Damer i lättskötta frisyrer

Sen jag slutade jobba har jag varje år följt med på "Vi-båtens" litteraturesor till Finland. Då träffas vi under ett dygn - mina "gamla" arbetskamrater och jag. Vi äter, pratar och lyssnar på författare som berättar om sina böcker och har trevligt.

Resenärer på dessa "litteraturresor" är medelålders aktiva kvinnor, vana att läsa och har den tid som fordras. Ganska självklart. De som förvärvsarbetar, har småbarn, är arbetslösa eller inte läser (gäller ofta män) skulle inte kunna följa med eller ha utbyte av att följa med på en sådan här tripp. 

Dagen efter hemkomsten läste jag en krönika i DN av en av de författare som var med på resan, Björn af Kleen, där han raljerar över "drygt 900 högskoleutbildade damer i lättskötta frisyrer från svenska residensstäder" som deltog på var och en av de tre resorna. Det var ett av de mest etniskt och könsmässigt segregerade sammanhang han befunnit sig i. (Han har tydligen aldrig besökt fotbollsmatcher, sportbaren eller spelbutiker.) Han är ledsen och besviken för att ingen vill köpa hans böcker. Han vill sitta och skriva - inte anstränga sig för att få sina böcker sålda. Det ligger under hans värdighet att "prata för varan", speciellt när de enda som lyssnar på honom är äldre damer.

Jag tycker att B af K ska känna sig mycket privilegierad som får skriva fördomsfulla krönikor i vår största morgontidning, som får sina böcker utgivna och som blir inbjuden att prata om dem i större sammanhang. Själv orkade jag inte läsa ut hans förra bok. Nej, B af K ska nog vara mycket glad och tacksam att det finns tanter som köper hans böcker (även om de inte orkar läsa dem) annars skulle nog hela upplagan få säljas ut i februari månad efterföljande år.