Karantänsnöje

Vårt hus är i karantän sen i höstas och nu har vi också hamnat där - i frivillig karantän med rätt att gå ut. 

Jag lyssnar på nyheter titt som tätt och läser "allt" om Coronan så jag känner mig uppdaterad. Har därför börjat undvika allt fler saker - nästan slutat åka kollektivt, träffar inte längre mina "Stockholmsbarn", handlar när det är lite folk i affärerna osv. Sist jag åkte buss placerade jag ryggsäck och mössa på den lediga platsen bredvid min - ingen frågade om de fick sätta sig där.

Jag gör vad jag kan för att skjutna upp insjuknandet - för fördröjning är det som gäller.

I går tog vi bilen och åkte till ett nästan folktomt Artipelag för att titta på två intressanta utställningar - Jan Håfströms "Den vita bussen" och "Signature Women - 100 år på den svenska konstscenen". Båda mycket bra.

Glest med besökare på Artipelag

Vi började med att lyssna på ett inspelat föredrag av Artipelags skapare Björn Jakobson. Han berättde om Jan Håfström och hans utställning "Den vita bussen" (bussen som körde folk från koncentrationlägren i Tyskland till Sverige) och bussens nio döda passagerare symboliserade som dödskallar.

Sen fortsatte vi med den stora utställningen där man visade svenska kvinnliga konstnärer under de senaste 100 åren  - mycket intressant.

Här kommer ett axplock från utställningen.

Léonie Geisendorf, arkitekten som jag stöter på så ofta. Här med modeller till St Görans gymnasium.

Barbro Bäckström; Badare från 1975

Barbro Östlinh, en favorit sedan jag såg ett TV-program om henne. Här; NY Law Scool från 1968

...och många många andra som Hilma af Klint, Siri Derkert, Sigrid Hjertén, Mamma Anderson.

Maria Miesenberger var, för ovanlighetens skull, representerad med en målning (?).

Vi började vårt besök med att tvätta händerna i detta ursnygga tvättställ.

När vi tittat klart, tvättade vi händerna en andra gång och promenerade sen till bilen längs en fin gångvägen utmed vattnet och stötte på nytt på Maria Miesenberger. Nu i mer känd tappning.