Det var en trevlig film med igenkännandets glädje. Man har hört dom förut, både skämten och sångerna, men allt tål att höras igen och igen. Vi fick också se mycket från livet runt ikring - både glädje och sorg.
Både Hasse och Tage jobbade mycket men Hasses fru tyckte att han skulle ta hand om barnen en dag i veckan. Han bestämde sig då för att umgås med sina barn på lördagarna. Varje lördag gjorde de därför ett besök på livrustkammaren och fortsatte sen med lunch - alltid samma museum, alltid samma restaurang och alltid samma mat. När jag hörde om dessa återkommande lördagsnöjen kom jag att tänka på att vi (mina föräldrar och jag) också gjorde samma sak på lördagarna. Vi hade också ett fast lördagsnöje.
Vi tog spårvagnen till Majnabbehamnen i Göteborg och vinkade av passagerarna som skulle till London. Ibland träffade vi på min farbror och faster, som också hade samma billiga lördagsnöje. Vi kände aldrig någon som skulle åka till London men fick ändå en känsla av att detta var vägen ut i den stora världen. När båten givit sig av åkte vi hem till tryggheten igen. Nöjda med att nästan, nästan ha rest bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar