Sommarlov

Nu har vårt sommarlov börjat - lite senare än normalt men hittills också lite bättre. Vi har haft flera dagar med sol och värme - tillhör inte vanligheterna på västkusten.

Vi har firat midsommar med "dans" kring stången och god mat.

Vi har börjat lägga igen grönsakslanden. Har, efter 25 år, insett att jag inte klarar av att rensa och sköta om dom. Nu satsar jag på bärbuskar.

Vi har sjösatt båten och varit ute på vår första fisketur - tre makrillar och en massa småvittlingar följde med hem.

Vi har haft våra första gäster - grannar från stan.

Vi har druckit rosé tillsammans med sommarstugegrannarna. Efter några glas började det kurra i magarna. Då sa någon "Om vi skulle ringa efter pizza". En haltimma senare hade sju pizzor levererats till oss ute i "spenaten". Jag blev så paff - tyckte det var en befängd idé att bestäla pizzor till en sommarstuga, bortom "ära och redlighet". Hade så fel.

Vi har tagit våra första dopp. Nu ska jag snart börja läsa böcker och ligga i den imaginära hängmatta. Bäst att passa på för det börjar torna upp sig ute på Nordsjön - regnmoln är i antågande.

Kastellet

Två timmar efter det att vi "seglat" iväg från Finnhamn kom vi till Vaxholms kastell. 

Redan 1544 fick Gustav Wasa riksdagens godkännande att bygga en fästning i Vaxholm för att skydda Stockholm från "ryssen". Så småningom revs dock Gustav Wasas fästning och i stället byggde man mellan åren 1833-1863 det kastell som var målet för vår andra etapp.

Oj, så lyxigt det skulle bli att sova över på kastellet - stor skillnad mellan standarden i vandrarhemsstugor och "Bed and breakfast" på kastell. Men innan vi kunde krypa ned i de härliga sängarna skulle vi få privat visning av museet.

Dockningsstation för strykjärn

Stenmangel

Det var museichefen själv som guidade oss runt. Han berättade och berättade. Vår middag väntade klockan sex och redan från början hade vi kommit överens om att en timmes visning skulle passa fint. Men jag tror museichefen tyckte vi var en bra och intresserad grupp att visa runt. Han pratade på och pratade på. Till slut fick vi säga att vår taxibåt väntade vid kajen och tacka för oss. Alla var mycket nöjda.

När vi nådde fastlandet gick vi raka spåret till restaurangen där middagen väntade. Det trodde i alla fall vi men hur hovmästaren än letade bland sina bokningar hittade hon inte vår.

Här fanns det inte plats för oss

Då blev det till att plocka fram bekräftelsen och där stod det "svart på vitt" att nio personer hade ett bord reserverat på Hamnkrogen klockan sex. Frågan var bara varför vi då hade gått till Waxholms hotell.

Efter en god middag och efterföljande pilsner i kastellets källarvalv, kunde vi så äntligen krypa ned i våra härliga sängar, som jag tror skiljde sig en aning från de som "fångarna" en gång sovit i.

Utsikt från källarvalet

Sen återstod bara hemresa och middag på balkongen. 

Nu väntar vi med spänning på hur 2025-års regatta ska gestalta sig.

30.000

Det lär finnas 30 000 öar i Stockholms skärgård och "hela" denna övärld har vi nu besett. Jag blev så imponerad - har aldrig förr varit så långt ut.

Här står jag redo för äventyr 

Vårt gamla Trissjollegäng seglar inte längre men vi träffas en gång om året och gör något trevligt som har koppling till vatten. I år var ambitionen från början mycket hög - vi skulle "segla" i Kroatien.  Det blev en tredagarsutflykt i Stockholms arkipelag.

Jag, som hade administrerat utfärden, var konstant orolig för att vi skulle få dåligt väder - regn, blåst och åska. Hur roligt är det att åka båt och inte se något för att fönstren immat igen och magen vänder sig ut och in? Men vi hade tur, fick fint hela resan.

Någon dag innan vi skulle träffas ringde jag och kollade. Allt måste ju klaffa! Då visade det sig att det saknades en bokning. Endast tre av fyra stugor var reserverade på vår första destination - Finnhamn. Jag fick hela magen full med fjärilar. Efter dubbelkoll visade det sig dock att ett namn blivit felstavat - bokningen var gjord. Lugnet var återställt.

Båtresan från  Strömkajen till Finnhamn, en av de yttre öarna i skärgården, tog över fyra timmar.

Vi var inte ensamma på ön men vi hade ändå gott om plats - hann se oss omkring och dricka lite före-middagen-bubbel ute i naturen. 

Sen var det dags för fin middag på Finnhamns krog. Kvällen avslutades med sällskapsspel i vandrarhemmets lounge.

För att vi skulle hinna fälla upp båtsemaforen och för att vi inte hade något annat att göra, var vi nästa dag nere vid bryggan i mycket god tid. Om en turbåt ska stanna vid en brygga måste semaforen vara uppfälld. Att den skulle riktas åt det håll båten kom ifrån visste vi men från vilket håll kom båten? Knivig situation med det löste sig eftersom vi inte blev ensamma på bryggan.

Så "seglade" vi vidare mot nästa destination.

Bandoneon

I lördags beökte vi en familjegård i Tumbatrakten och lyssnade på musik.

En av våra Birkagårdskamrater, som tillhör familjen som förvaltar den gamla gården, hade frågat om vi ville komma dit (man ville ha många besökare). Eftersom vi hade en helt vit dag, passade det bra att göra en utflykt i det fina försommarvädret.

De två musikerna, Filip Draglund och Jens Lundberg, som stod för underhållningen -spelade trumpet och bandoneon. De spelade bl.a. tango komponerad av Ástor Piazzola.

Men vad är en bandoneon?

Jag hade inte en aning men tyckte det liknade ett dragspel. Musikerna förstod våra funderingar och berättade både hur och när man spelar på detta udda instrumentet. Google beskriver instrumentet på följande sätt: Bandoneon är en typ av dragspel, som konstruerades av tyska instrumentmakare kring mitten av 1800-talet, men som senare framför allt kom att bli ett mycket populärt instrument i Sydamerika, speciellt i Argentina och Uruguay, och särskilt inom tangomusiken.

Det är svårt att spela bandoneon - spelmässigt skiljer det sig mycket från dragspel. "Soundet" går i moll och passar därför bra för argentinsk tango. Jens hade lärt sig spela bandoneon på konservatoriet i Paris men han berättade aldrig varför han valt detta svårspelade instrument. Man måste nog säga att vi fick en unik upplevelse - lyssnade på något vi inte ens visste existerade.

Nästa dag var det dags att gå till valurnan som numera bara är en stor pappkartong. När vi hade "sagt" vad vi tyckte i årets EU-val gick vi vidare till Vinterviken för att titta på en annan medlem i familjen med den gamla familjegården. 

Vi, maken och jag, skulle gå dit med två barnbarn men när dottern lämnade oss tog det stopp. Lillkillen ville inte alls bara vara med oss. Pappan fick kallas in.

Det var  clownen Manne och hans barn Maria och Olle som uppträdde. Med enkla medel, enkla skämt och perfekt timing roade de barn och vuxna på ett fantastiskt sätt. Alltid lika roligt att titta på Manne.

Slut

Nu duggar de tätt - avslutningarna. Mina och barnbarnens.

Först ut i raden av avslutningar kom Lunnevads folkhögskola, där mitt näst äldsta barnbarn lärt sig sig spela fiol under året. Lärt sig och lärt sig - han var duktig redan innan men är nu än skickligare.

Sen kom de mindre killarnas avslutningar. Första fiolkonsert i Alvik ...

... sen körkonsert på Musikaliska.

Tyvärr missade jag gymnasistens körkonsert i stadshuset (hade varit något alldeles extra). Då ägnade jag mig i stället åt att spela kort i Sandhamn.

Därefter kom mina terminsavslutningar i bridgen.

Först på Portiken ...

... sen i Vällingby. Där fick min partner och jag ta emot pris - kom tvåa i vårens tävling.

Sist kom det, som förmodligen, var min sista avslutning på Birkagården. Jag har nu gått alla kurser som finns på folkhögskolan. Mitt hopp står till att de utvidgar kursutbudet för då skulle jag kunna hänga på igen.

Alerta och uppdaterade elever

Att jag, genom en tidningsartikel, fick kläm på Birkagården var en lyckoträff. Dessa folkhögskolekurser har berikat mitt Stockholmsliv på ett fantastiskt sätt. Där har jag fått lära mig massor och träffat trevliga, likasinnade människor. Tillsammans har vi gjort resor runt om i Europa. Vi har varit i Berlin, Paris, Bryssel, Rom, Andalusien och i våras Madrid. Men nu är det slut.