer att vara klar 2028.

Man bygger i etapper. Varje gång en etapp blivit klar har vi åkt dit och tittat.

När guldbron drogs in i stan, ledsagad av en brandsprutebåt stod vi på Söders höjder och tittade. Då ville vi vara bland alla människor som hälsade bron välkommen men samtidigt hålla distans för det var precis när pandemin brutit ut.

På försommaren i fjol var den del av Slussen, som ligger mot Saltsjön klar - då var vi där.

I söndags var vi där för tredje gången. Vi tittade på nya Södermalmstorg - en lagom stor uppgift efter ett 100 års kalas.

Nya Slussen har blivit hårt kritiserad men jag har också läst några berömmande ord. Själv tyckte jag Södermalmstorg med alla murar var häftigt - snygga material, stora ytor, många sittplatser, kaféer (på sikt också restauranger), sittrappor, stora hissar och rulltrappor och en fräsig mur mot Gamla stan. Får man bara dit lite träd och blommor tror jag det blir en träffpunkt för folk i alla fall de dagar det inte blåser.