Den svavelgula himlen

Kjell Westö är en av Finlands största författare. När vi, i  bokcirkeln, läste hans "Där vi en gång gått" blev jag inte toppenförtjust.

Nu har jag, på rekommendation av en Birkagårdskamrat, läst hans senaste bok "Den svavelgula himlen" och den här gången blev jag verkligen toppenförtjust.

Jag kan inte avgöra om "Den svavelgula himlen" ska karaktäriseras som en relationsroman, en generationsroman eller en nyckelroman men en fängslande roman är det. Den handlar om en halvt om halvt misslyckad finsk författare och spänner över hans liv från det att han är ung grabb tills han är mogen man i 60-års åldern.

Man för följa honom och hans vänner och se hur de vänskapsband som skapas i ungdomsåren förblir starka och kan vara hela livet även om de är problematiska. Samma sak gäller för passionen  (åtminstone här). Personerna i boken förblir i princip samma människor hela livet - de goda förblir goda och tvärt om. 

Boken har drag av klassroman och på slutet finns inslag av dagens stora motsättning - den mellan invandrare och människor med  djup förankring i ett landets kultur.

Förutom alla fina personteckningar är "Den svavelgula himlen" också en kärleksförklaring till Helsingfors och som alltid när jag läser om en plats blir jag sugen på att åka dit.

Kjell Westö har blivit en ny favorit.

Påsk

Påsk brukar vara vikt för årets första besök i sommarstugan - men inte i år, inte denna kalla vår med sin ihängande kyla. Nej, i år fick det i stället bli ett storstadsbesök och finns det då en bättre stad att åka till än Göteborg?

Vi, maken, dottern med familj och jag, gav oss iväg tidigt på skärtorsdagens morgon för att slippa ifrån all helgtrafik.

Mashuggskyrkan

I Göteborg besökte vi sonen med familj och en "gammal" skolkamrat. På båda ställena blev vi mycket väl undfängnade. Gladast av alla att träffa oss var dock sonsonen. Han ringde tre gånger och frågade när vi skulle komma och när han såg oss genom fönstret sprang han ut och mötte oss med öppna armar - hur gulligt som helst.

Haga, förr

Haga, idag

Äntligen fick jag tillbringa en hel dag på Göteborgs gator. Vi, maken och jag, gick och gick och gick. När vi blev trötta tog vi en tur med båten Älvsnabben och fick se stan ur en annan synvinkel.

Lindholmsberget

Stan

Fullriggaren Göteborg

Hisingen

Sen spenderade (som man säger nu för tiden) vi en halv dag på Naturhistoriska museet. "Mitt" gamla museum kändes ganska mossigt men jag tycker fortfarande det är roligt att gå runt bland alla uppstoppade djur. Även småkillarna verkade nöjda över besöket fastän de tillbringat dagen innan på det mycket mer spektakulära Universeum. Där kostar det 500 kr för en trepersoners familj i inträde medan det är helt gratis (om man inte fikar) på Naturhistoriska.

När jag gick i folkskolan (grundskolan) tog vi ofta buss 56 till Linnéplatsen och traskade upp till Naturhistoriska - alltid med samma mål "De siamesiska tvillingarna". Jag tror vi skulle hittat till hyllan där burken med det fascinerande innehållet stod med förbundna ögon, så många gånger som vi var där. Idag visas inte längre tvillingarna - anses stötande. Tänk, det som vi tyckte var så spännande anses dagens människor inte tåla!

Valen som "gick på grund" i Askimsviken

Tavla med den strandade valen

Även om en celebritet tagits bort så har en annan flyttat in. Jag tänker på alligator "Smilet". Förr levde han i högönsklig välmåga på Sjöfartsmuseet - numera står han uppstoppad i en glasmonter på Naturhistoriska.

Interferens

Nu vet jag vad interferens är!

Komposition av ljusvåglängder

Erik H Olson

Det fick jag lära mig när jag  tillsammans med mina kamrater på Birkagården gjorde ett snabbstudiebesök på Modena museet (igen) för att titta på utställningen "Concrete Matters".

Juan Alberto Molenberg

Gerard de Barros;
Fraktal, alla delar är lika

Juan Melé

Jag fick också lära mig att "Concrete Matters" inte hade ett dugg med "Betongkonst" att göra utan står för "Konkret konst". Varför ger man en utställning ett engelskt namn som kan missuppfattas?

"Jordens utveckling"

 

Väldigt trevligt att bli guidad runt på denna "konkreta utställning" där man i huvudsak visade verk från Sydamerika. Vi började dock med det lilla "svenskrummet".

Lennart Rodhe

Omväg

Vi tog buss, bytte till tunnelbana och  fortsatte med Lidingöbanan för att komma till Högberga gård på Lidingö där vi skulle träffa två före detta Sundsvallsbor och äta brunch.

Högberga gård är en nationalromantisk byggnad från början av förra seklet - stor och imponerande. Där dukar man upp till söndagsbuffé.

Byggherren avbildad
i kinesiska rummet

Trevligt söndagsnöje - att åka till olika delar av stan man inte tidigare besökt och äta god mat.

När vi ändå var ute på sightseeing tyckte vi det var lika bra att gör det ordentligt. Tillbakavägen gick med tåg, buss genom hela stan, färja till Hammarby sjöstad, tvärbana och buss - resan tog över 2.5 timmar. Varför ska man göra det lätt för sig?

Media och demokrati

Birkagården har i vår ordnat en föreläsningsserie under rubriken "Media och demokrati" som vi har deltagit i.

Sista föreläsningen, som också var den bästa, hölls i fredags. Då var det Jan Scherman som framträdde. Riktigt bra - underhållande och intressant. Eftersom Jan S är med i korvakademien "ingick" det en kryddig korv i evenemanget.

När vi lyssnat färdigt på Jan S hade vi några timmar att "slå ihjäl" innan vi skulle på 14-års kalas.

Då promenera vi till Bonniers konsthall - gratis inträde på fredagar. Har aldrig varit där förut. Blev imponerad både av lokalen och av göteborgaren Jens Fänges verk.

Tavla och jacka med samma motiv!

Detalj från jackan

Konstverk integrerade i utställningslokalen

21 mars

Den 21 mars är det både vårdagjämning och födelsedagskalas. I år firade vi en fyraåring.

Vårdagjämning tycker jag är den yttersta gränsen för hur länge julprydnader får vara uppe - så nu har allt åkt ned i en låda och där får de ligga kvar tills det blir jul igen.

Men 21 mars är inte bara födelsedag och vårdagjämning det är också start för trädgårdsmässan - dit jag åker varje år för att möta våren.

Jag är alltid lite besviken och trött när jag åker därifrån - så himla mycket folk, sån enorm trängsel. Men inte i år! I år var det ganska lite folk och gott om sittplatser till föredragen. Jag lyssnade på tre - kan nu både göra ett familjeträd och sköta mina rosor.

Värst av allt är rosrost

... men det finns bot!

Och på söndag går vi över till sommartid och sen väntar vi bara på värmen.

Tomatodling - i den lilla skalan

Lärkstan

Det finns ett område i Stockholm som kallas Lärkstan - i ytterkanten av Östermalm. Snygga tegelhus huvudsakligen uppförda mellan 1907 och 1917. Det är här det "fina" folket  bor.

Jag går förbi husen ibland men har aldrig varit inne i något - känner ingen som bor där.

Men går man på Birkagården kan man till och med få komma på besök i Lärkstan - visserligen inte hos någon utan något men det är bra nog.

Vi  besökte den Lettiska ambassaden. Blev bjudna på kaffe och kaka och fick lyssna på ett långt, ganska svårförståeligt föredrag på engelska om Lettland. Jag lyckades ändå snappa upp en del och har nu lite lösa planer på att åka till Riga.

Vad jag inte fick grepp om var ambassadörens långa utläggning om "korridoren". Antog att det handlade om hur man reser till Kaliningrad men när jag kollade på kartan gränsar Kaliningrad inte till Lettland utan till Litauen.

Kan ambassadören verkligen ha missuppfattat det hela? Nej, det tror jag inte. Jag tror han sa att det går en "korridor" från Ryssland genom Lettland och Litauen till Kaliningrad - det var bara det att jag inte förstod. Det skulle vara roligt att åka även till Kaliningrad - undrar om man får åka i korridoren om man inte är ryss.