Myrdals

Yvonne Hirdman har skrivit en bok om Alva Myrdal som hon pretentiöst kallat "Det tänkande hjärtat: Boken om Alva Myrdal". Om hon åtminstone hade kallat boken "Det tänkande hjärtat: En bok om Alva Myrdal" - för det har skrivits åtskilligt om denna Alva (Lotta Gröning har t.ex. skrivit "Kvinnans plats. Min bok om Alva Myrdal"). Yvonne Hirdmans bok var Gröndals bokcirkels novemberbok och maken till trist bok får man leta efter.

Alva och Gunnar Myrdal träffades när de var unga men levde periodvis på olika håll. Under dessa perioder skrev de långa epistlar till varandra. Brev som de bevarat för forskning. Yvonne H har läst igenom denna gigantiska brevsamling - beundransvärt - och sammanställt sina forskningsresultat i en bok. Halva boken består av brevcitat, resten av Yvonnes kommentarer och förklaringar. Yvonne skriver mycket tungt och komplicerat och Alvas sätt att skriva är än värre - det är så tillkrånglat att det ibland är svårt att fatta vad hon menar. Stundtals är det till och med svårt att hålla reda på vem av dem det är som skriver. Denna bok kunde varit en höjdare men blev nu en plåga. Jag skulle aldrig läst ut den om det inte varit en cirkelbok.

Nu, några ord om innehållet. Trots det dåliga språket var boken om Alva intressant. Både Alva och Gunnar var besynnerliga personer. Jag har svårt att förstå mig på dem och med nuvarande lagstiftning borde nog Gunnar hamnat bakom låsta dörrar. Båda var karriärister. Alva fick länge stå tillbaka för Gunnar, som skulle strykas medhårs, ha service, pysslas om och göra karriär. Men Alva använde sig också av Gunnar - hon hade honom som språngbräda för att komma framåt och uppåt. Att deras barn kom i kläm är nog odiskutabelt men jag tror också det är odiskutabelt att Alva gjort mycket för kvinnornas situation i Sverige. Hon drev på för att vi skulle få dagis, skolmat, föräldraledighet och mycket mer. För sitt fredsarbete fick hon Nobelpris.

För att få lite distans till Alva och Gunnar läste jag igenom sonen (problembarnet) Jans bok om sin uppväxt, igen (mer än 30 år sen sist). Jämfört med Alva och Yvonne kan/kunde Jan i alla fall skriva - ett lätt, engagerat och flyhänt språk. Det var en ren fröjd att läsa "Barndom". Men sen kan man fundera på det han skriver. Även om han skildrar hur han upplevde sin barndom kan man undra om det han skriver är sant eller en efterkonstruktion (hämd från ett problembarn) eller ren fiktion - är bokens Alva och Gunnar fiktiva personer som fått samma namn som hans föräldrar? Ja, jag vet inte och när jag googlar blir jag än mer osäker.