lördag 9 april 2016

Fjärde våningen

Nu befinner jag mig högt ovan mark i Amsterdam.

Vi, några Birkagårdare och jag, är på minisemester i Holland. Vi ska besöka staden den Bosch och titta på den stora Boschutställningen. Men vi började vår resa med två dagar i Amsterdam, staden med de smala, höga husen, de många kanalerna och alla cyklarna.



Jag visste sen tidigare att husen är väldigt höga men jag visste inte hur jobbigt det är att bo på fjärde våningen i sådant hus - utan hiss. Det gäller att tänka efter innan man går ut, för har man glömt något är det inte läge att gå upp igen.


Gatulivet i Amsterdam är rörigt och rörligt - otroligt mycket folk och cyklister som kommer farande från alla håll. I "det röda distriktet" är det extra mycket folk. Det är en livlig och, i mitt tycke, mysig stad där gångare och cyklister dominerar medan bilisterna är fåtaliga.  Enligt podden Staden är det livsfarligt att som turist ge sig ut och cykla men fastän alla kör fort och vi inte såg en enda cyklist med hjälm lär det inte ske många olyckor.


Det är inte bara cyklar och folk man ser utefter gatorna. I var och vartannat gathörn finns det en Coffeshop. Jag försökte övertala mina kamrater att vi skulle fika i en av dessa Coffeshops men de förhöll sig väldigt kallsinniga till mitt förslag.



torsdag 7 april 2016

102 år

För si så där ett och ett halvt år sedan hörde jag ett intressant radioprogram om arkitekten Léonie Geisendorf. Hon var elev till Le Corbusier, jobbade i Stockholm under sin produktiva tid och flyttade till Paris när hon pensionerades. Programmet var så intressant så jag googlade på henne och fick veta att hon var känd för att ha ritat Villa Delin - ett hus i Djursholm byggt i "Le Corbusier-stil". Jag var lite sugen på att se hur huset såg ut men kom aldrig iväg. Till min förvåning kom huset ut till försäljning strax efteråt men inte heller då kunde jag åka dit - min späckade almanacka la hinder i vägen.

I veckan "stötte" jag på henne ännu en gång. Fick se hennes dödsruna i tidningen. L Geisendorf hade dött i Paris, 102 år gammal. Fastän hon inte flyttade till Paris förrän hon slutat jobba, hann hon bo där i mer än 30 år. I dödsrunan (som jag normalt inte brukar läsa) stod det att hon, förutom Villa Delin, även var känd för att ha ritat en skola och ett radhusområde i Skarpnäck.

Skarpnäck fick bli lördagsutflykt i vår strävan att lära känna Stockholm. Vi tog tunnelbanans gröna linje och kom fram till en tom och öde station.

¨




Sen promenerade vi vidare och efter lite letande hittade vi rätt. Från utsidan var husen fina men inte särskilt exceptionella. Hela området såg trevligt och ombonat ut och radhusen låg så fint inne bland träden. Inget dumt val att bo där.



På hemvägen passerade vi några nybyggda radhus, som också såg trevliga ut - men var fanns trädet?

söndag 3 april 2016

Briggen Blue Bird av Hull

Påsklov och jobbande föräldrar - det är det samma som problem.


8-åringen hade ingen att vara med då föräldrarna var upptagna och de stora bröderna ville spela brädspel. Men mormor, hon var ledig och fri. Vi (jag) tyckte vi skulle ha en inomhusaktivitet eftersom den envisa förkylningen fortfarande hängde i. Vi kunde kanske åka till ett av stans många museer som det inte längre kostar något att besöka. Sagt och gjort. Vi åkte till Sjöhistoriska på Gärdet. Moster, lillkusinen och morfar hängde på.

Vi började vårt museibesök med att äta pannkakor i restaurangen. Sen gick vi och lyssnade på en föreställning om briggen Blue Bird av Hull (klicka på namnet så sjunger Thåström balladen). En musikant sjöng, berättade och förklarade Evert Taubes visa om briggen som gick i kvav utanför Smögen julafton sjuttiotvå. En sorglig visa där rorsmannen Karl Stranne drunknade på själva julafton. Men efter en stund kom Karl intraskande på scenen - det visade sig att Evert Taube hade missuppfattat vad som hänt. Karl hade inte alls drunknat utan levde och hade hunnit bli 140 år. Trevligt och lärorikt - massor med (för mig) nya sjötermer.


Sen fortsatte vi att titta på gamla skepp och fartyg. Det blev en riktigt trevlig dag som nästan inte kostade någonting - pannkakorna var inte gratis. Om man vill öka antalet museibesökare drastiskt skulle man kunna inför gratis lunch (obs, ett skämt).

tisdag 29 mars 2016

45 000

Vi hade bestämt att fira påsk i Göteborg, hos sonen och hans familj. Men eftersom förkylningen jag dragit på mig var så otroligt seg sköt vi upp nedresan en dag. Hjälpte inte ett dugg. Jag hostade, hade ont i halsen, mådde illa, kräktes, hade huvudvärk och feber hela tiden jag var i Göteborg. Misstänker att jag fått en lättare variant av influensan - tur att jag tog den där vaccineringssprutan i höstas och slapp ifrån fullvarianten.

Min räddning var att sonen, sen ett år tillbaka, bor mycket mer spatiöst än tidigare. Jag hade eget rum dit jag kunde dra mig tillbaka och begrunda mitt tillfälliga tillstånd och ansluta mig till övriga sällskapet när det vankades mat, för aptiten var det inget fel på!

Påskdagen gav vi oss dock iväg in till stan för att titta på de 45 000 våririsar som Hannu Sareström planterat i Trädgårdsföreningen. Jag trodde det skulle vara tjockt med folk men men vi var bara några stycken som gick runt i palmhuset och njöt av härligheten. Fantastiskt fint och en lisa för en sjuk kropp.






torsdag 24 mars 2016

Viktoria har haft stort inflytande

Under våra två dagar i Manchester hann vi:

besöka två viktorianska bibliotek, där man kunde adoptera böcker och se till att de gamla verken kommer att bevaras för eftervärlden



titta på ett museum

ta en spårvagnstur runt stan och se flera ruiner från den gamla textilindustrin


vandra längs några kanaler


åka upp i ett nybyggt hotell, dricka öl och titta på utsikten

och så åt vi flera måltider tillsammans med födelsedagsbarnet och andra gäster och vara med på en stor fest.

onsdag 23 mars 2016

Textilindustri

Mitt emot vårt hotell låg "Museet för vetenskap och teknik".

Utsikt från hotellet direkt ned på museet
Textilindustrin var stor i Manchester och en hel avdelning på museet handlade om denna period. Jätteintressant. Två guider visade bomullens väg från bal till tyg. De berättade på ett illustrativt sätt om det hårda och farliga arbete det var att bereda bomullen.  







Manchester

Ibland när jag ska åka till en plats där jag inte varit tidigare, brukar jag kolla podden "Staden" för att se om det finns ett avsnitt om just den platsen. Det gjorde det om Manchester. Ett mycket trevligt och lite annorlunda sätt att lära känna en stad. I "Staden" pratar chefredaktören för tidningen Arkitektur med en kulturgeograf.

Manchester är industristädernas industristad - det var här som industrialismens vagga stod. När denna era (industrialismen) gick mot sitt slut blev staden i stället en plats för undergroundmusik med massor med musikklubbar. Stan var lite på "dekis", många var arbetslösa och de gamla industribyggnaderna började förfalla. Men när IRA den 15 juni 1996 sprängde en bomb och förstörde delar av stadskärnan, gick Manchester ännu en gång in i en ny era. Med stora statsbidrag i ryggen började man omvandla Manchester till en modern stad. Man satsade på modernisering, byggde bostäder, restaurerade gamla fabriker och byggde flera nya museer. Idag är Manchester en stad på frammarsch. 





Överallt ser man vackra viktorianska tegelbyggnader och överallt byggs det nytt. De gamla tegelbyggnaderna från industrialismens storhetstid står sida vid sida till supermoderna skapelser. Viss del av nybyggnationen sker i mörkbrunt tegel, som de gamla industribyggnaderna hade, men de är ändå inte alls så vackra som originalen. Jag tyckte Manchester verkade vara en livlig stad, en stad som det är trevligt promenera runt i.