För att krama ut de sista dropparna av sommaren, för att fiska makrill och för att lämna båten på vinterförvaring åkte vi tillbaka till stugan efter bara två veckor i storstan
Och vilket väder vi fick! Två härliga, varma, soliga och lugna dagar. Jag undrar om det inte var sommarens bästa fisketurer.
Första dagen fick vi 25 stora, feta makrillar och jag drog upp lite över hälften. Andra dagen fick vi 13 men då drog jag inte upp en enda!
Vi, maken och jag, brukar för det mesta var jämspelta när det gäller fiske. Men nu satt jag här - timma efter timma - och fick inte ens napp. Vi hade samma agn, fiskade på samma djup och satt, bokstavligt talat, i samma båt - men bara en av oss (och det var alltså inte jag) lyckades locka till sig firrarna - obegripligt!
Jag försökte hitta orsaker - vi bytte plats i båten, vi bytte metor. Inget hjälpte. När det var dags att rensa lämnade jag min meta hängande fritt för sig själv (fastknuten) och då hände det! Det nappade! Maken (jag satt för långt borta) kunde dra upp den största makrill vi någonsin fått.
Ska man dra någon slutsats av fiskturen är det att makrillarna dissade mig i går. Varför ägnar sig makrillar åt mobbing?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar