Spökskrivare

Måste man se bra ut för att bli författare?

Funderade på det när jag läste Kerstin Ekmans bok "Grand final i skojarbranschen" - septembers bokcirkelbok.

Inte får väl Kerstin Ekman hjälp av någon när hon skriver sina böcker? Möjligen kan hon själv ha hjälpt någon eller känna till någon som agerat spökskrivare åt en kändis och inte vill avslöja det rakt av. 

För visst måste det väl finnas anledning till att hon skriver om att en icke iögonfallande person skriver åt en som är vacker och låter den vackra ta åt sig ära och berömmelse. Men förmodligen är boken bara ett inlägg i debatten om yta - alla ska vara vackra, smala och helst också långa (för att inte säga ranka) om de ska kunna bli publicerade.

Det mest naturliga hade varit om både "författare" och spökskrivare haft sina namn på försättsbladet - men då hade det förstås inte blivit någon bok.

Kerstin Ekmans språk är  nyanserat, rikt och roligt. Blev lite förvånad att Kerstin E var rolig - hade inte förväntat mig det (var väldigt länge sen jag läste något av henne). Hon knäpper t.ex. ett känt bokförlag på näsan genom att döpa det  till "Rabben och Schabben". Kerstin Ekman är en ordekvilibrist (för att använda ett svårt ord) och hon excellerar med ovanliga ord. 

Det är många anspelningar hit och dit och man måste vara både beläst och allmänbildad för att hänga med. Känner mig lite osäker på vad jag tycker. Samtidigt som det är roligt med dessa referenser är det också ett sätt att stänga ute läsare. Men jag gillar hennes miljö- och personbeskrivningar - inte minst hennes naturskildringar.

Jag läste "Grand final i skojarbranschen" med stor  behållning. När boken avslutas med "autofiktion" blir jag än mer fundersam på vad Kerstin Ekman vill säga.

Alla cirkeldeltagarna tyckte det var en trevlig och rolig bok men alla var inte inne på min tanke att boken handlade om hur viktigt det yttre är. Flera trodde att bokens två huvudpersoner var två sidor av Kersin Ekman själv - den tanken hade dock aldrig jag.