Lördagsnöjen

När det visas en film om våra gamla idoler var vi tvungna att åka in till stan. I mitt tycke finns det inga som "slår" duon Hasse och Tage. Så bra, så roliga, så medvetna och så engagerade.

Det var en trevlig film med igenkännandets glädje. Man har hört dom förut, både skämten och sångerna, men allt tål att höras igen och igen. Vi fick också se mycket från livet runt ikring - både glädje och sorg.

Både Hasse och Tage jobbade mycket men Hasses fru tyckte att han skulle ta hand om barnen en dag i veckan. Han bestämde sig då för att umgås med sina barn på lördagarna. Varje lördag gjorde de därför ett besök på livrustkammaren och fortsatte sen med lunch - alltid samma museum, alltid samma restaurang och alltid samma mat. När jag hörde om dessa återkommande lördagsnöjen kom jag att tänka på att vi (mina föräldrar och jag) också gjorde samma sak på lördagarna. Vi hade också ett fast lördagsnöje.

Vi tog spårvagnen till Majnabbehamnen i Göteborg och vinkade av passagerarna som skulle till London. Ibland träffade vi på min  farbror och faster, som också hade samma billiga lördagsnöje. Vi kände aldrig någon som skulle åka till London men fick ändå en känsla av att detta var vägen ut i den stora världen. När båten givit sig av åkte vi hem till tryggheten igen. Nöjda med att nästan, nästan ha rest bort.

Sanning?

Att uttrycket "av barn och dårar får man höra sanningen" fortfarande gäller, fick jag erfara häromdan.

Det 5-åriga barnbarnet hade bytt dagis och jag skulle för första gången hämta honom på det nya stället. Eftersom jag var obekant för alla "fröknarna" hade de bett honom beskriva mig.

Så här löd beskrivningen "Hon är 71 år och tjock!"

Klart och koncist. Inga omskrivningar eller förskönanden. Men det kan ju också vara så att lilleman är omedveten om de kroppsfixeringar som gäller i dagens samhälle och står över trender och ideal. Han kanske tycker det är fint att vara tjock och i själva verket gav mig en komplimang. Det var i alla fall så jag ville tolkade honom. Dan efter hoppade jag dock lunchen.

Ag

På Kronobergsgatan, en liten bakgata på Kungsholmen, har Bridgeförbundet sina lokaler. Stora lokaler, ofta proppfulla med folk, som sitter alldeles tysta, djupt koncentrerade runt fyrkantiga bord. Medelåldern är ganska hög hos dessa engagerade, kortspelande personer.

Snett mitt emot, på samma Kronobergsgata, ligger den anonyma restaurangen AG. I deras lokaler sitter det också fullt med folk, också koncentrerade på det de håller på med men betydligt yngre och något pratsammare.

Väggmålning med reklam för AG

I går gick jag för första gången in på "fel" sida gatan när maken (och jag) blivit bjudna på middag hos AG av svärsonen.

Restaurangen, som fått namn efter den kemiska beteckningen för silver, håller till två trappor upp, i en gammal silverfabrik.

Där man en gång i tiden tillverkade silverskedar och silvergräddkannor äter man numera kött med silverbestick. Inredningen är den samma som under fabrikstiden men något "upphottad". Tuff lokal med "New York vibbar" där man inte bara äter med silverbestick utan även får såsen serverar i silverkannor.

Tänk om man en vacker dag skulle få se ett lämmeltåg med mentalt utmattade "bridgare" korsa gatan för att fylla på reserverna.

Goda vanor

Jag brukar försöka inleda varje höst- och vårtermin med något bra - en ny, god vana.

Den här hösten började maken gå till gymmet varje måndag-, onsdag- och fredagmorgon. Får betraktas som en mycket god vana.

Själv ligger jag kvar i sängen och drar mig. Hör när han traskar iväg. Någon timma senare kommer han tillbaka, pigg och alert, med en liten påse i handen.

Det är då min nya goda vana börjar - i påsen ligger en croissant.

Mannen som räddade Paris

På Birkagårdens Pariskurs pratade vi mycket om Frankrikes frigörelse efter andra världskriget och hur nära det var att hela Paris hade förstörts.

Man (ockupationsmakten) hade minerat Paris. Det skulle bara behövts en "tryckning" så skulle hela stan ha sprängts. Det enda som fattades var en order från general C.

Men när kapitulationen var ett faktum och general C skulle ge sin order kom en man in i rummet där generalen befann sig. Han, som kom in genom lönndörren, var den svenske diplomaten Raoul Nordling. Han kom för att övertala general C att inte spränga stan.

Detta samtal mellan general Choltitz och konsul Nordling har legat till underlag för både en teaterpjäs och en film. Jag hann inte se vare sig pjäs eller film när de visades men ibland har man tur. När "Mannen som räddade Paris" visades på TV, hade jag tillfälle att placera mig i soffan. Vilken bra film, så intressant och så spännande. Sån förtätad stämning.

Innan jag "läste" på Birkagården hade jag aldrig hört talas om att det var så nära att denna vackra stad skulle ha sprängts sönder och över en miljon människor dött. Bra att samtalet, som fick generalen att ändra sig, nu har blivit en intressant och spännande film. Hoppas den visas i skolor när man läser om Europas historia.

Varför har denna insats, som räddade livet på över en miljon människor, inte uppmärksammats mer? Den har inte på långa vägar fått samma genomslag som de insatser en annan Raoul gjorde vid ungefär samma tidpunkt.

Slut på millenniet

Det sker många skjutningar i kriminella kretsar men det är ändå ett intet mot allt skjutande och allt våld som sker i den sjätte Millenniumboken "Hon som måste dö". Det är David Lagercrantz tredje och sista bok i serien och det är för väl - att det är den sista alltså.

Millenniumböckerna hade, i början av serien, både spänning, samhällskritik och någon form av verklighetsanknytning. Men böckerna blir undan för undan allt mer extrema. Den sista boken, "Hon som måste dö", är så överdriven att man inte tror sina öron (boken i örat).

Det är en underlig, rörig och, som sagt, orealistisk historia som berättas. Boken handlar om bergsklättring, trollfabriker, spioneri, svek, lite kärlek och överjordiska krafter mm. Alltså en komplicerad historia. Dessutom är Peter Sauks uppläsning alltför melodramisk.

Det är tur att detta är den sista boken. Jag vill inte läsa ännu en bok i den här serien (vilket jag säkert skulle göra om det kom en). Det är ingen realistisk bok men det är det väl inte heller tänkt att vara. Det är en saga, en våldsam saga för vuxna och det är inte "my piece of cake

Lydia och Arvid

"Jag ville jag kunde" står det på ett ställe i "Den allvarsamma leken" och visar det fina, lite ålderdomliga språk som boken har.

Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" är en av sommarens två bokcirkelböcker. Den andra är Gun-Britt Sundströms "För Lydia", som också är 2019-års Stockholm läser bok. Böckerna speglar samma händelseförlopp sedda ur de två huvudkaraktärernas, Arvid respektive Lydia, olika synvinklar vid olika tidpunkter. Roligt och intressant upplägg för cirkeldiskussioner - att läsa "samma bok" två gånger.

Arvid, huvudpersonen i "Den allvarsamma leken" säger med jämna mellanrum till sin fru och sin älskarinna "Lilla Dagmar" och "Lilla Lydia". Typisk härskarteknik från tidigt 1900-tal, tänkte jag, men sen börjar kvinnorna också kalla Arvid för "Lille Arvid" så det var väl bara ett tecken på hur man pratade på den tiden.

"Den allvarsamma leken" handlar om Lydia och Arvid och deras liv i en fint och nyanserat beskriven Stockholmsmiljö i början av förra århundradet.

De älskar varandra men krånglar till det för sig. Ingen av dem tar sin kärlek på så stort allvar att de vågar satsa på den. De gifter sig inte med varandra utan hittar i stället på ursäkter och lögner och bedrar varandra. Det är en bok om kärlek där man inte får grepp om vad som är sanning, vad som är lögn och vad som eventuellt är utpressning - allt är bara en lek, en allvarlig lek, en lek med känslor och en lek som får konsekvenser. Mycket läsvärd, 100 år efter det att den gavs ut, och riktigt spännande.

I Gun-Britt Sundströms "För Lydia" är handlingen förlagd från sent 50-tal till tidigt 70-tal och har många tidsmarkörer. Det är samma personer och samma handling (en parafras) som i "Den allvarsamma leken" men det är Lydia som berättar. Intressant att se personernas liv ur olika perspektiv. Handlingen i böckerna blir olika eftersom de sker i olika tidsperoder. När Sundströms Lyda har skiljt sig börjar hon läsa vid universitet, skaffar sig jobb och försöker försörja sig själv - det gjorde inte Hjalmar Söderbergs. Hans Lydia låter sig bli försörjd av sin f.d. make - hon är mer utlämnad till makens godtycke än 60-talets Lydia är.

Jag kan förstå att Söderbergs Lydia gifter sig för att bli försörjd och förhoppningsvis få ett bra borgerligt liv men varför gifter sig Sundströms Lydia med en gammal man? Varför skaffar hon sig inte ett yrke och gör sig oberoende? Svårt att förstå.

Jag tyckte båda böckerna är mycket bra, lika bra. De kan ses som två sammanhängande böcker eller två separata som båda kan stå på egna ben.

Slutligen tittade vi på Pernilla Augusts film, byggd på Hjalmar Söderbergs bok. Fin film med handling från tidigt 1900-tal - vackra människor, snygga kläder, fina borgerliga miljöer. Snyggt. Jag kanske skulle gillat filmen om jag inte läst boken. Nu saknade jag så mycket från boken att filmen kändes summarisk.

Lydia sviker Arvid som blir upprörd och ledsen - känner sig bedragen. Han anklagar henne för att ha gift sig för pengar och bedragit både sin man och honom. Men då fäller Lydia det dräpande svaret: "Men det har ju du också gjort".