Amerikanska pannkakor

Jag har en kluven inställning till USA. Är fascinerad av landet samtidigt som jag är skeptisk till väldigt mycket - ogillar speciellt deras dubbelmoral.

Trots det långa avståndet är USA det land jag varit mest i (Sverige undantaget) - åkte med maken på flera tjänsteresor och hälsade på dottern en massa gånger när hon bodde i Boston. Sammantaget har jag nog varit där i mer än ett halvår.

Man förundras över mycket i det stora landet i väst inte minst deras jättestora matportioner, deras fantastiska juldelkorationer och deras filmer som nästan alltid har ett "happy end".

I morse, när jag bläddrade i mitt s.k. flöde, dök det upp amerikanska pannkakor som såg väldigt goda ut. Tror inte det var vanliga amerikanska pannkakor men nåt åt det hållet. 

Satte genast igång att laga dessa sufflépannkakor till frukost - jätte smarrigt.

Så här gör man:

2 ägg
1/2 dl mjöl
1 msk mjölk
2 msk socker
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker

Vispa äggvitor och socker pösigt men inte till hårt skum.

Vispa äggulor och mjölk, blanda sedan i siktat mjöl, bakpulver och vaniljsocker.

Rör försiktigt ner äggvitorna en tredjedel i taget i "gulbunken".

Smält lite smör i en panna och skopa ut smet - en sked i taget i fyra jämna högar. Ha pannan på låg värme. När smeten börjat sätta sig lägger man på ännu en sked i varje hög, väntar nån minut och sätter sen till ännu en sked.

Häll i ett par matskedar vatten mellan pannkakorna och sätt på locket. Vänd pannkakorna efter några minuter.

Servera med florsocker, bär, lönnsirap, vispad grädde, äpple eller något annat gott - en härlig amerikansk frukost.

Substitut

Jag har, ända sen jag slutade jobba, hoppats att någon gång kunna åka till Vietnam. Vill gärna besöka platser där man lever och äter annorlunda än vi gör i Sverige - Vietnam är väldigt lockande.

Đà Lat; "vår" mats ursprung

Men det känns inte bra att göra en så lång flygresa - inte nu när det blir varmare och varmare och vi alla måste dra vårt strå till den berömda stacken. Trots det och trots Coronan kom jag ändå dit i går!

Mitt i stan finns en minivariant av Vietnam - en mysig liten restaurang där maken och jag åt en annorlunda och, i mitt tycke, mycket god födelsedagsmiddag. Vi beställde fyra små rätter, två mellanstora och en efterrätt och delade på allt. Allt såväl risbollar med räkor, gratinerade ostron, lamm i vinblad som stekt rispapper var gott eftersom den obligatoriska koriandern serverades i en skål vid sidan om.

Så med smakerna kvar i munnen kan jag bläddra igenom min guidebok (som jag fick i födelsedagspresent för några år sedan) och förflytta mig ända till Asien helt utan flygskam.

På denna födelsedag hann jag inte bara med Vietnam - jag hann också med "min" stad.

Här kom även maken med på ett hörn

På förmiddagen åkte vi till Millesgården för att titta på Stig Lindbergutställningen och fick, så att säga, Göteborg på köpet.

Det perfekta köket enl Stig Lindberg

Tallrikar från våra tältsemestrar - ingår numera i gäststugans husgeråd

Innan jag lämnade Millesgården passade jag på att komplettera min frukostbricksamling med ännu en blombukett.

Så, trots Coronaeländet och en födelsedag helt utan gäster blev allt toppenbra.

För kropp och själ

Betong

Det finns en arkitekt som syns mer än alla andra - göteborgaren Gert Wingårdh. När vi skulle titta på hans "sista" stora projekt - den spektakulära tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall var den stängd. Vid vårt andra besök några veckor senare blev vi i alla fall insläppta.

Konstigt nog gick vi fel och hamnade i den gamla delen. Där visade man kända konstverk från hela världen - inte orginal. Det första min blick föll på var en gammal bekanting från New York och Whitneymuseet. Igenkännandets glädje.

Replik av Edgar Hopper,
som vi såg i New Yorks tunnelbana

Men det var inte den enda "kändisen".

Så småningom letade vi oss tillbaka till nybygget - en ganska häftig byggnad. Tror nog man kommer att vänja sig vid denna betongkoloss. Om några år kanske vi till och med tycker den är snygg. Trodde dock att de ingjutna glasen skulle märkas mer - kanske lysa på kvällen eller sila in ett vackert ljus i byggnaden.

Snygg hiss dock ur funktion

Linn Färnström hade fått ta största delen av betonghuset i anspråk. På det nedre planet visades verk av Eva Lange och Per Kesselmar.

Linn Färnström målar "stort och figurativt". Tyckte det var bra och häftigt att hon, vår gamla vän från Saltarvet, hade fått disponera så mycket plats.

Sen tittade vi på Eva Lange och Per Kesselmar.

Resten av tiden ägnades åt själva huset, som jag nog, trots allt, är lite tilltalad av.

Norrland

Så många mord det begås i Norrland!

Medan jag lyssnade på "Doktor Glas", för andra gången, fick jag plötsligt lust att gå emellan med en deckare och valde då, på DNs rekommendation, "Sly" av Sara Strömberg.
 

I "Sly" befinner vi oss i Jämtland, i trakterna kring byn Järpen. En kvinna hittas ihjälstucken ute på en enslig myr. Ingen vet med säkerhet vem kvinnan är och vad hon har för bakgrund. Journalisten Vera, som tidigare jobbat på Östersundsposten, får i uppdrag att undersöka fallet och skriva om det.

"Sly" var halvbra men ganska orealistisk och ganska förutsägbar. Det är journalisten Vera som gör all efterforskning. Poliserna lyser med sin totala frånvaro. Tror att Sara Strömberg vill skildra en avfolkningsbygd i Norrlands inland, en plats där alla känner alla, där man måste passa in och inte får vara avvikande men varför gör hon inte det med mer kärlek. Författarens Vera säger gång på gång att hon inte gillar havet - för henne är skogen den viktiga platsen. Det hjälper inte på mig - jag kommer alltid att tycka att skogar är deprimerande.

Det blir för  mycket upprepningar i "Sly" - allt tuggas om och tuggas om. Jag vet t.ex. inte hur många gånger hon beskriver hur människor och saker luktar. Tror att alla dessa upprepningar beror på att boken är för lång i förhållande till sin intrig. Så mycket bättre de skulle blivit om den koncentrerats mer.

Sen kan jag inte låta bli att fråga mig "Varför finns det så otroligt många deckare där handlingen är förlagd till Norrland?" Är det ensligheten man vill skildra - för det kan ju inte vara så att människor som bor i glesbygd är mer benägna att mörda folk? En förklaring kan vara att folk med skrivarambitioner, som kommer från Norrland och vill bo kvar där, inte kan få de jobb de vill ha och istället börjar skiva deckare. Lite enahanda blir det när Norrland alltid förknippas med mord, med människorna som känner sig illa behandlade och som alltid tittar ned på knäppa stockholmare som inte förstår något om det verkliga livet.

Blackan

När äldsta barnbarnet för ett par år sedan tog studenten åkte vi till hans skola för att ta emot honom. Eftersom han gick på Blackebergs gymnasium åkte vi T-banan till Blackebergs tunnelbanestation.

Jag tyckte stationen var som de flesta andra tunnelbanestationer men ack så fel jag hade. Det insåg jag när Martin Rörby dök upp i mitt s.k. flöde och lyriskt beskrev hur otroligt fin stationen i Blackeberg var.

Martin Rörby är arkitekturhistoriker och brukade förr ha TV-program om intressanta byggnader. Nu dök ha oförhappandes upp på instagram och jag insåg direkt att jag måste åka till Blackeberg igen och titta mig omkring med andra ögon.

Sagt och gjort.

Efter buss, tvärbana och tunnelbana var jag där och kunde kliva ut på en till hälften nedgrävd perrong.

På nästa våning låg biljetthallen. En stor luftig hall med ett svävande tak gjutet i betong och stora fönsterpartier i alla riktningar. Snyggt.

Från biljetthallen ledde två stora generösa trappor upp till torget.

Nu såg jag hur snygg denna trevånngs station var. Förra gången hade jag bara sett en betongbyggnad. Ibland måste man ha en ögonöppnare så att man inte missar, som Martin Rörby säger, en världsunik byggnad.

När jag ändå var i Blackeberg tittade jag runt på torget och passade på att låna några böcker i "Blackans" bibliotekt.

På kvällen, när jag berättade för dottern att jag hade varit i Blackeberg och tittat på tunnelbanestationen, blev hon lite förvånad. Hon tyckte jag gjorde udda utflykter men då visste hon inte att stationen är ritad av två av våra mest kända arkitekter Peter Celsing och Sigurd Lewerentz - han, vars utställning vi ännu inte har sett.

Middag

Varannan dag, när det är min tur att laga middag, brukar jag göra det lätt för mig. Jag plockar antingen fram ett paket makrill ur frysen, som jag steker och serverar tillsammans med potatismos och lite sallad, eller så kokar jag pasta.

Det är dock omöjligt att äta makrill varannan gång! Makrill har så karakteristisk smak -  äter man den för ofta slutar man snart äta den för gott. Det är då min fantasi sätts på prov. Det är då jag läser tidningar och letar i bloggar.

I dag blev jag inspirerad att göra en chèvre chaud.

Köpte ett surdegsbröd med fröer både inuti och utanpå och skar upp två ganska tjocka skivor. Sen smörade jag bröden och la på tre skivor chèvre på varje brödskiva tillsammans med lite walnötter och flytande honung och stoppade in allt i ugnen (200⁰).

Medan bröden stod i ugnen la jag upp

• sallad,
• en halv skivad rödlök,
• några körsbärstomater,
• en skivad paprika
• två skivade avokadon,
• några skivor skinka
• och ringlade jag över lite balsamvinäger

När bröden hade stått i ugnen i en kvart tog jag ut dem och la en skiva på varje talkrik. Fixat och klart.

Kommunikation

Ibland halkar jag in på ett ämne och blir kvar där i veckor. Nu är det Grez-sur-Loing som gäller. 

Det hela började med att vi tittade på Rolf Hanssons målningar med samma motiv som Carl Fredrik Hill målade när han bodde i eller i närheten av Grez. Sen pratade vi om Hill på en konstlektion på Birkagården och slutligen åkte vi till Nationalmuseum för att titta på målningar.

Målning av Rolf Hansson

Som om inte detta vore nog, lånade jag en bok med den härliga titeln "Stilla dagar i Grez". Trodde det skulle vara en bok om de svenska målare som bott där - Karl Nordström, August Strindberg, Hill med flera. I själva verket var det dagboksanteckningar som Carl-Göran Ekerwald gjorde när han bodde i Grez 1993, alltså en dagboksbok. En speciell bok utan annan handling än vad paret Ekerwald ägnade dig åt när de bodde i Frankrike. 

Första kapitlet, som var intressantast, handlade om konstnärerna. Ändå, trots att det inte var den bok jag trott, tyckte jag den var fängslande men inte så bra att jag orkade läste ut den. Märkligt att Ekerwald lyckats få denna udda bok utgiven.

Det är inte utan att man blir sugen att bo på franska landsbygden en period. För min del skulle det bli en kort period eftersom jag inte talar franska. Borde fortsatt gå på franskkurser!

Men förresten - bridge är ju internationellt! Jag kan kommunicera med fransmän med hjälp av en budlåda. Jag kan t.ex. bjuda 2 NT och alla kommer att förstå mig!

Lilla mamma

När vi trodde att vi blivit fria, när pandemin äntligen gett upp, så slog den till på nytt. Återigen är det restriktioner som gäller, även om trippelvaccinerade ska ha hyfsat bra skydd. Så trist, så trist.

Förra gången biogruppen skulle träffas stannade jag hemma - var egentligen inte sjuk, hade testat negativt för Covid men var snuvig och ville inte sprida min snuva till nån. Därför missade jag "Clara Sola".

Även den här gången, när vi skulle se "Lilla Mamma", tvekade jag. Smittspridningen är väldigt stor just nu. Men till slut, efter att ha ältat och ältat, bestämde jag mig för att följa med.

Vi gick till biografen Zita, biografen där man visar alla bra filmer (= filmer i min smak), och kollade i förväg att det max fick sitta 13 personer i salongen. Vi var sex.

Snygg ridå

Vi såg en finstämd film om en liten flicka och hennes relation till sin mamma. När mormodern dött återvänder dotter, dotterdotter och flickans pappa till mormoderns hus för att tömma det. Mamman är ledsen och mentalt frånvarande, nästa morgon är hon borta.

Flickan känner sig ensam och övergiven. När hon går ut ur huset och in i sin mammas skog, bakom huset, möter hon sin unga mamma och får en hjärtevän. Drömmer hon, är det hennes fantasi vi får ta del av eller färdas hon tillbaka i tiden? Vet inte men tanken är fängslande - tänk om mina barn eller ska jag säga barnbarn en dag skulle träffa och leka med en åttaårig Anita. Hoppas att vi också skulle bli de allra bästa vänner.

Strul

Man håller på att fasa ut tunnelbanans blå Accesskorts. I stället för blå kort ska man använda gröna.

Här kommer min Accesskortstransport

Övergång till grönt kort har pågått en tid och man har via skyltar i tunnelbanan uppmanat alla att byta kort. Att få ett nytt kort var enkelt - behövde bara fylla i mina uppgifter så kom det hem med posten. Frågan var vad jag mer måste göra.

På Slussen hade man satt upp en informationsdisk för att underlätta kortbytet. Jag gick dit och fick veta att jag måste föra över "pengarna" och månadsbiljetten från det blå till det gröna kortet. Sen skulle allt vara som vanligt. Enda skillnaden var att jag i fortsättningen måste ladda kortet med hjälp av SL-appen i mobilen.

En dag när maken kände sig vissen skred jag till verket - åkte till SLs servicedisk på Fridhemsplan för att föra över allt till det nya kortet men disken var stängd och flyttad till Centralen. När jag kommit till Centralen, var den servicedisken också borta! Efter mycket letande hittade jag den på övre planet (inte nedre som det stod på lappen på Fridhemsplan). Jag fick ut de pengar som fanns i den s.k. kontantkassan men månadskortet gick inte att föra över. Så för mig gäller det blå kortet ännu en månad (hade precis laddat för januari)

Slusseländet

Sen fick jag en lektion i hur jag ska göra för att ladda kortet med SL-appen i telefonen och så fick jag mitt nya kort förlustregistrerat. Ganska nöjd lämnade jag disken för att åka hem. Men när jag kom till tunnelbanespärrarna var mitt blå kort borta - det som var laddat med resor för hela januari.

Letade igenom alla fickor - sen var det bara att än en gång gå till servicedisken. "Hoppsan, fick du inte tillbaka ditt kort" sa expediten och började leta i en stor låda full med gamla blå kort. "Det här är kört. Hon kommer aldrig att hitta mitt kort i denna hög med kasserade kort" tänkte jag. Men under över alla under - till slut hittade hon just mitt och jag kunde åka hem igen.