Sjätte resan; linje 7

Observera att jag inte längre använder ordet buss utan linje när jag beskriver våra resor i Stockholm. Beror på att 7an går på räls och är något så trevligt som en spårvagn.

Linje 7 startar vid centralen men en "våning" upp, på Hamngatan. Den kör längst Hamngatan till Nybroplan och fortsätter sen hela långa Strandvägen till Djurgårdsbron. Där svänger den över bron och kör till Waldmarsudde. Sen vänder den tillbaka samma väg igen. Det är, med andra orden, en ganska kort resa man kan göra med sjuan men en trevlig resa.

När vi stigit av spårvagnen hade vi tänkt att gå in på Waldemarsudde och titta på utställningen om och med Prerafaeliterna (som vi pratade mycket om på Birkagården) men vi ändrade oss.

Vi var inte sugna på några prerafaeliter utan på kaffe. I samma ögonblick som vi upptäckte att Ektorpet var öppet bytte vi ut prerafaeliterna mot kaffe. Men så här i efterhand var det ett förhastat och dåligt beslut. Det var isande kallt inne i det lilla huset och vare sig smörgåsen eller kaffet motsvarade våra förväntningar - kaffet smakade riktigt illa.

Efter det korta och kyliga besöket i kaffestugan bestämde vi oss för att åka hem igen. Vi promenerade genom Djurgårdsstan till färjeläget och tog linje 82 till slussen. Linje 82 som är en färjelinje återkommer jag till om si så där ett år - många resor ligger före och väntar i den s.k. pipelinen.

Svensk musikalfilm

Jag gav ett av mina barnbarn biobiljetter i julklapp - en biljett fick han använda själv, den andra skulle han använda för ett biobesök tillsammans med mormor. Det blev en uppskattad present - gillades av båda givare och mottagare.

Dagen efter annandagen passade vi på - det är alltid bra att göra utlovade saker så snabbt som möjligt. Vi valde filmen "En del av mitt hjärta". En svensk musikalfilm som hade premiär på juldagen. Uppbyggd kring Tomas Ledins musik.

En sån trevlig film! Och så rolig! Flicka älskar pojke. De skiljs åt och träffas först 18 år senare när pojken ska gifta sig. Finns de gamla känslorna kvar? Det uppstår en massa förvecklingar - alla mycket roliga. Bra skådespelare, bra dansare, trevlig musik men torftig handling. Vilken toppenfilm detta skulle varit om den innehållit ett överraskningsmoment - ett oväntat slut.

Tyckte jag såg "Mölndals kråka" och gamla Mölnlycke pappersbruk i filmen men inser att det förmodligen bara är önsketänkande - kan ha varit någon helt annanstans där det finns gammal vacker industribyggnader men det hade varit roligt om kråkan blivit statist på gamla dar.

Förändring

På julen, traditionernas högtid framför andra, gör man samma sak år efter år. Men man ruckar nog lite på traditionerna ändå för plötsligt upptäcker man att det har smugit sig in tydliga förändringar.

Ett exempel på förändring är att dopp i grytan numera lyser med sin frånvaro under vår jullunch. Beror förmodligen på att vi inte längre kokar skinkan själva och därför inte får någon stomme till doppet. I år såg vi dock att det finns färdigt "dopp i grytan" att köpa. Så nästa år kanske vi tar ett steg tillbaka och börjar doppa igen. Det är inte ens otänkbart att en eller annan grisfot också hittar tillbaka till julbordet.

Men tomten håller fortfarande stilen. Han knackade som vanligt på dörren när julbordet var länsat. I år hade så gott som alla varit snälla. Två personer fick dock inget paket. Berodde nog på att de jobbar för ett samhälle utan onödig konsumtion. Själv fick jag boken " Klubben" som jag ser fram emot att börja läsa.

Något som definitivt har ändrat sig är vädret. Förr var det snö på jul - nu är det dimmigt. Men det är ju fint det också, på sitt sätt (säger en Göteborgare).

Årets julkort hade koppling till fasadbytet på huset vi bor i och såg ut så här:

Med lite god vilja kan vi därför säga att vi, trots allt, hade en vit juli år - i alla fall så länge vi stannade inomhus och tittade på den vita plasten.

Femte resan, buss 6

Jämt och ständigt hör jag folk prata om julstress. Vet inte om alla verkligen är så stressade eller om det är en jargong. Sant är i alla fall att vi inte tillhör de som stressar. Vi tar det så lugn, så lugnt, gör inte ett dyft.

I går, fyra dagar före julafton, när de
minimala julklappsinköpen var avklarade och maten inhandlad tyckte vi det var hög tid för ännu en busstur - tur nummer fem.

Gamla, skramliga vagnar på linje 13
med många ståplatser men få platser att sitta på

För att kunna åka den femte bussturen var vi tvungna att ta buss nummer sex eftersom linje fem bara finns på papperet - inte på vägen. Linje fem ska gå från Fruängen till Hornsberg men sträckan trafikeras än så länge av linje 50 och buss 50 står inte på tur på flera månader.

Vi fick alltså åka vår femte resa med buss nummer sex som går mellan Ropsten och Karolinska institutet. En sträcka lite på tvärs. Ropsten är ändstation på linje 13 dit vi enkelt kunde ta oss med tunnelbanan.

Ropsten är nog en av de tråkigaste platser man kan åka till - bara vägar och vägar. Men eftersom linje sex är en blå linje med tät trafik behövde vi inte vänta länge innan bussen kom.

Vi startade alltså i Ropsten och åkte via Nya Djurgårdsstaden, med fina gamla stenbyggnader, och Vasastan till Nya Hagastan. Vi klarade resan på en dryg halvtimma och jag blev förvånad att så mycket folk åkte denna, för mig, udda väg mitt på dan. Det såg lika tråkigt ut när vi gick av bussen som det gjort när vi steg på den.

Ändstationen vid KI

Väl framme vid KI inväntade vi samma buss igen och åkte tillbaka mot stan. På tillbakavägen gick vi av vid Odenplan och promenerade sen genom ett grått men fint Stockholm.

Svårgräddat

Min baktalang ligger numera i träda - bakar varken bröd eller bullar längre.

Men inför den annalkande julen, ville jag ändå göra ett ryck, satte in en plåt med bullar för gräddning. Tyvärr visade det sig att jag inte bara tappat lusten att baka, jag har även tappat förmågan. Bullarna blev degiga.

På kvällen, när dottern var på besök, skulle det bjudas på pizza. Blev inte heller någon succé.

Tredje gången ugnen skulle användas blev inte den mjuka pepparkakan klar.

Då flyttades fokus från talang till ugn. Det är inte för inte man säger "Tredje gången gillt". Det är klart man inte kan baka i en ugn utan undervärme.

Många manualer till den nya ugnen
men så har den också oanade möjligheter

Så, i går, när vi ändå skulle åka till det stora varuhuset och äta jullunch, passade vi på att förnya vårt kök. Men jag har, trots den nya fantastiska ugnen med oändligt många funktioner, ingen lust att baka några pepparkakor i år heller.

Frukostmöte

Här om dagen var jag på ett frukostmöte - första gången i mitt fria liv (= efter pensionering)!

Jag har en gång suttit i publiken när man spelade in "Lundströms bokradio". Förutom att vara med under själva inspelning kom jag då också med i Sveriges Radios "kundregister". Sen dess får jag inbjudningar till både det ena och det andra. Jag har varit med på flera inspelningar men bara valt arrangemang som legat på kvällstid.

Men så kom en inbjudan med rubriken "Den engagerade journalisten" (hela programmet finns på webben). Lät så spännande att vi bokade biljetter trots att det var ett frukostmöte. Vi satte klockan på kvart över sex och före åtta var vi framme i "hangaren", Sveriges Radios stora entéhall, och åt frukost, god frukost - macka, yoghurt, juice och kaffe.

Därefter följde paneldebatt i ämnet "personlig övertygelse visavi objektiv journalistik" - hur engagerad kan en journalist vara och ändå skildra ett ämne seriöst. Mycket intressant. Summan av kardemumman blev att en nyhetsjournalist ska vara så neutral som möjligt.

Resten av dan ägnade jag åt "Svarta Näckrosor" men klockan sex var jag inne i stan igen. Hade bokat biljetter till en kväll med konstnären Hilma af Klint. 

Innan filmen började, berättade Hilma af Klints brors barnbarn om hur de fått ärva de mer än tusen tavlor Hilma af K hade målat och hur man förvaltat arvet. Men det var tufft att lyssna på en man som pratade sakta och lugnt i ett jämnt tonläge när man gått upp klockan sex på morgonen. Jag somnade! Som tur var hade man lagt in en bensträckare mellan föredrag och film så jag hann piggna till innan själva filmen började.

Dokumentärfilmen "Bortom det synliga" var intressant men för lång och innehöll för mycket upprepningar. Skulle vunnit på att ha kortats ned en halvtimma.

Hilma af Klints liv och målande är så intressant att det skulle bli utmärkt manus till en spelfilm - så annorlunda och gripande var hennes liv.

Svarta näckrosor

Vi, Gröndals bokcirkel, väljer ömsom att läsa böcker efter ett tema (som vi byter efter något halvår) och ömsom att läsa böcker vi väljer spontant. Efter en längre period med spontana val har vi nu bestämt att ha Frankrike som tema våren 2020.

När vi bestämt oss för Frankrike föreslog jag att vi skulle läsa en deckare av den populäre franske författaren Michel Bussi. Men jag blev bryskt nedröstad med kommentaren "Inte ska vi läsa deckare i bokcirkeln" och det kunde jag ju hålla med om. Deckare kan man faktiskt läsa på sin fritid! Varpå jag direkt gick och lånade en bok av denne Bussi. Så roligt det var att få gotta sig i en lättläst deckare efter den tunga "På flykt från ett sorgebud".

Handlingen i "Svarta näckrosor" tilldrar sig i Giverny, byn där konstnären Monet bodde i ett rosa hus och hade en berömd näckrosdamm i sin trädgård. Man kan inte förflytta sig till en trevligare plats.

Boken var lättläst men en aning rörig. Tyckte stundtals att jag hade lite svårt att hänga med och var glad att det inte var en cirkelbok. "Svarta näckrosor" inleds med ett mord. Två poliser försöker lösa mordet men det går trögt och mordet är egentligen inte det viktiga. Det är människorna i byn, inte minst den vackra lärarinnan och kärleken som är det väsentliga.

Men på slutet klarnar allt. Upplösningen är både oväntad och överraskande och faktiskt inte helt orealistiskt. Jag lyckades inte klura ut hur saker och ting hängde ihop och det tycker jag är ett bra betyg på en deckare.

Så tungt, så tungt

"Sorry we missed you" - var en tung film.

Vår lilla biogrupp hade valt biografen Sture och en "arbetarfilm" från England som film nummer två. I denna arbetarfilm är arbetare inte längre arbetare utan "egenföretagare". Verksamheten på budfirman, där handlingen delvis utspelar sig, drivs i en form som vi på nysvenska kallar frachise. Slavarbete vore en bättre beteckning.

Personalen ska stå för alla kostnader och ha egen bil men arbetsschemat gör "chefen" och det är så "tight" och så pressat att man inte ens hinner äta lunch eller gå på toa och arbetsdagarna kan vara upp till 14 timmar långa. Eftersom anställningsformen är som den är, egenföretagare, kan de inte vända sig till vare sig fack eller skyddsombud när förhållandena blir odräglig. Blir man sjuk och inte klarar sina körningar måste man själv skaffa ersättare.

Eftersom chaufförerna själva måste ordna budbil och företaget också säljer sådana är det enklast att köpa via företaget. Men bilen måste betalas. Varje månad görs avdrag på lönen. Räcker inte lönen får den anställde en skuld till företaget, en skuld som ökar och ökar och efter ett tag hamnar de i en form av livegenskap.

Det säger sig självt att när arbetet blir så pressat fungerar inte heller det övriga livet. När även familjelivet, i denna annars så sympatiska familj, trasslar till sig går allt mot sin undergång.

Ett annat intressant ämne som togs upp var hur man bemöter och behandlar snälla, duktiga flickor och struliga skoltrötta pojkar. Så lätt det är att inte lyssna utan dra förhastade slutsatser och göra felbedömningar.

Denna dystopi var både trovärdig och bra med fint skådespeleri men den skildrar en gig-ekonomi som är allt annat än ljus.

Centralbadet

I "Mannen på taket" (en av de tidiga Beckfilmerna) spelas en trött och desillusionerad Beck av en suverän Carl-Gustaf Lindstedt. Vid ett tillfälle tycker hans kollega (i filmen spelad av Håkan Serner) att han ser oförskämt pigg ut. Då svarar Beck "Massage på Centralbadet".

Jag kan fortfarande se den här scenen framför mig trots att filmen är från 1976. Men i ärlighetens namn ska sägas att jag sett den många gånger eftersom den med jämna mellanrum repriseras på TV och varje gång tittar jag om den - tycker Bo Widergs film är så bra.

I dag, mer än 40 efter det att jag såg filmen första gången, gick dottern och jag också till Centralbadet (julklapp) och precis som Beck hade vi bokat massage. Under en halvtimma blev vi båda knådade, sen simmade vi lite, bastade och spaade innan vi avslutade besöket med lunch i badets cafeteria.

Centralbadet ligger, som namnet säger, mitt i centrala stan och är så fint och mysigt. En riktig "pärla". Trots att vi var där en vanlig vardag (när alla brukar jobba) var det mycket folk. Det enda jag kan klaga på är att vi inte riktigt förstod i vilken ordning badandet, bastandet och simmandet skulle ske. Eftersom vi kände oss lite vilsna frågade jag hur man skulle bete sig och fick det något vaga svaret: "Ni gör som ni vill" - så då får man väl säga att allt blev perfekt denna lyxiga förmiddag.

På flykt från ett sorgebud

"Hon brast ut i ett skratt som kittlade honom invärtes" - ett bra exempel på det fina språk som David Grossmans bok "På flykt från ett sorgebud" har. "På flykt..." är den första bokcirkelbok vi blivit tvungna att dela upp på två månader för att klara (700 sidor på fyra veckor blev bara för mycket) men det var ingen nackdel. Tvärtom - det var roligt att diskutera en bok, som vi inte visste hur den skulle sluta.

Ora, judinna boende i Israel, är bokens huvudkaraktär. Hennes son Ofer har självmant anmält sig att delta i ett krig. Han, som precis kommit hem oskadd efter tre års militärtjänst och ska ge sig ut på fotvandring i Galileen med sin mor, anmäler sig frivilligt till ännu en krigstjänstgöring!

Ora vet vad krig kan göra med en människa. På nära håll såg hon vad som hände med Ofers pappa, Avram. När Avram kom tillbaka efter 7-dagars kriget, fångenskap i Egypten och förhör av shabak (den israeliska säkerhetstjänsten) var han ett vrak. Detta får inte hända igen. Hon kan inte acceptera sonens beslut. Hon försöker förtränga det och tror därmed att hon kan förhindra att hon ska få ett sorgebud.

När inte Ofer följer med henne, på den sedan länge planerade vandringen, tvingar hon mer eller mindre Avram (Ofers pappa) att göra henne sällskap. Han kan, mer än 20 år efter krigsslutet, fortfarande knappt prata. Han vill inte höra något om sin son - kan inte ens ta sonens namn i sin mun. Men sakta, sakta under vandringens gång börjar han prata och intressera sig för sin son.

Ora befinner sig både i sin samtid och i det förflutna och mycket långsamt får vi veta varför saker blivit som de blivit. Deras vandring blir en terapi för både Ora och Avram. De får bearbeta sin ångest och sorg.

Det är en både fängslande och gripande roman. Den är lättläst och har ett fint och detaljrikt språk och är mycket intressant. Jag ville hela tiden läsa vidare, fångades av bokens berättelse, tyckte om hur den var upplagd - att historien berättas bit för bit samtidigt som Ora och Avram vandrar runt, runt uppe i Galilens berg men den är väldigt lång - på gränsen till vad jag orkar läsa.

David Grossman

Oras och Awrams vandring, som ibland går vidare, ibland tillbaka och ibland i cirklar, tror jag ska symbolisera judarnas eviga vandringar runt om i världen, en vandring utan slut - ett exodus - och bokens längd tror jag står för samma sak. Vid ett tillfälle angrips Ora och Awram av hundar. Är det kanske en metafor för vad judarna har råkat ut för under sin vandring i världen - fördrivning, förintelsen mm. När Adam, Uras andre son, får en massa ticks associerar jag till de ortodoxa judarnas beteenden.

Andra teman i boken är bl a.
- Oras samtidiga kärlek till två män
- relationen judar/palestinier
- varför lämnade Oras man henne
- vad symboliserar doktorn.
Det finns mycket att diskutera på nästa bokcirkelträff.

Denna antikrigsroman är fängslande och gripande, stundtals svår att förstå, konstig och mycket läsvärd men är den trovärdig?

Fjärde resan, buss 4

Tänk så mycket man kan lära sig och upptäcka när man bussar runt.

Gullmarsplan

På vår fjärde bussresa, den med buss 4, satt vi nära en man som pratade i telefon. Här var det inte direkt fråga om att tjuvlyssna eftersom halva bussen hörde vad han sa. Han pratade om laxar och rödingar. Var det kanske en sportfiskare? Nej, naturligtvis pratade han om pengar. Att en lax betydde tusen kronor visste jag eftersom den sedeln är och har varit, rosafärgad. Men vad betydde en röding? Efter att ha googlat vet jag nu att det betyder en femhundring - första gången jag hörde det här uttrycket. Även min pappa hade ett slangord för tusenlappen - han sa en "skär". En benämningen, som också syftade på sedelns färg. Kanske är skär ett Göteborgsuttryck för jag har inte kunnat hitta det någonstans. Däremot kallas tusenkronorssedeln också för långsjal och lakan. Gillar sådana uttryck.

Linje 4 blev en riktig långtur. Det tog en hel timma att åka från Gullmarsplan till Radiohuset. Turen gick via Skanstullsbron, Ringenvägen, Hornsgatan till Hornstull sen över Västerbron till Fridhemsplan och St Eriksgatan till Valhallavägen och via lite kringelkrokar till radiouset.

Jättebyggnaden radiohuset var alltså slutstation för vår resa. Jag har både sett och varit inne i radiohuset men inte noterat att det var så häpnadsväckande stort. Framför huset stod radiolegenden Sven Jerring och intervjuade en av våra stora löpare Gunder Hägg.

När vi lämnat bussen promenerade vi till Strandvägen och fortsatte sedan gå gatan fram tills vi kom till Dramaten vid Nybroplan. Där svängde vi upp till Östermalmstorg och passade på att besöka den temporära saluhallen, Östermalmshallen, som tar upp nästan hela torget. Härligt att gå runt och titta på alla godsaker. Vi fastnade för ett butik där man sålde fläskkotletter från Iberien.

De iberiska kotletterna (från grisen med svarta klövar) var inte billiga men vi köpte var sin. (Två kotletter på tillsammans 300 g kostade 150 kr.) Kotletterna var verkligen goda - både möra och smakrika. Jag stekte dem ca 2 minuter på varje sida och sen fick de eftersteka en stund. Till kotletterna serverade jag smaksatt potatispuré, sallad och sky och ett gott portugisiskt vin.