Skreifiske

När vi hade åkt en halv timma var det dags att börja fiska. Två valde att fiska med spö (tysken och norrmannen) och två direkt från båtkanten.

R fick första fisken - en torskfisk som vi Sverige kallar Lubb och i Norge heter Brosme. Sen var det de andra två fiskarna som fick napp - två var - och så fick R en andra fisk. Totalt fick vi alltså sex fiskar varav tre var skrei. Jag hade napp flera gånger - rejäla napp. Men jag tappade dem på vägen upp. Förmodligen orkade jag inte dra in tillräckligt fort och då lyckades de smita. Synd för det hade varit roligt om vi också haft med oss skrei hem.

Hela tiden pratade de, som jobbade ombord, om hur mycket fisk man brukade få och hur stora fiskarna kunde vara. Man kunde få upp till 20 ton och genomsnittsvikten var 24 kg. En förklaring till att vi fick så mager fångst kan vara att vi var ute i början på säsongen - årets första tur. 

Vi var ute i fyra timmar. Den första timmen var det soligt och lugnt sen blev det blåsigare och kallare och innan vi hade kommit i land var vi genomblåsta och rejält nedkylda. Eftermiddagen som vi skulle ägnat åt att vandra runt i Solvaer blev i stället ett långt kafébesök för att försöka återfå normal kroppstemperatur.

"Var tycker du att det är bäst fiske - här eller på Västkusten" frågade jag barnbarnet när vi kommit i land och fick svaret "Västkusten är bäst - mer fisk och inte så himla kallt". (Gräset är som bekant inte alltid grönare på andra sidan men ibland måste man ändå få kolla.) Jag tyckte det var kul att pröva på och så fick vi njuta av den storslagna naturen från en annan synvinkel. Till middag blev det både stekt och kokt Lubb.