Eldgarnsö

Vårens stora uppdrag - att ta hand om barnbarnet när lillebror kom till världen - omvandlades på ett oväntat sätt till en trevlig  familjehelg. Lillebror ville ut i friska luften några dar tidigare än beräknat - ville väl passa på när det både var varmt och helg och moster och kusin var lediga. Mitt uppdrag blev mycket begränsat.

Vi passade på att upptäcka och utforska en (för oss) okänd ö i Mälaren - Eldgarnsö.

Den nyblivna brorsan, mostern, kusinen, morfarn och mormorn packade en luchkorg, tog bilen och åkte till naturreservatet på Ekerö och "vandrade".

Så fint och mysigt. Tanken som vi hade från början, att "vandra" 3 km, kortades snabbt ned till en sträcka som passade små korta ben.

När vi vandrat klart och lunchat åkte vi till Äppelfabriken för att äta efterrätt. Äppelfabriken är ett litet kafé på Ekerö där hönsen spatserar omkring fritt. Där kan man slå sig ned i trädgården eller växthuset.

När vi skulle åka hem tyckte kusinen att vi skulle ge oss ut och vandra igen - bra betyg.

Nummer 7

Idag, denna vackra försommardag, fick vi vårt sjunde barnbarn, vår sjunde grabb.

Vissa indikationer talade i går kväll för att en ny familjemedlem ville göra sin entré i värden. När man vet att något stort är på gång kan man inte slappna av. Knappt sova. Så det var med glädje och lättnad vi fick detta mms i morse.

Några timmar senare träffade storebror, moster och jag en fin liten kille för första gången. Jag blev lika rörd, lika hänförd och lika lättad som jag blivit varje gång. Och nu har vi en ny person som vi vill lära känna och tycka om.

Så bra det kommer att bli

Inte långt hemifrån håller man på att bygga en ny liten stadsdel med ca 400 lägenheter. Området eller stadsdelen ska heta Gröndals strand. 

Eftersom inte alla gillade bygget -"Det är bra som det är", "Inga nya hus i vårt närområde" osv - utlovades kompensation. Det skulle byggas en "vattenväg" - en spång eller brygga ute i vattnat så att det (i princip) ska bli möjligt att gå utefter strandkanten ända in till stan.

Igår provgick jag. Vägen är visserligen inte öppnad ännu men det gick att krångla sig förbi hinder och stängsel.

Det finns bara ett ord att säga om den nya vägen "Toppen".

Jag startade vid vår ännu oöppnade s.k. sommarkvarterskrog "Cul de Sac"...

...och började gå utefter den gamla delen av bryggan...

...passerade många som var ute på sommarens första båttur eller picnic.

Sen var jag framme vid den nybyggda ännu inte invigda delen av bryggan. Där fick jag forcera ett stort hinder.

Och så låg den då framför mig - den nya, snygga, breda, flotta bryggan.

Efter en stunds promenad var jag hemma igen och kunde slå mig ned på "min egen" härliga brygga och njuta av försommarkvällen.

Ännu mera Bloomsbury

Vi brukar ofta starta längre bilresor med en ny talbok - ibland hinner vi lyssna klart men inte alltid och då kan boken förbli oavslutade både länge och väl.

För ett par år sedan lyssnade vi på Jan Guillous "Brobyggarna"; första boken i serien "Det stora århundradet". Samma sommar som vi läste boken tog vi sedan en tur med Bergenbanan över Hardangevidda i karaktärernas fotspår.

Sen fortsatte vi med seriens andra bok - Dandy. I Dandy är handlingen förlagd till England. Även Dandy var fängslande men vi hann inte klart innan vi var framme vid resmålet. Först idag, ett och ett halvt år senare när vi tog bilen till Sundsvall, fortsatte vi lyssna.

Omöjligt att komma ihåg hur långt vi hunnit, så vi startade på måfå en bra bit in och döm om min förvåning när vi kom rakt in i Bloomsburygruppens liv.

Det visade sig att den yngste av de tre bröderna Lauritzen (som böckerna handlar om) var konstnär och "medlem" i Bloomsburygruppen. Det var idel gamla bekantingar som dök upp eftersom jag vid det här laget lärt känna så gott som alla gruppens medlemmar. Denna anknytning till Bloomsburygruppen uppskattade jag nu på ett helt annat sätt än vid förra läsningen då medlemmarna endast var namn för mig. 

Ett slumpartat och oväntat samband som dök upp ur i ingenstans.

På hemvägen fikade vi på
Axmars brygga - ursnyggt

Gallerier

I Vasastan finns en stor, tuff före detta industribyggnad ritad av Ragnar Österberg.

I denna byggnad har nu ett flertal gallerier installerat sig och dit gick vi Birkagårdare på konstlektion.

Vi tittade på Torsten Andersson

Rolf Hanson

Ross Taylor

Andéhn Schiptjenko

Fredrik Söderberg

Tänk så många gallerier och konstnärer det finns som man aldrig hört talas om. Det kan ju vara bra att ha gallerier samlade om man är sugen på att handla konst och vill titta runt innan man bestämmer sig men frågan är vem som kan hosta upp de jättesummor det är fråga om.

Never let me go

Ett mjukt, fint, nyanserat och detaljrikt språk men samtidigt en obehaglig oro. 

Denna oroskänsla fick jag på min tågresa till Sundsvall (för att spela plump med gamla arbetskamrater) då jag koncentrerat lyssnade på Kazuo Ishiguros bok "Never let me go" - månadens bokcirkelbok.

Ett bra sätt att komma in i en bok är att lyssna länge utan avbrott - det tar tre och en halv timma att åka från Stockholm till Sundsvall. Räknar jag bort den första timman, som jag sov bort, hade jag ändå gott om tid att bli fångad.

Det är Kathy som berättar. Hon berättar om sitt liv och sin uppväxt på det som förefaller vara en internatskola i England. Hon berättar om sin vardag och varför vissa saker är som de är. Hela tiden har jag, trots det vackra språket, kvar den krypande obehagskänslan. Vad har man gjort med eleverna på skolan? Varför är de där? Varför berättar man inget för dem? Jag tycker mig se likheter med judarnas öde under andra världskriget - de visste inte heller vad som väntade dem.

Men undan för undan kommer förklaringarna och eleverna (och vi läsare) får veta vad som väntar. Jag tycker synd om Kathy. Men eleverna ifrågasätter aldrig sitt "öde". Varför gör de inte det? Varför kämpar de inte? Varför är de så uppgivna?

Vid sidan om den yttre handlingen finns det i böcker ofta en outtalad berättelse. Något författaren vill att vi läsare ska fundera på och kanske ta ställning till. I "Never let me go" är detta mer uppenbart än i de flesta andra böcker. 

Boken handlar om ånger, förlåtelse och försök att ställa saker till rätta. Men boken handlar också, och framför allt, om etik. Vad är moraliskt? Får man gå hur långt som helst för att nå ett i sig behjärtansvärt mål? Var går gränsen och vem är det som sätter denna etiska gräns?

"Never let me go" är en av de bästa böcker jag läst dels för sitt fina språk dels för ifrågasättandet av etiska gränser men också för den spänning som byggs upp - hela tiden denna ovisshet.

Dessutom är det en utmärkt bokcirkelbok med massor att diskutera. Hade jag suttit med i gruppen som skulle välja nobelpristagare hade min röst tveklöst fallit på  Kazuo Ishiguro efter att ha läst "Never let me go" - vilket den inte skulle ha gjort efter "Begravd jätte".

Boktitel "Never let me go" är hämtad från Kathys älsklingslåt. (Klicka och spela!)

Cinemateket

I flera större städer, bl.a. Stockholm och Göteborg, finns ett cinematek. Där visar man lite udda filmer, som vanliga biografer nobbar, och så visar man gamla klassiker. Jag har aldrig varit där och tittat på film men däremot har jag flera gånger lånat filmer på deras "bibliotek". Om man inte kan hitta den film man vill se, på annat sätt, är det alltid värt att försöka på cinemateket - som också har en trevlig  lunchrestaurang.

Inför besöket på Bloomsbury Spirit, åkte jag dit och lånade "Carrington". Nackdelen med cinemateket är att det ligger så långt bort - i Filmhuset på Gärdet. Om man väl tagit sig ända dit är det lika bra att låna två filmer. Det blev därför både Carrington och Amour.

Amour är en fransk kärleksfilm. En sån där härligt fransk film som man inte kan låta bli att tycka om.

Ett äldre, kultiverat par i 80-års åldern kommer hem efter ett konsertbesök. De kommer hem till sin stora, fina, gammaldags våning mitt i Paris. När mannen hjälper sin fru av med kappan säger han att hon är vacker. Allt är så fint och harmoniskt. Nästa dag drabbas frun av en stroke och livet förändras totalt.

Vad händer med oss människor när grundförutsättningarna för våra liv ställs på ända? Vad händer med vår kärlek? Vad händer med våra löften? Hur mycket orkar vi med? Det är temat i denna fina, nyanserade och inkännande film som jag tyckte mycket om att se.