Lurad

I Maria Adolfssons deckare tilldrar sig handlingen i det fiktiva öriket Doggerland mitt ute i Nordsjön, någonstans mellan England och Danmark - i närheten av Doggers bankar.

Ganska trevliga deckare med ett eller ett par mord och ständiga relationsproblem såväl mellan poliserna som i deras privatliv. Huvudpersonen är en duktig, kvinnlig deckare som kan tänka "utanför den berömda boxen" men troligen har hon någon variant av autism. Böckerna slutar alltid på liv och död.

Jag har tidigare läst tre av Maria Adolfssons böcker och nu har jag även avverkat den fjärde - den nyligen utgivna "Spring eller dö". Boken var de andra lik - trevlig, inte alltför våldsam, svårt att lista ut hur allt hängde ihop men för mycket upprepningar.

Jag tycker att jag, efter att ha läst fyra böcker i serien, är relativt bekant med Doggerland och blev därför inte särskilt förvånad när "Doggerline Travel Group" annonserade om resor till "Nordsjöns gömda pärla" i gårdagens tidning. Låter intressant men jag vill hellre åka till England - tänkte jag.

På eftermiddagen sa maken "Såg du att årets aprilskämt i DN var en resa till dina fiktiva öar - Doggerland?"

Lurad!! Tänk att jag som läst så mycket om Doggerland kunde gå på den lätte - inte utan jag kom att tänka på den gången vi satte en strumpa framför TVn och fick färgbild. Snacka om att bli lurad!

Vaccin

Vad vi har väntat på detta Coronavaccin -  vaccinet som ska återge oss vår frihet. Men det har blivit besvikelse på besvikelse. Än saknas det vaccin, än är det grupper som ska gå före i kön och än uppstår det tveksamheter om vaccinet kan ge biverkningar....och tiden går. Ska vi hinna bli skyddade innan sommaren? 

Så kommer beslutet att personer över 65 år ska prioriteras men man börjar med de som är äldst, födda före ett visst årtal. Så beskedet är: Du är prioriterad men får inte komma än, kanske nästa vecka eller nästa eller...

Då ringer någon till mig och berättar att det finns en app där jag kan boka tid fastän jag inte är tillräckligt gammal. Sen får jag höra samma sak från flera håll men hittar ingen "officiell" information.

Jag laddade naturligtvis ner appen och anmälde mig. Lätt som en plätt fick jag tid för vaccinering fastän jag är "för ung". Men det fanns en reservation - "drop in" gäller inte - "bara du med bokad tid kan få sprutan".

På kvällen tittar jag på nyheterna och får då veta att ytterligare ett rykte varit i svang. Ryktet, som inte nått mig, berättade att  om man åker till ett visst sjukhus och ställer sig i kö, blir man vaccinerad direkt - s.k. drop in. Sen visade man bilder på en jättelång kö där folk stod tätt inpå varandra.

Allt är så märkligt och så rörligt. Än ska man ha en viss ålder för att få vaccineras, än kan man vara yngre. Bokar man via en speciell app gäller andra regler än om man går via 1177. Ibland gäller "drop in" men inte alltid. Det verkar som det är slumpen som bestämmer om man ska få sitt efterlängtade vaccin eller inte.

Hissar

Vår lördagstur med båt till stan fick förra veckan konverteras till en söndagstur eftersom lördagen var vikt för 7-års kalas.

Vår båt går hemifrån till Klara Mälarstrand. Där kan vi byta båt och åka vidare till Riddarholmen och sen fortsätta genom Gamla stan till Slussen. Sist vi kom gående från Riddarholmen gick vi utefter Stadsgården. Inget bra val för där ramlar och skramlar det något alldeles förfärligt eftersom man både bygger och river, borrar och spränger.

Den här gången valde vi att ta oss upp till Södermalmstorg för att därifrån fortsätta mot Skanstull och hemåt. När vi stod där på torget tittade jag med längtan i blicken på den avstängda Katarinahissen. Varför måste den vara avstängd så länge? Kan man inte sätta upp en tillfällig hiss medan man bygger om Slussen och underlätta livet för oss med knarrande knän.

Jag blev alltså stående med min längtans blick fäst på hissen och fick då se en dikt dansa förbi uppe under gångstråket - det som leder från hissen till berget. Så trevligt att man i det offentliga rummet visar poesi i stället för reklam - tänkte jag. Stod kvar en stund men fick inget grepp om vad det egentligen var som visades. Tyckte dock att det var en kul idé med poesireklam mitt i stan.

"Den eviga sorgen bor inom mig"

När jag kom hem tittade jag närmare på den bild jag tagit och såg då att man inte bara visade text (det jag trodde var poesi) utan en textad film. Längst upp till vänster på hissen visade man Niki Lindroth von Bahrs kortfilm "Något att minnas" - men bara för folk med riktigt god syn.

Några dar senare tog jag en promenad hemma i närområde - gick via Vinterviken till Liljeholmen och Marievik för att sen gå över Årstabron till Hornstull och hem. Det kändes inte ett dugg jobbigt att jag måste att ta mig från havsnivån ända upp till Årstabron för i Marievik finns en utomordentligt bra och fungerande hiss.

Utmärkt idé att bygga starka, robusta hissar på platser med stor höjdskillnad. Då kan människor förflyttar sig från markplan till en högre nivå även om de har ont i ett knä. Jag tycker dock att hissen i Marievik borde få ett fint namn - jämförbart med Katarinahissen. Mariahissen skulle passa bra eftersom den finns i Marievik.

Stängt

Norra Djurgården är ett trevligt strövområde. Vi åkte dit på vår utflyktsdag - skulle både promenera och se den utställning som visas i konsthallen Accelerator. Vi fixade första delen - promenaden. Den andra delen - att besöka "Stockholms bästa utställning" gick inte alls. Var stängt. Jag hade läst att det skulle vara öppet på tisdagar men läst slarvigt - det enda som var öppet var fiket.

Veckan därpå blev det favoriter i repris. 

Den här gången åkte vi till Artipelag - konsthallen på Hålludden i Gustavsberg för promenad och utställning. Blev ännu en promenad i vacker natur men ingen konstutställning den här gången heller.  Detta trots att jag hade förberett mig genom att googla på Artipelag och visste att det var öppet. I besvikelsen fick jag trösta mig med kaffe och semla.

Blev sur när Artipelag var stängt, trots att de annonserat med "Öppet" på Google. Det talade jag om. Fick då till svar att det är Googles information som visas - inte Artipelags. Min stilla undran är: "Är det inte Artipelags uppgift att ansvara för vad som visas på Google om just Artipelag" särskilt som "Öppet" åtföljs av brasklappen "Uppdaterades av företaget för tre veckor sedan"!

Franz

Vår biogrupp hade bestämt att se "Spring Uje, spring" och "Franz" under februari och mars. "Uje" såg jag för ett tag sedan och nu var det dags för Franz. Jag väntade i det längsta med François Ozons film "Franz" - tycker det är jobbigt med filmer som är sorgliga men den här gången blev det, trots det, en högtidsstund. 

"Franz" var en vacker film med vackra människor, gamla vackra miljöer och vacker musik - en mycket fin film. Men också en vackert filmad film. Den handlade om de som blir kvar när kriget är över och fredsavtalet undertecknat. De som på ett eller annat sätt också är förlorare oavsett vilken sida de tillhört.

Tyska Anna har förlorat sin fästman Franz i kriget och Franz föräldrar har förlorat sin son - alla sörjer de honom. Är det fransmännens fel att Franz är död eller har de alla del i ansvaret? Till deras hem kommer en dag en fransman som också han sörjer Franz och allt förändras.

Jag uppfattar att filmens tema är sanning. Blir livet bättre av att vi vet vad som är sant? Ibland kan det vara så men långt i från alltid. Både Anna och Adrien (fransmannen) glider på sanningen men de gör det för att skona andra. Dessutom är den enes sanning inte alltid den andres - när min mamma och jag hade olika åsikter sa hon alltid "Du tål inte att höra sanningen" och då menade hon att hennes syn var den enda sanna.

I "Franz" får vi möta människor från både den vinnande sidan och den förlorande. Vi får möta tyskar och vi får möta fransmän och vi får möta nationalism. Båda folken älskar sina länder och då ligger det nära till hands att också hata den andra sidan - den andra nationen och dess invånare. Hatet efter ett krig sitter djupt och överförs från generation till generation. 

Men vi får också möta individerna Anna och Adrien. De älskar också sina länder men inser att man inte kan känna hat mot människor bara för att de kommer från ett annat land. Allt är inte så enkelt.

Filmen hade ett öppet slut.

Spring Uje, spring

Här om dagen visade man vinterns mest omtalade svenska film, belönad med tre guldbaggar - "Spring Uje spring".

Innan filmen började hade man en stunds försnack med filmskaparna Uje Brandelius och Henrik Skyffert. De betonade hur viktigt det är att ha bra balans mellan komik och tragik.

Jag blev gripen av filmen och tyckte den var både sorglig och tragisk. De humoristiska inslagen (som man varit så rädd att överdriva) noterade jag knappt. Jag tyckte inte ens det var roligt när en dam hade satt sin väska på en stol och inte ville ta bort den - har en gång råkat ut för samma sak själv och blev ganska irriterad.

Det är tufft att, som Uje, få besked att man har en svår kronisk sjukdom som kommer att påverka resten av ens liv. Svårt att acceptera och svårt att prata om. Minsta hjälp, som man i normala fall skulle uppskatta, kan för en person som är sjuk, uppfattas som provokation.

Jag gillade det normala förortslivet som filmen handlar om. Där förekom inget våld eller bråk, inga skjutning. Man skildrade ett normalt rörigt, stökigt, överbelastat hem med helt normala människor som har helt normala problem.

Uje jobbar som radiopratare och samtalar med folk som ringer till programmet för att klaga på det ena och på det andra. Men ibland blir det bara för mycket. Ska man, som radiopratare, behöva tåla allt gnäll när man har det så mycket svårare själv? Var går gränsen för det normala? När blir tyckande provocerande? Vilka människor ska vi inte acceptera? Mycket att fundera på.

"Spring Uje spring" var en både tänkvärd och gripande film.

Bemötande

Normala somrar träffas stora delar av familjen i sommarstugan några dar. Gick inte i fjol - hoppas det funkar i år.

Många gäster kräver många stolar. Det blir ett evigt flyttande in och ut, upp och ned för att var och en ska få en egen sittplats. Varje år bestämmer jag mig därför för att skaffa fler stolar. Sen bestämmer jag mig för att avvakta till efter sommaren när det är rea och utgallrat men nästa år då.....

I år, när jag har mer tid än nånsin, skulle jag agera proaktivt (som man säger nu för tiden). Kollade vad som fanns på det stora varuhuset och valde en stol, som jag trodde skulle passa. Ringde upp kundtjänst och fick prata med den ultimata säljaren. Hon undersökte vilka alternativ som fanns för att jag skulle få stolarna levererade till stugan någon gång i juni. Inte helt lätt. Hon gav mig bl.a. rådet att åka till affären, provsitta och beställa på plats eftersom det bara fanns tre stolar kvar på centrallager. Efter lite meckande hit och dit har vi nu köpt 10 stolar - sju finns i Göteborgstrakten och tre i vår källare.

När det blev vardag och arbetsdag igen ringde en person upp mig och frågade hur det gått med mitt stolinköp. Efter lite förvirring insåg jag vem som ringt. Fantastiskt! Säljaren jag pratat med - hon som gett mig goda råd - hade inte släppt mig vind för våg i stolsdjungeln. Hon hade skrivit upp mitt telefonnummer och ville förvissa sig om att jag verkligen fått den hjälp jag behövde. Detta var den bästa hjälp jag någonsin fått från en säljare - lika bra som den gången när jag ramlade och sen fick sy ihop pannan med 11 stygn och doktorn ringde upp och frågade hur jag mådde.

Tänk så viktigt bemötande är.

Kösystem à la USA