Att åka buss

En av de platser vi skulle besöka i södra England var Virginia Woolfs "sommarstuga"; Monks house.

Vi var väl förberedda, hade både köpt biljetter och tittat ut vilka bussar vi skulle ta. Roligt att komma ut och åka lokalbuss men trots att de kör som tokingar håller de inte tiden.

När vår försenade buss kom till den hållplatsen där vi skulle byta, såg vi "vår" buss försvinna iväg. Det var dock inget vår chaufför kunde göra något åt för den bussen tillhörde ett annat bussbolag. Låter det bekant?

Vi skulle ju hit!

Där stod vi, mitt ute i ingenstans, och skulle behöva vänta två timmar på nästa buss. Inte nog med det - då skulle också vår "besökstid" på Monks house vara slut.

Precis när vi bestämt oss för att ta taxi (Monks house låg bara åtta minuter bort med bil) kom vår buss farande i full careta (var tydligen ännu mer försenad än den buss vi kommit med). Det var bara att stiga på och en blinkning senare var vi framme i Rodmell, som var målet.

Eftersom jag befinner mig i England hade jag börjat dagen med en kopp te, något jag aldrig gör hemma. Jag var därför väldigt kaffetörstig och blev jätteglad när bussen stannade precis vid en pub. Så mysigt med dessa pubbar som ligger utspridda på lämpliga platser.

Sen var det bara att promenera genom den fina lilla byn till Viktoria och Leonards hus. Allt var så engelskt! Varje hus vi passerade hade ett namn men inget nummer. När man skickar brev till någon skriver man därför husets namn, följt av gatunamnet.

Det tog bara några minuter sen dök huset vi skulle besöka upp framför oss.