Så fel man kan ha!

Vi blev rekommenderade filmen Cézanne och Zola av några kompisar. De tyckte det var en bra film som vi borde se. Två dagar senare åkte vi in till biografen Grand och tittade på filmen till pensionärspris.

Snygga dörrar in till biosalongen

Vi höll med. Filmen Cézanne och Zola var bra. Den handlade om konstnären Paul Cézanne och författaren Émile Zola - deras liv, deras vänskap och deras ovänskap. Även om det är verken som ska ligga till grund när man bedömer en konstnär så blir allt mer levande när man vet något om deras liv. Vi tyckte vi hade fått en bra rekommendation. Lämnade biografen med nytt intresse för Cézanne. Själv gick jag och försökte minnas boken Therese Raquin - den enda bok jag läst av Zola. Jag kom bara ihåg att jag tyckt boken var bra men, som tur är, har jag min extra hårddisk att luta mig emot.

Till min förvåning hade jag fel. När jag kom hem läste jag flera recensioner och insåg hur dumt jag tyckt! "Cézanne och Zola" var ingen bra film.

Men skam den som ger sig. Några dagar senare gick vi alla fyra och tittade på, vad jag trodde, ännu en film om två franska konstnärer - Monet till Matisse. Och jag hade fel igen. Det var inte ytterligare en film om två konstnärer utan en s.k. konstfilm från en utställning på The Royal Academy i London. Det skulle jag ha vetat om jag läst på. Filmen visade konst från utställningen och vi fick se hur konstnärerna använt den moderna trädgården för att utforska nya idéer. Det var som att gå på museum med en initierad guide. Trevligt men inte vad jag hade förväntat mig.

När vi avslutade kvällen med middag trodde jag vi skulle diskutera filmerna men vi var rörande överens och enades om att det inte var vi utan recensenterna som hade tyckt fel. Fast, det är klar, man får ju tycka vad man vill - även om man är recensent.