En persikolund i Katalonien

När jag såg affischen till filmen "En persikolund i Katalonien" trodde jag vi skulle se en "feelgood" film. Så var det inte och det blev jag glad för.

Under spanska inbördeskriget gömde en familj en jordägande bonde på sin gård och som tack skulle familjen i all framtid få odla på bondens mark. Ett löfte som skulle visa sig betydelselöst när marken blev mer lönsam som solcellspark och det inte fanns "papper" på löftet.

I filmen får vi följa en katalansk familjs liv och se hur de sliter med sina persikoodlingar. Det är ett tungt liv men också ett fritt liv, ett normalt familjeliv med normala konflikter. En realistisk skildring hur livet kan vara på den katalanska landsbygden.

Men så börjar det mullra i fjärran. Grävskoporna kommer allt närmare. Hur man än letar hittar man inget papper och hur mycket man än protesterar hjälper det inte. Deras liv som persikoodlare är över. Några generationer efter krigets slut anser sig bondens arvingar ha betalt skulden.

Man känner verkligen för familjen och samtidigt vet man att det är omöjligt att stoppa utvecklingen. Just nu är det solcellsparker och vindkraftverk som gäller. Vi måste ha el - till vilket pris som helst!

Fräsig ridå på Zita av C J de Geer

När kustkommunerna i södra Sverige stoppar utbyggnaden av vindkraft tycker vi som bor norrut att de inte tar sitt ansvar, att de parasiterar på Norrland. Samtidigt vet vi att de bara vill bevara sin närnatur, inte förstöra den med bullrande och fula vindkraftverk.

Jag är glad att vår filmklubb så ofta lyckas hitta intressanta, tänkvärda filmer - långsamma filmer som man inte skulle orka tittat på hemma men får oss att tänka efter.