Lotte Laserstein mm

"I jämförelse med Berlin, under Weimarrepubliken, kan Sverige inte erbjuda stort mer än kulturell tristess" - säger Lotte Laserstein om livet som konstnär i Sverige.

Jag hade tänkt lyssna på Fredrik Sjöbergs bok om Bruno Liljefors (medan vi åkte till stugan) men boken fanns inte inläst så jag valde istället den som hade "Kväll över Postdam" på försättssidan - "Ge upp i dag - i morgon kan det vara för sent"

Fredrik Sjöberg vill bli fri men vill också stiga åt sidan. Han vill släppa taget och en gång för alla ge upp. Han vill genom andras misslyckanden se sitt eget, gömma ansiktet i händerna och fly. Men helst av allt vill han bli respekterad, berömd och älskad. De två "misslyckade" konstnärer han skriver om är Olof Ågren och Lotte Laserstein.

Olof Ågren är en man, "en bohemiskt utflippad man av jämtländsk lantrast", ett original som spårat ur och döpt sina höns efter en poet från Tangdynastins dagar. Fredrik Sjöberg berättar om Ågrens mycket speciella liv - hans uppgång och förfall. Ågren var inte fattig - han var pank och levde periodvis helt utan kontanter. Men under några år efter 1919 skapar han den konst han blivit ihågkommen för. Det är ett märkligt människoöde och ett besynnerligt konsnärsliv som skildras. När Olof Ågren är på toppen av sin karriär slutar han måla och blir bonde i Småland, en solitär. En småländsk tragedi men Fredrik Sjöberg tycker trots allt inte det är rättvist att Olof Ågren blivit bortglömd.

Betydligt intressenter än Olof Ågren (som jag aldrig hört talas om tidigare) tyckte jag det var att lyssna på de partier som handlar om Lotte Laserstein.

Det var inte lätt att vara kvinnlig konstnär för hundra år sedan. På fruntimrens utställning på Liljevalchs 1921 fick de följande omdömen av Albert Engström: "Det är en skam för hela kvinnokönet att ställa ut sådan vidrig talanglöshet. Smutsigt till färg, ointelligent, pretentiöst, härmigt, idioti...osv ... Gå ut och älska små gryn det passar er bättre". På utställningen deltog bland andra Siri Derket och Sigrid Hjertén.

Lotte Lasetstein kommer från Ostpreussein. Där utbildade hon sig på konstskola i fem år. Hon blev sin lärares mönsterelev och fick en bra start som fri konstnär. Runt 1930 deltog hon i flera utställningar, hade även separatutställningar. Hon målade fantastiskt men kunde som judinna inte bo kvar i Tyskland. 1937 kom hon till Sverige. Med sig hade hon sin konstsamling. Tack vare ett skenäktenskap blev hon svensk medborgare och kom att stanna kvar i Sverige resten av livet.

Efter kriget etablerade hon sig som porträttmålare. Sen gick det snabbt utför med hennes målande. Det blir en konstnärlig kräftgång. Lotte var själv mycket medveten om detta men vad gör man inte för brödfödan.

Av en ren tillfällighet fick Lotte L, när hon närmade sig 60, kontakter i Kalmar. Efter ett tag flyttade hon dit och blev en celebriteter i stan men där härskade amatörismen. Klimatet var hårt, kritiken saknade udd. Hon blev en kopia av de förväntningar man hade på henne. Sakta glömdes hon bort, försvann ur konsthistorien.

Men sommaren 1986, när Lotte L var 87 år,  kom en kvinna på besök. Hon kom från ett galleri i London och sökte information om Lotte Ls läromästare. När galleristen besökte Lotte L och fick se hennes tavlor från tiden i Berlin var saken avgjord - utställningen om hennes lärare fick vänta. En bortglömd konstskatt var upptäckt.  

2005 ordnade man en dubbelutställning för Lotte L i London. Senare hade man en retrospektiv utställning i Stockholm och 2024 hade man en stor utställning på Moderna museet, som jag besökte två gånger och verkligen gillade.

"Ge upp idag - i morgon kan det vara för sent" är en mycket speciell bok. Den skildrar två konstnärsliv som inte har annat gemensamt än tiden de levde i men den var fängslande. Rubriken är svår att förstå - menar Fredrik Sjöberg att Lotte Laserstein skulle slutat måla när hon kom till Sverige - när hon var som bäst?