lördag 9 juni 2018

Ragnar

Ragnar är ett speciellt namn i vår familj. Både min pappa och ett barnbarn lystrade/r till detta fornnordiska namn så när en av mina favoritförfattare gav ut en bok där huvudpersonen hette Ragnar måste jag naturligtvis läsa den.


Lena Andersson har skrivit boken "Sveas son" om arbetarklasspojken Ragnars uppväxt och liv. En intressant bok där hon beskriver hur hämmad Ragnar är. Han vågar inte ta för sig, han vet sin plats.

Ragnar är enda barnet och skulle kunnat studera och blivit t.ex. arkitekt men vågar inte. Han nöjer sig med att bli möbelsnickare men vågar inte ens utöva sitt yrke utan blir slöjdlärare. Hans rädsla för att misslyckas är så stor att han inte tar minsta risk utan i alla lägen väljer den säkra vägen, den trygga stigen. Vem är han att förhäva sig? Han litar på staten till den grad att han tror att staten inte begår några misstag.

Hade Ragnar haft en annan bakgrund hade han kanske vågat mer. Nu är han en del av folkhemmet och tror inte något kan bli bättre än det är.

Men hur tänker och pratar han. I mina öron passar inte hans språk ihop med hans person. Det stör mig. Jag tycker att Lena Anderssons språk  (som ju alltid är mycket korrekt och nyanserat) skymmer personen Ragnar.

Det andra jag irriterar mig på är att hon har gjort Ragnar så fyrkantig. Han är en "besserwisser" som inte ifrågasätter något i samhället men har ett förskräckligt humör. Han tycker om sina två barn men älskar han sin fru - tveksamt. Relationen till barnen är inte heller okontroversiell. Han vill bestämma och kontrollera men inte lyssna.


Vad vill Lena Andersson säga med denna bok om folkhemssossen Ragnar? Menar hon att socialdemokratin har lagt en våt handduk över hela vårt folk? Är vi så stukade att vi inte en gång har en egen vilja? Eller är det en uppgörelse med hennes egen uppväxt?

Intressant bok som var rolig att lyssna till på vår resa till Sundsvall men inte i klass med hennes två senaste romaner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar