Barnindoktrinering

En dag när jag var "passande mormor", satt lillkillen och jag och tittade på barnkanalen (?) på TV. Barnkanalen visar många olika program - ibland är de engagerande, ibland inte. Man kan sitta "bredvid" och delta, samtidigt som man kan läsa tidningen. Lite splittrat men fullt möjligt. Vid det här tillfället tittade vi på ett program som jag inte fann särskilt roande så min uppmärksamhet var inte på topp. När jag lyfte blicken hade det därför börjat ett nytt progam - en "reklamfilm"!

Det satt en flicka i rutan med en blankett framför sig. Hon skulle uppenbarligen bestämma sig för om hon ville läsa språk eller inte. Jag vet inte bakgrunden (missade som sagt introduktionen) men flickan verkade mycket tveksam till att läsa ett extra språk. Då ändrade inslaget karaktär och i en tecknad film målades hennes ljusa framtid upp om hon valde att läsa franska. Roligt och engagerande inslag som slutade med att flickan hade bestämt sig.

Om man visar filmer som denna för småttingar som sitter klistrade framför barnkanalen, kanske de i tidig ålder inser betydelsen av att läsa spårk och det faller sig naturligt för dem att välj franska (!) när de ska börja sjuan (?). En trevlig och bra form av indoktrinering!

Jag har försökt att leta reda på vad det var för film vi såg men inte lyckats hitta den. (Förmodligen har man gjort reklamfilmer även för tyska och spanska). Jag är inte heller helt säker på vilken kanal vi tittade på.

Rosor, rosor, rosor

Efter att ha läst "Axel" var det nödvändigt med något lättläst, spännande och engelskt. Därför slank"En dans på rosor" av Reginald Hill ned i väskan när jag lämnade biblioteket.

Oh, vilken trevlig deckare. Inget våld, inget blod, lite lagom med spänning och så det där härligt engelska. Man bor i sina vackra stenhus, dricker sitt te och verkar leva ett så behagligt liv - även om det oroväckande ofta dör människor på de underligaste vis i ens närhet.

Ett av de vackra husen i boken omgavs av en fantastisk trädgård - en rosenträdgård. Varje kapitel hade därför fått namn efter en ros (som jag uppfattade det) och en kort beskrivning av själva blomman. Ett kapitel hette Blessings (Tehybridros; Rikt blommande, tung doft, mycket motståndskraftig mot sjukdomar; härdig), ett annat Perfecta (Buskros: Snabbväxande, blossande röda blommor, tunga och med en tendens att brytas av i hård blåst, annars lång blomningstid, viss mottaglighet för svartfläcksjuka) och så vidare.

Det blev så intressant med alla rossorter som presenterades så efter ett tag blev jag tvungen att googla på rosor - kanske något att satsa på? Nej, jag insåg snabbt att det inte var något för mig - om de inte är långskaftade och jag kan njuta av dem i en vas på bordet, vill säga.

Vad är viktigast?

Maken var ute och promenerade, passerade en blomsteraffär, gick in och köpte jättefina blommor som han kom hem och uppvaktade mig med på bröllopsdagen!

Så, trevlig!

Visserligen var det inte vår bröllopsdag men eftersom den skulle komma förr eller senare tyckte han att det var lika bra att passa på - när han ändå passerade en blomsteraffär.

Det är ju tanken som räknas, så visst var det ett bra initiativ och nog blev jag överraskad och glad allt.

Två oflyt och ett flyt

I mitt uppdrag som "passande mormor" ingår (ibland) att följa med barnen till deras fiolspel. Första gången vi skulle åka till spelningen körde jag fel och kom för sent. Den GPS som finns i "barnens" bil är inte likadan som den vi har - jag fick inte igång den. Nu har jag lärt mig vägen - klarar hela resan utan elektroniskt stöd.

Vi packade i hyfsat god tid in oss i "min" bil - samma bil som jag, utan problem, hade kommit åkande med en timma tidigare Men nu vägrade den att starta. Helt död. Vi kunde inte ens få upp bagageutrymmet. Det blev därför ganska knöligt och tog lång tid att få fram fiolerna som vi stoppat in där. När vi förflyttat oss själva och alla instrument och noter till "grabbarnas" bil och gett oss i väg, hade vi blivit sena. Upp med telefonen (jag hade vid vår förra försening lagt in numret till "musikfröken"), för att meddela att vi var sena - men på gång. "Ni är inte sena" blev svaret. Då kom nästa överraskning. Klockan i "grabbarnas" bil gick tio minuter för fort!!

Jag fick lämna kvar "min" bil ute i Spånga och i stället åka hem i dotterns och grabbarnas bil för att leta reda på batteriladdare, åka tillbaka till Spånga och försöka få liv i batteriet.

Hade jag inte varit så otroligt duktig i höstas skulle det varit ett helt företag att leta reda på batteriladdaren i det "packade" förrådet. Men nu kunde jag bara öppna mitt eminenta Excelark och söka på "batteriladdare" (som råkade ligga först i förteckningen) skriva upp nummer och placering på lådan och kila ned i källaren. Redan efter en månad fick jag alltså njuta frukterna av min städinsats.

Lådnr	Innehåll	Placering
101	Modem, vhs, batteriladdare	Vänster, första stapeln, längst ned
102	Diabilder	Vänster, första stapeln, näst längst ned
103	Negativ; svartvita och färg	vänster, första stapeln, innevid väggen
104	CD, DVD	Vänster, första stapeln, inne vid väggen
105	Foton, ramade	Vänster, första stapeln, inne vid väggen
106	LÅ/CTH/Nygatan 10	Andra raden, tredje nedifrån
108	LP skivor	Första raden längst upp

Det bedrövligaste jag läst - boken om Axel

Vi hade bestämt oss för att låta  Bo Carpelans bok Axel, få representera Finland - i vår bokcirkel med tema nordisk litteratur. Vi läste lite om själva boken, innan vi bestämde oss, och kom fram till att det skulle bli en intressant och rolig läsupplevelse. Svenska Dagbladet beskriver Axel "som en av 1980-talets stora romaner".

Men jämmer och elände - det var det både att läsa boken och vad den handlade om. Jag tror det var den tråkigast bok jag någonsin läst. Jag läste cirka 200 sidor om Axel och den jämmerdal han levde i, sen hoppade jag över100 sidor, fortsatte att läsa, för att så bestämma mig för att det fick räcka. Jag avslutade med de sista tio sidorna - då dog han - Axel.

Bo Carpelan, en adlig finländsk författare, har skrivit boken Axel, som handlar om hans farfars bror. Axel var sjuklig redan från det han var liten. Han hade dåliga nerver och dåligt självförtroende men var mycket musikalisk. Han gjorde inte något under hela sitt liv - gifte sig inte, arbetade inte, sov inte. Boken innehåller Axels dagboksanteckningar och kommenterande text runt dessa. Jag blev imponerad av Axels dagboksanteckningar - ända till jag kom underfund med att även dessa var skrivna av Bo Carpelan. I mogen ålder börjar Axel skriva brev till Jean Sibelius och de blir goda vänner - Axels enda vän i livet. Axel hjälper Sibelius på olika sätt och förmodligen är det tack vare Axel som Sibelius når sina framgångar.

Det var bara en av oss cirkeldeltagare som hade orkat läsa ut boken men vi var alla överens om att det var en bok som kan gå under epitetet tråkig, visserligen välskriven men med ett tungt, gammaldags språk och ett ämne som författaren inte hade lyckats ge liv åt. Kanske skulle bokens enformiga, tråkiga upplägg återspegla Axels trista liv - om det var syfte kan man säga att han lyckades.

Det enda roliga med Axel var att vi alla cirkeldeltagare var helt överens - för första gången. Vi var helt eniga om att detta var den tråkigaste och enformigaste bok vi någonsin läst.

Grupptillhörighet

Ganska ofta kan man läsa om grupper s.k. undergroundgrupper, som med sin stil vill visa att de tillhör den ena eller andra sorten. I lördagens DN kunde man läsa om gruppen hipsters - ett begrepp som funnits ända sedan 40-talet. Medlemmarna uppfattar sig själva som lite "hippare" än gemene man och anser sig före alla andra ha en exklusiv kunskap om vad som är "inne". Gruppen består av "hyfsat unga med specialintressen - eller med svarta glasögonbågar".

Innan vi (mina Berlingruppare och jag) skulle se Bertold Brechts pjäs Galileis liv läste jag lite om författaren. Brecht gick ofta (alltid) klädd i någon slags arbetarskjorta, för att visa vilken grupp han tillhörde, men i hans fall var skjortor skräddarsydda och av finaste material. 

Jag tycker inte man, nödvändigtvis, behöver ha en viss klädstil för att man har vissa åsikter men i Brechts fall blev hans sätt att klä sig motsägesefullt. Han ville tillhöra en viss grupp (arbetare) men han ville ändå stå över gruppen genom att ha skjortor som var mer exklusiva än gruppens.

. 

Själv tillhör jag numera gruppen tanter. Denna grupp karaktäriseras bl.a. av foträta skor och pärlhalsband och här gör man ingen skillnad på om det är äkta pärlor eller oäkta.

Katharina Blums förlorade heder****

I mitten av 70-talet stod olika samhällsgrupp mot varandra och det politiskt klimat var mer spänt än det är idag (det är knappt man minns den här tiden längre). "Röda armé-fraktionen" var aktiv i Tyskland, jakten på dess medlemmar var hård och många var rädda. Detta läge utnyttjade vissa tidningar och deras journalistik överskred det etiskt acceptabla - värsta var Bild Zeitung. Ett sådant överskridande tog Heinrich Böll till utgångspunkt för storyn i Katharina Blums förlorade heder eller Hur våld kan uppstå och vad det kan leda till.

Jag tyckte Katharina Blums förlorade heder var en mycket bra film. Den visade vad "den lilla människan" har att sätta emot en skrupelfri tidningsjätte som tror sig fått vittring på ett scoop (jämför våra dagars "drev"). Den tidning som härjade värre än de flesta var alltså Bild Zeitung. I boken går Böll till angrepp på just denna tidning (kallad Tidningen (Zeitung)) och filmen avslutas med texten (inte ordagrant återgiven) "Alla likheter mellan Tidningen (Zeitung) och Bild Zeitung är inte tillfälliga utan oundvikliga".

Vi såg filmen på min Berlinkurs och då läraren inte kunde få tag i den med svensk text, översatte han hela filmen själ innan han visade den för oss - snacka om att lägga ned förberedelsetid.