SL-dagen

Under pandemin gick en av våra många utflykter till "Vår Gård" i Saltsjöbaden. Jag blev hänförd över hur fint där var och vilken fin konst som hängde på väggarna. När jag därför såg en annons om vårmarknad på "Vår Gård" frågade jag dottern om hon och jag och hennes lille kille skulle ta en tur dit. Hon hängde på och vilken tur vi fick!

Hade tänk vi skulle ta tvärbanan till Sickla och sen fortsätta med Saltsjöbanan resten av vägen. Lätt som en plätt.

Det visade sig dock att Saltsjöbanan var stängd och inga ersättningsbussar hade satts in! Kollade för säkerhets skull med SLs personal, att jag inte missuppfattat något.

Trots dessa initiala motgångar gav vi oss iväg. Vi  följde hela tiden SLs rekommendationer på resväg. Från Liljeholmen tog vi tvärbanan till Gullmarsplan. Väntade 20 minuter och fortsatte sen med buss 875 till Tyresö centrum. En 20 minuters resa - långt, långt bort.

I Tyresö centrum fick vi vänta en timma på nästa buss som tog oss till Telegrafberget. Men sen behövde vi bara vänta i 30 minuter på båten till Saltsjöbaden. Det blev en mycket fin båttur på 25 minuter.

När vi kom till marknaden strax efter klockan tre sa dottern ".. och det här har vi rest i tre timmar för att se!". Resan hade alltså tagit oss över tre timmar! Dessutom hade vi blivit tvungna att köpa extra biljetter för båtresan - trots att det, enligt SLs app, var det enda sättet att ta sig till Saltsjöbaden.

Men resan var inte förgäves. Det är så fint på "Vår Gård". Vi tittade runt bland stånden, åt Havets Wallenbergare till lunch och njöt av både miljön och det fina vädret. 

Lillkillen vägrade lämna sin roliga lekplats vid vattenbrynet så vi fick nöja oss med  konsten på entréplanet.

X-et och Milles

Sen började vi lite smått oroa oss för hemfärden. Tänk om den också skulle ta tre timmar! När vi kom fram till järnvägsstationen stod där massor av folk och väntade på "extrabussar". Damen jag satte mig  bredvid hade väntat i en timma! Efter ytterligare en halvtimma ringde jag till SL och fick löfte att ta taxi hem - men då kom bussen. En och en halv timma senare kom vi hem till en väntande middag. Slutet gott allting gott.

Damen jag pratade med i väntan på bussen hade åkt extrabuss även på morgonen men det var inget som stod i SL appen eller som personalen på SL känd till - därför fick vi en "SL-dag".

Svävare

I går tog vi båten med destination Ekerö från "vår" brygga. Vi skulle äta vårlunch på Ekebyhovs slott tillsammans med några vänner från Sundsvallstiden.

På Ekebyhov serverar de ett stort salladsbord och två varmrätter. Vi kunde välja mellan fläskfilé med pesto och ratatouille eller göra som jag - ta både och. Jag gillar verkligen deras mat. Pestofilén var jättegod. När vi ätit klart flyttade vi ut i slottsparken och blev sittande kvar med våra kaffekoppar hela eftermiddagen.

Sen promenerade vi tillbaka till Tappström och båten som skulle ta oss hem igen. Men då fick vi bryderier. Det fanns två båtar att välja mellan. Vi kunde antingen ta den vanliga och åka direkt till "vår" brygga eller den snabbgående svävaren. 

Svävaren går betydligt fortare men stannar inte hos oss (för grunt) utan går raka spåret till Klara Mälatstrand. Med den turen skulle det, totalt sett, ta längre tid att komma hem - trots att båten gick fortare.

Maken ville åka svävare så det blev svävare - en ganska behaglig resa men ändå lite av en besvikelse. Svävaren svävade ju bara en bit av vägen! När vi kom till Ekensberg lämnade båten svävstadiet och blev en helt vanlig båt och fortsatte så hela vägen till stan. Kul att ha prövat svävning. Kändes både lugnt och tryggt.

Här möter vi en gammal bekanting

Vid stadshuset fick vi vänta på att Sunnan skulle ta oss tillbaka hem.

Eskil

Eskil är Karl-Astrids och Bernhards lille son - som dom har längtat efter honom. Tänk att efter nio missfall äntligen få hålla sitt barn i famnen. Vad spelar det då för roll om han är "vit eller svart" - han är ju deras barn och han lever.

Karl-Astrid är 41 år när pojken föds och hon vet att risken att inte få ett "friskt" barn är större för henne än för en ung mamma. Men hon vet också att Eskil är hennes barn och att han kommer att få det bra hos dom, mycket bätte än på den institution dit både barnmorska och läkare vill skicka mongolida barn (som man sa på 50-talet).

Jag beundrar Karl-Astrid, som har mod att sätta sig upp mot överheten - att gå emot både läkarens och barnmorskans råd, att stå på sig, att följa sina känslor. Detta vågade hon göra på 50-talet när auktoritetstron var mycket större än den är idag.

Det är svårare för pappa Bernard. Han klarar inte att knyta an till sin lille gosse, som ju inte är den son han längtat efter, inte den son som en gång ska ta över gården.

Eskil är tillägnad GLPs dotter Märta

Gunilla Linn Perssons bok "Eskil, riddaren av syrénbersån" är en av de bästa böcker jag läst på länge. Så fin och så engagerande. Dessutom är den välskriven, lättläst och har ett budskap. Språket är enkelt men passar människorna som befolkar boken.

Karl-Astrid skämmer bort sin älskade unge. Det bästa han vet är våfflor. När han vill ha det gräddar mamma Karl-Astrid

"Farmor Bocuses våfflor". 

Till smeten tar hon 

250 g mjöl, 

en fjärdedels liter gräddmjölk, 

en matsked socker och en nypa salt,

två matskedar kallt vatten 

två ägg

etthundrafemtio gram smör och 

två äggvitor.

Hon blandar mjöl, gräddmjölk, socker, salt och vatten till en jämn smet. Vispar ned ägg, äggulor och det smälta avsvalnade smör i smeten. Slutligen vispar hon äggvitorna till hårt skum och rör försiktigt ned dom. Gräddar och pudrar med florsocker.

Dessa våfflor är det bästa Eskil vet men han vill gärna ha mammas "ylt" också. När vi träffades på Eketorpet, för att prata om Eskil (och Muminpappans memoarer), beställde jag naturligtvis kaffe och våfflor - precis som Eskil skulle gjort.

Martin Gelin

Maken är mycket intresserad av det stora landet i väster och dess, i många stycken, märklige ledare. En dag läste han att DN journalisten Martin Gelin bestämt sig för att lämna USA efter att ha bott där i mer än 20 år. Intressant, tyckte även jag och lånade Gelins senaste bok.

Martin Gelin älskar New York. Han flyttade dit ung och har rest runt USA otaliga gånger för att bevaka vad som sker där och förmedla intrycken till oss. Han har blivit ameikansk medborgare och gift sig med en amerikanska men när han anade vad som kunde hända i valet 2024 bestämde han sig för att flytta - demokratin var i fara.

Eftersom jag inte kände till så mycket om Martin G lånade jag "I morgon är jag långt härifrån - ett avskedsbrev till USA". En lättläst, underhållande och upplysande bok om det land som påverkar oss så mycket. Boken var på samma gång en kärleksförklaring och en uppgörelse. "Det går aldrig att slappna av helt i ett land där en förlossning kostar 52 000 dollar". Martin G verkar ha läst "allt" och jag måste erkänna att de flesta personer som omnämns känner jag inte till men det var intressant att läsa hur en människa som älskar NY och egentligen inte vill flytta kommer fram till att det är just det han måste göra.

När jag sen såg en annons om samtal under rubriken "Om samtid, kultur och demokrati" med Martin Gelin o Ola Larsmo på Sven-Harrys konsthall åkte vi dit.

Bra samtal som inte slutade helt i moll. Maken tyckte de gav en för ljus bild av vår samtid men jag håller med debattörerna i deras uppfattning att tilltron till våra "institutioner" kommer att stötta demokratin.

Sen avslutade jag besöket med att titta på Dick Bengssons utställning "Det ingen vill se" innan vi åkte hem och drack en kopp re.

Bonnard 2.0

"Det handlar inte om att måla livet utan göra måleriet levande" - lär Bonnard ha sagt om sin konst.

Några dagar efter det vi sett filmen om Bonnards liv gick vi till Nationalmuseum och deras stora Bonnardutställning. Men jag fick ont i ryggen och var tvungen att åka hem innan jag tittat klart. Insåg att jag måste åka dit igen innan jag kunde bilda mig en uppfattning.

Valde en torsdag när det är gratis efter klockan fem. Vi var där en god stund i förväg men trots den tidiga "timmen" var det bara att gå in. Innan de öppnade officiellt för gratisbesökarna hade vi hunnit med både Bonnard och Ernst Billgren. Tur, för vid det laget hade min rygg börjat krångla igen.

När vi lämnade museet var vi glada att vi kommit så tidigt. Köerna ringlade sig långa både inne i museet och utanför. Kommer aldrig att åka dit en gratistorsdag igen - vare sig min rygg eller mitt tålamod klarar timslånga köer.

Tyckte om Bonnard. Fina, lite defusa målningar huvudsakligen om livet I Frankrike.

Gillade även Ernst Billgrens verk - udda och roliga. Speciellt roligt att se "Kalle dussin" göra en luftfärd.

Fyra minuter

När vi skulle titta på Albertus Pictors kalkmålningar i Täby gamla kyrka kom vi fyra minuter över fyra. Det var fyra minuter för sent eftersom kyrkan stängde prick fyra. Vi, våra kamrater, maken och jag, fick nöja oss med att se på den fina kyrkan från utsidan.

Frågan är varför vi över huvudtaget befann oss i Täby. Vad gjorde vi där?

Jo, i år hade vi valt Angarnssjöängens naturreservat som mål  för vår vårutflykt. När vi tittat klart på lärkfalkar och andra rara fåglar, ätit en härlig lunch och sett blyga små violer skulle vi passa på att titta på de omtalade kyrkmålningarna i Täby kyrka - ville gärna visa den målning som inspirerat Ingmar Bergman till filmen "Sjunde inseglet" - den, där döden spelar schack.

Vi hade tur - fick ett perfekt utflyktsväder. Det var så härligt att komma ut och gå en stund bland blommor och blader - visserligen en ganska kort promenad men härlig. Första gången sen oktober som jag gick en längre sträcka än mellan Ekensberg och Gröndal.

Syns den - lärkfalken?

Jag har tillbringat ett halvår i soffan eftersom jag i oktober ramlade och fick en kotkompression. Den har gjort att jag inte kunnat gå ut på hela vintern men nu var det dags! Jag grundade med en värktablett och klarade promenaden!