Vi hade två fina dagar framför oss - två dagar utan vare sig regn eller blåst. Då passade vi på att hälsa på våra bridgevänner i deras "sommarstuga" vid Vänerns strand - två timmars bliresa från vår stuga.
Klockan halv fyra stod vi framför det gamla sockerbruket i Lidköping och väntade. Tre av oss stod där, den fjärde personen tog bilen för att möta upp rälsbussen i Hällekis.
Förvånar mig att man kan kalla denna sträcka för Sveriges vackraste - utsikten var begränsad till träden som växte runt spåret. Om man på något ställe kunde skymta Vänerns blå vatten missade jag det. En av de vackraste tågresor jag gjort var mellan Kiruna och Narvik men den sträckan kom bara på andra plats - enl SJ. Undrar om de som röstade verkligen hade åkt båda sträckorna. Nu kan jag, i alla fall, skryta med att ha "gjort" Sveriges två finaste tågresor.
Kinnekulle är ett 300 meter högt platåberg, uppbyggt av sedimentära bergarter, avlagrade mellan kambrium och silur. Den kalksten man bröt i Kinnekulle användes för att bl.a. tillverka cement och en stor industri växte fram i Hällekis. Tillverkningen fortsatte fram till 1979.
Vi klev av rälsbussen (oelektrifierad järnväg) i Hällekis och tittade runt bland alla små affärer och museer i den gamla bruksorten.
I de fina husen, där man nu säljer konsthantverk, bodde det en gång i tiden åtta familjer i var sitt rum och kök. Vi stötte på Erik Johansson, en känd fotograf från trakten som haft utställningar på Fotografiska.
När vi tittat klart i alla bodar och museer fortsatte vi vår utfärd med bil och tittade först på själva Kinnekulle ...
Kvällen ägnade vi naturligtvis åt spel men innan vi åkte hem besökte vi det lilla fiskeläget Spiken och åt lunch på friterad gös från Vänern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar